Vår första heldag i Rom började lite brydsamt. Vårt vandrarhem är förvisso väldigt bra placerat och personalen är trevlig… men den kan inte tala så bra engelska. Går man utanför standardfraserna ”Hur mycket kostar ett rum?” och ”Har ni inga toalettsitsar här heller?” så blir det mycket teckenspråk och knagglig esperanto. Typ.

Före vår avresa så hade Tobias fått den briljanta idén att vi skulle gå på fotbollsmatch. Italienska ligan skulle precis till att börja och första matchen var Lazio (ett av Roms lag; det andra är Roma) mot Torino (Turin). Matcharenan var inget mindre än Stadio Olimpico, central del i sommar-OS 1960 och där VM-finalen i fotboll spelades 1990.

Men det är inte alldeles lätt att få tag i biljetter till en sådan match om man inte bor i Italien eller på annat vis har en kontakt. Tobias hade ”en kontakt”, i form av ett brittiskt(!) bolag som specialiserat sig på att sälja biljetter till Lazios hemmamatcher. Det var bara att välja matchdag och biljettsort och sedan betala.

Så långt inga problem. Men hur få tag i själva biljetterna? Bolaget hade som alternativ att leverera biljetterna dit man tillfälligt bor i Rom. Däremot var de tveksamma att leverera till vandrarhem, åtminstone till vissa, på grund av dåliga erfarenheter (stulna eller ”försvunna” biljetter). Men vårt vandrarhem var än så länge på vita listan.

Biljetterna skulle levereras fredag eller senast lördag morgon. Men inga biljetter dök upp – påstod i alla fall den vänliga (men, som sagt, inte så engelskspråkiga) tjejen som var vår ”värd” på vandrarhemmet. Efter att Tobias ringt bolaget, som meddelat att de minsann varit där runt 23 på fredagskvällen och lämnat av ett kuvert, så försökte vi ännu en gång förklara vad det var vi ville ha. Och då plötsligt fanns kuvertet där.

Väldigt skönt! Men bekymmersamt i onödan.

Nåväl. Först på dagen stod en annan sak: Piazza Navona. Det namnet kanske inte säger så många så mycket. Kort historik således: Här fanns från början ett stort stadion, som hade plats för över 30.000 åskådare, och piazzan följer nu formen på denna.

Piazza Navona anses, enligt vår gedigna resehandbok, vara Roms vackraste barockpiazza. Den har ett ”unikt utseende och atmosfär som skapades på 1600-talet”. Där finns fontäner (varav en självklart höll på att renoveras just när vi var där) och flera kyrkor och caféer runtomkring.

Piazzan i sig var trevlig att beskåda och besöka. Men det är också väldigt trevligt att bara gå omkring lite i Roms gränder, så som vi gjorde denna dag. Inget hus är det andra likt (eat that, miljonprogrammet) och varje gata har sin hemlighet att upptäcka. Rätt var det är så är det en liten glassaffär som dyker upp i en gränd.

Så här ser fast food à la Roma ut:

Och detaljerna på vissa hus… Ah! Det är njutbart att betrakta hur olika även dessa är. Vissa dörrar är slitna, men charmiga. Andra dörrar är ståtliga och helt i stil med resten av huset – eller inte. Det är det som gör det så roligt att titta på.

En fantastisk sak är alla små dricksfontäner som finns i princip överallt. Jag trodde inte det var sant, men det går alldeles utmärkt att dricka ur dessa. (Därav namnet, jo jag vet, men ändå!) Kallt och välsmakande och perfekt till att fylla flaskan för €1,50 som man precis hade druckit ur.

Sen finns det andra saker som är mindre trevliga, men ofrånkomliga i en mångmiljonstad som Rom.

Under flera broar såg vi det här:

Hemlösa, ibland hela familjer, som tillfälligt bosatt sig. De syns även i tunnelbanan, där folk i alla åldersgrupper tigger pengar. Den yngsta tiggaren jag såg var nog bara sju år. Han gick runt på en tunnelbanevagn med ett litet självspelande keyboard och en pappersmugg och försökte med sin mest bedjande blick få några cent från sina medmänniskor.

