Vårt ursprungliga schema hade egentligen inkluderat ett besök på Vatikanstaten ganska snart efter vår ankomst till Rom. Men av olika anledningar (läs: fotboll och sömnbrist) blev det inte förrän idag, denna vår sista heldag.

Tur var kanske det! Dagen var en upplevelse utöver det vanliga. Tja, nästan religiös skulle man kunna säga. Men vi har inte blivit större katoliker för det. Snarare tvärtom.

Vi gick upp supertidigt (vilket för oss betyder runt 06.45) för att kunna komma så nära ingången till Vatikanmuseet innan alltför många turister dök upp. Vi lyckades väldigt bra. När vi var på plats ca 07.40 (ja, det tog ett tag att komma igång), så var det ”bara” 20 meter kö. Och det var en timme till öppningsdags.

Vi var något bekymrade och irriterade över alla organiserade turistgrupper som fylldes på framför våra ögon hela tiden. Det måste ha kommit 20 grupper under den timmen vi väntade. Men de hade tydligen något av en gräddfil in i museet – och kom dessutom in tidigare än den officiella öppningstiden. Skönt – annars hade vår väntan varit något förgäves.

Innan man ens fick betala sin inträdesbiljett (som för övrigt gick lös på €13), så var det stor kontroll av ens tillhörigheter. Alla väskor och allt tekniskt gick genom röntgen. Och människorna gick genom metalldetektorer. Sen var det snabbt genom biljettkassan och så var man inne.

Från början kändes det knappt som om man var på ett så pass historiskt ställe. Det var mest glas och stål i inredningen. Men sen dröjde det inte många meter förrän man såg det här:

Vilket överdåd! Golv, väggar och tak var dekorerade in i minsta kvadratmillimeter och det fanns fullt med statyer, byster och tavlor. En överväldigande känsla.

Jag kan använda samma stycke om och om igen för nästan allt vi såg. Det fanns nästan inte ett rum eller en korridor som inte var helt utsmyckad.

Guldöverdrag, vackra mosaiker, takmålningar… Allt, allt, allt var fantastiskt fint.

Några saker var dock mindre fina.

Det första var Sixtinska Kapellet. Det var strängeligen förbjudet att fotografera och att prata.

Fotoförbudet förstår jag inte alls. Jag förstår om man inte får fotografera med blixt (eftersom färgerna kan blekas), men inte alls..?! Förmodligen en regel som tillkommit enbart för att de ska kunna sälja fler vykort och böcker (återkommer till detta alldeles strax).

Pratförbudet var än mer obegripligt! Okej, det var ett kapell. Okej, man ska visa vördnad och så vidare. Men vakterna lät ju mer än turisterna. Särskilt en ur gardet kunde med jämna mellanrum höras ropa ”Silenzio! Quiet!” Och när han inte tyckte det hjälpte, så pratade han i sin komradio och efter några sekunder kom ett automatiskt högtalarmeddelande som på minst fyra olika språk bad folk att inte fotografera och inte prata. Jag kan säga att det dånade rejält i kapellet när detta basunerades ut.

Eftersom vi inte fick fotografera, så fick jag ta en bild i smyg. Detta blev alltså den enda bilden på Sixtinska Kapellet…

Fast å andra sidan… Jag tyckte faktiskt inte det var så märkvärdigt. Det var visserligen ett fantastiskt rum, men jämfört med de andra salarna så framstod denna nästan som ordinär i sammanhanget. Enda undantaget var väl höjden på rummet, som gjorde målningen till en stor bedrift.

Det andra ”mindre fina” kommer jag till sist.

Det fanns förstås mer att fotografera på museet.

Särskilt ett rum imponerade: Det med alla djuren. Ett otal skulpturer med