På ”vår” tunnelbanestation har det flera gånger suttit en kvinna med två små barn och tiggt pengar. Barnen har sett rent drogade ut, för varje gång man sett dom så har dom sett helt utslagna ut.

Har vi skänkt några pengar då? Nej. Jag gör aldrig så. Inte för att jag är hjärtlös eller dum i huvudet (även om jag antar att några tycker så), utan för att jag aldrig vet vart pengarna går. Går pengarna till sprit, droger? Går pengarna till mat eller går dom till en liga som specialiserat sig på att lura av pengar från turister?

Är jag för cynisk? Människofientlig? I så fall är jag i ganska gott sällskap. Kvinnan med barnen jag nämnde nyss sågs även av en nunna på väg till tunnelbanevagnen just denna morgon. Jag råkade titta på kvinnan med barnen och såg sedan av en händelse upp på nunnan, som just fått syn på dessa. Nunnan tittade på de tiggande, sedan möttes våra blickar – och sedan tittade hon bort.

Både nunnan och jag är nog fullständigt överens om att det är tråkigt att det ska finnas hemlösa år 2007. Men att ge bort pengar till främlingar är nog inte det bästa att göra.

En annan mindre trevlig sak är det här:

Skräp i Tibern. Nedskräpningen i staden verkar var väldigt mycket mindre än den var i Neapel, men floden är det tydligen aldrig någon som städar. Plastpåsar, ölburkar, cyklar och annat bråte ligger i drivor. Faktiskt flyter en del av det på ytan, eftersom täcket av alger (eller vad det är) är så tjockt att man nästan kan gå på det. Bluärk.

Nog om sånt nu. Jag ville bara få med det, så att den här reseberättelsen inte bara blir en vykortsbaksida à la ”Solen skiner och allting är så jättebra och fy vad ni måste vara avundsjuka därhemma”. Det finns ju en baksida till det mesta.

Och det finns en ovansida. Nästa bild visar min plats på Stadio Olimpico, som jag satt på under matchen jag inledde denna dags skrivande med. Den var på ingång 46, rad 46AD, plats 2D. Det placerade oss nästan exakt i mitten på Curva Nord, där Lazios klack finns.

Det märktes. Jag har visserligen varit på Olympia och sett HIF ett fåtal gånger och vet hur en klack kan låta, men… they’ve got nothing! Nothing!

Lazioklacken var på gång redan före matchen och tystnade nästan bara under de två tillfällen som Torino gjorde mål. Men sedan var de igång igen, fast ännu högre.

Snacka om ståplats:

Och snacka om att det var stora känslor inblandade… Vid motgångar var det som om alla helvetets plågor hade drabbat vissa individer. Vid framgångar visste berusningen inga gränser. Egentligen borde jag nog ha tagit med öronproppar, för j-vlar i det vad de höll låda. Tja, ni ser ju själv på bilden hur det såg ut. Jag har även några kortare videoklipp som jag kanske kan lägga upp när jag kommer hem.

Och även om vi fick sittplatser, så blev det till att stå hela tiden. Annars är det ju ingen riktig klack.

Efter matchen, som nog sågs av en 20-25.000 personer och slutade 2-2 (väldigt orättvist; Lazio var överlägsna större delen av matchen), hade vi tur med bussen och kom hem i hyfsad tid. Därefter var det meningen att vi skulle träffat Dan, vår amerikanske tillfällige reskamrat som vi stötte på i Neapel, men det blev ingenting med det. Mest för att vi bara konverserade via mejl, vilket är ohyggligt opraktiskt med tanke på den dåliga tillgången till Internet.

Så jag och Tobias gjorde stan själv. Eller snarare ön mitt i Tibern, som var en smått fantastisk upplevelse. Här fanns massor av restauranger av alla de slag, precis invid vattnet. Vi slog oss ner på en av dessa och njöt vår mat under Roms himmel.

(Okej, det här lät kanske mycket som den där vykortsbaksidan jag nämnde precis. Men det var precis så här det var.)

Det var dags att ta farväl av Neapel. Men innan tåget gick hann vi med att göra en sak till. Så vi offrade några slantar till och slank in på en av Neapels få byggnader med en välhållen fasad: Museo Archeologico Nazionale.

Här har man bland annat samlat godbitarna från utgrävningarna av både Pompeji och (den rikare orten) Herculaneum. Och oj, vilka godbitar. Den ena undersköna statyn efter den andra. Otroliga detaljer och ibland otroliga storlekar.

Hade man haft endast en av de här statyerna på gästutställning på exempelvis Dunkers Kulturhus i Helsingborg, så skulle alla sagt ”Ahh” och ”Ohh” och varit väldigt imponerande. Nu var här så många att man efter ett tag nästan (men bara nästan) tyckte att det nästan blev för många. ”Jaså, ännu en 5-meters jättestaty? Gäsp.”

Det verkar tyvärr som om italienarna har alldeles för många artefakter bevarad från sin historia, för vad ska man säga om nedanstående bild? Använda en antik artefakt som en del av en avspärrning?! Vaffanculo!

Det allra mest imponerande objektet tyckte jag nedanstående var: En stor scen, fylld av små detaljer och med en enorm storlek. Ingenting man skojar bort.

Tyvärr hann vi inte med hela museet eftersom vi hade tids- och hungersnöd. Dessutom glömde vi helt den ”förbjudna delen” av museet, där de har gömt undan de många erotiska objekt som hittats i utgrävningarna. Men vi kommer säkerligen tillbaka en dag för att se resten. Och i bokshoppen vid utgången köpte jag en bok som innehåller godbitarna från denna del.

Efter några kallsvettandes minuter med Frank Sinatra nere i tunnelbanestationen i väntan på vår förbindelse, blev det några kallsvettiga minuter på Napoli Centrale i jakten på rätt tåg. Det fanns nämligen två tåg som gick norrut på exakt samma tid, 13.48.

Men vi hittade rätt – till ett imponerande bekvämt och rent tåg och med en konduktör som hade en superavancerad scanner, som han kontrollerade vår i Sverige utskrivna biljett med. Jepp, det gick att både betala och skriva ut sin tågbiljett hemifrån. Det kändes som om tekniken var ljusår före allt annat i Italien – typ soptömningen.

Nåväl, väl framme i Rom skaffade vi var sitt åkpass för €16 styck. Med det kan vi åka en hel vecka med både tunnelbana, buss och spårvagn. Och här fungerar faktiskt tunnelbanan! Rent och snyggt på Roma Termini och rent och snyggt både i vagnarna och på de andra stationerna också. Det gick dessutom snabbt och smidigt, vilket gör Roms tunnelbana till bland de bättre jag använt.

Rom i sig var förstås en upplevelse… Nu skiljer det sig förstås mellan kvarter och kvarter och mellan område och område i olika städer, men både jag och Tobias tyckte att Rom kändes ordentligt mycket trevligare än Neapel. Mindre aggressiv trafik och inte lika nedskräpade gator. Fast nu bor vi i och för sig bara några kvarter norr om Vatikanstaten, så det spelar nog in.

Efter inkvarteringen (för övrigt i ett rum som var vida överlägset det vi hade i Neapel) gick vi ut på stan för våra två första turistmål. Det ena var Fontana di Trevi, den berömda fontänen där Anita Ekberg badade och blablabla…

Ja, det kan verka lite tjatigt och rentav tradigt att åka till samma orter och se samma saker som miljoner andra redan har gjort och kommer att göra. Men det gör inte upplevelsen mindre trevlig. Faktiskt hade jag inte så jättestora förväntningar på just Fontana di Trevi, just av tidigare nämnda anledning, men när jag väl såg fontänen uppenbara sig när jag gick runt hörnet så var förälskelsen direkt och total.

Wow, vilket mästerverk! Hundratals turister runtomkring (förstås), men inte utan anledning. Fontänen är stor, men inte för stor i förhållande till där den står. Och den är ytterst bildskön. Man kan sitta länge och titta på alla detaljer och hela tiden se något nytt. Guldstjärna till konstruktörerna!

Därefter till Spanska trapporna, som inte alls var vad vi hade tänkt oss. Inte en blomma i sikte. Ett snack med en av försäljarna i närheten gav vid handen att blommorna bara finns där under ca 20 dagar på våren. Sen blir det för varmt. Och det var väldigt varmt idag också, runt 30 grader denna fredagskväll. (Ursäkta tjatet, men värmen är allerstädes närvarande.)

Därefter gjorde vi ett spontant besök hos ett väldigt trevligt ställe: Babington’s Tea Rooms. Det ligger precis bredvid trapporna.

Kort historia, för er som inte orkar googla: Två engelska damer, Anna Maria och Isabel Cargill Babington, kom på den briljanta idén att öppna en engelsk tesalong för hemlängtande brittiska turister. Här finns scones, sylt, Earl Grey-te och givetvis köttpudding till lunch om så önskas.

Tesalongen öppnades 1896 och är idag ett av Roms förnämsta fik. (Låter lite paradoxalt att nämna ”förnämsta” och ”fik” efter varandra på det viset, men det får gå.) Priserna är rejäla, men det var å andra sidan vår fika med te och skotska scones också.

Och..! Emelie, håll i Dig. Se vilken lampa de hade i taket:

Har jag bra smak eller vadå? Hahaha!

Sen gjorde vi ännu en sväng om Fontana di Trevi för att se den i kvällsljus. Och den var om möjligt ännu mer ståtlig då.

Sen drack Tobias vatten från en av Roms många (andra) fontäner. Vi får se hur sjuk han blir av detta…

Intet är som i väntans tider…

Capri måste vara italienska för ”väntan” eller ”långa köer”, för det var det mesta vi upplevde denna dag. Klockan 07.35 gick färjan till Capri och det var redan då 30 grader varmt. Anledningen till den tidiga avfärden var att just den avgången var nästan halva priset jämfört med senare avgångar. Vi försöker således att spara pengar, men det är då inte särskilt lätt…

Särskilt inte idag. Förutom att ligga drygt en och en halv timme söderut från Neapel, så är det ytterst välbesökt och ytterst dyrt så här mitt under turistsäsongen. Och vi gick (tycker jag) direkt på en blåsning.

Vi var sugna på att besöka Grotta Azurra, eller Blå Grottan, så vi gick direkt till båtarna som skulle ta oss dit. Där kunde man välja mellan en tur till grottan och tillbaka, som skulle ta en timme och kostade €10, och en andra tur som skulle ta oss runt hela ön och till grottan, som skulle ta två timmar och som kostade €13. Valet var inte så svårt. För bara tre pengar till, så skulle vi få så mycket mer.

Och det fick vi… Blä.

Capri var visserligen vackert på flera ställen när man åkte runt, men det blev en alldeles för lång tur. Det var grymt varmt och båten låg mest och guppade i vattnet. Sjösjukan kom så småningom som ett brev på posten… Och det skulle bli värre.

När vi var framme vid Grotta Azurra, så var det (såklart) fler än vi som ville se den. Och ingången är inte stor nog för vanliga båtar att gå in, så alla var tvungna att vänta på att små roddbåtar skulle ta oss in i grottan – maximalt fyra åt gången. Jag vet inte hur många som väntade, men det var MÅNGA.

Efter ett tag började jag känna att jag inte bara var smått sjösjuk. Jag behövde gå på toaletten för de ”vanliga” behoven också… Vi låg och guppade rätt nära land, vid en superliten hamn där det fanns en restaurang lite längre upp. Men när vi frågade båtföraren om han möjligen kunde lägga till snabbt för att jag skulle kunna gå av, så blev svaret ett stort leende och ett ”Problemo..!”.

Jo, det var i sanning ett problemo. Det var förbjudet att lägga till i hamnen, så jag fick helt enkelt vänta tills vi kom tillbaka till Capris huvudhamn. Det är ju definitivt *en* sak man får träna under en sån här resa: Att hålla sig.

När det slutligen, efter säkert en och en halv timmes väntan(!) utanför grottan, var dags att hoppa i roddbåten så var jag inte särskilt sugen på att lägga ytterligare €9 (denna avgift betalas alltså först utanför grottan) på att uppleva en turistfälla under några få minuter. Så jag avstod faktiskt. Tobias, som inte var lika snål som jag, sade efteråt att det var fantastiskt vackert. Det var det säkert. Det får väl bli nästa gång jag är på Capri.

Efter lunch och välbehövliga toalettbesök för alla, skulle vi ta oss upp till toppen på ön för att se Villa San Michel, Axel Munthes gamla villa som nu är delvis museum. Men det var lättare sagt än gjort. ”Alla” skulle också upp, så det var lång, lång kö till bussen. Vi funderade länge på att ta en taxi, men eftersom bussbiljetten kostade €1,30 och en taxi uppemot €15-20, så var det väntan det fick bli. Jag tror vi väntade i minst en och en halv timme här också. Och då var bussen rejält full.

Precis som med Öresundstågen, så är det inte service och komfort man betalar för.

Men upp kom vi lyckligtvis till slut. Och det var faktiskt Villa San Michel som blev dagens höjdpunkt, tycker jag. Det kostade bara €5 i inträde (det lägsta inträdet hittills, tror jag) och det var verkligen ett vackert ställe.

Titta! Fler som använder Foppatofflor!

Jag orkar inte ta hela historien bakom Axel Munthes hus (googla så får ni läsa själva), men huset och omgivningarna är skapade av Axel Munthe själv, tillsammans med några medhjälpare – utan kunskaper om arkitektur, byggnadskonst eller liknande. Ett imponerande resultat – och en imponerande trädgård!

Dessutom var det svalt där, både inomhus och i trädgården. Alltid välkommet.

Axel Munthe donerade villan till italienska staten, som i sin tur (många år senare) donerade villan tillbaka till svenska staten. Inuti villan finns flera av hans möbler och andra tillhörigheter uppställda och ute i trädgården påminner det en del om Norrvikens Trädgårdar.

Utsikten från trädgården är otrolig. Hela Capris huvudhamn och den intilliggande (ytterst steniga) stranden ligger för ens fötter och i fjärran finns fastlandet. Jag förstår att både han och andra ofta åkte dit och bodde där.

Undrar just hur man kom upp och ner för den branta backen på hans tid? Kanske var det bussar redan då. Och kanske var det samma prissättning som idag, då vi fick betala dubbelt… Bussen upp från hamnen till villan kostade som sagt €1,30. Men när vi sedan skulle åka exakt samma sträcka tillbaka, så stannade bussen på en liten busscentral – där vi fick byta till en annan buss som tog oss resten av vägen ner till hamnen, men då fick vi betala €1,30 till..!

Hemresan till Neapel gick med en snabbgående båt som var framme på under en timme, men som å andra sidan kostade €16. Det blev en pizza och sedan snack under stjärnorna till vin och stadens ljud ute på Giovannis fina terrass uppe vid takåsarna. En smått härlig känsla att sitta därute med sin Macbook och fixa med bilder och skriva. Dessutom i enorm värme. Det var runt 34 grader varmt när vi gick av färjan strax efter solnedgången.

I morgon: Tågresa till Rom och inkvartering på vandrarhemmet där. Får se om de har några toalettsitsar där, för här för de en väldigt tynande tillvaro…

Allmänna kommunikationer är inte så mycket att hurra för här nere.

Den så kallade tunnelbanan, Metron, är ett stort skämt. Dels är den bara minimalt utbyggd (utbyggnad pågår), dels går det inte att köpa några biljetter på stationerna (detta klaras av på kaféer i närheten) och dels vet man aldrig när tågen går eller ens hur ofta. Så det är lite på vinst och förlust att gå ner i mörkret och hoppas att vi kommer någonstans någon gång.

Enda ljusglimten är att ”vår” tunnelbanestation, Piazza Cavour, har Frank Sinatra-låtar spelandes hela tiden i högtalarsystemet. Mycket intressant..!

Denna dag skulle vi söderut, till ruinerna av Pompeji. Så först tunnelbanan till centralstationen och sedan tåg vidare via en linje som kallas Circumvesuviana. Denna sistnämnda linje var inte lätt att hitta på stationen. De sålde bara biljetter till den på ett ställe och det låg längst bort i ena hörnet. Tåget kom i alla fall i tid och sedan var det ett tjugotal stationer söderut.

Pompejiområdet ligger i princip tvärsöver vägen från järnvägsstationen, men vi lyckades villa bort oss ändå. Tillbaka på rätt spår köpte vi vatten till överpris från försäljarna som stod precis utanför, men det var det värt. Det är bara otroligt heta dagar just nu. Det var säkert 35 grader i skuggan (Tobias hävdar att det var ännu mer) – och Pompeji har i princip inga skuggor…

Det kostade €11 att komma in på området. Väl värt sina pengar, med tanke på områdets enorma storlek. De har visserligen inte grävt ut hela området ännu, så en del ställen är avspärrade, men det man får tillträde till är väldigt givande.

Jag är faktiskt uppriktigt förvånad över att de låter folk gå runt så ”löst” som de faktiskt gör. Alla artefakter och liknande lösa delar är förvisso inlåsta på ett museum eller skyddade på annat vis, men ändå… Det är inte så svårt att tänka sig att en del tar med sig hem stenar och annat som ”souvenirer” – och med tanke på det enorma besöksantalet så tar det inte många år innan Pompejis innehåll kommer att bli märkbart mindre. Eller så är det bara jag som är överdrivet pessimistisk.

Det finns visserligen vakter som går omkring på området, men alldeles för få. Därför har det blivit en del klotter på några ställen och det ligger tomburkar och godispapper slängda på de flesta ställena. Kulturbarbarer! Det borde vara stränga straff på sådana handlingar.

Det är en smått märklig känsla att gå inne bland ruinerna. Det skulle lika gärna kunna vara resterna av Hiroshima några år efter bomben släpptes. Men nu är det alltså resterna av en (förhållandevis) liten stad som begravdes för nästan 2.000 år sedan. De flesta väggar står kvar, somliga med vackra dekorationer som fortfarande finns kvar efter all denna tid. Och nästan hela tiden går man på de romerska vägar som korsade staden. Som sagt, en märklig känsla att vandra i samma fotsteg som alla de människor som mötte en hemsk död när Vesuvius spydde ut sitt innehåll.

Man fick även se ”resterna” av dessa människor. Eller snarare de avgjutningar i gips som gjorts efter det hålrum som bildats när kropparna sedan länge har förmultnat och försvunnit. I en trädgård, Orto dei Fuggiaschi (flykting-någonting, tror jag), hade man hittat resterna av ett tiotal människor (de flesta barn) som försökt fly undan döden. Dessa kroppar låg vridna, liksom i plågor. Kvinnor som höll om sina barn. En sista skugga. Skrämmande. Och fascinerande.

Efteråt var tanken att vi skulle upp på toppen av Vesuvius, men av detta blev inget. Den automatiska utroparen på tåget sade fel station, så jag och Tobias hamnade plötsligt i en smutsig och fattig förort till Neapel. Och när vi väl kom på rätt spår, så tyckte vi att det hade blivit alldeles för sent på dygnet.

Men vi kommer hit fler gånger. Och då blir det av!

Området var befolkat av lösspringande hundar, som inte tyckte om värmen så mycket – dom heller.

Så här ser förresten fötter (eller åtminstone mina) ut efter en heldagsvandring. Efter tvagning var fötterna mindre bruna.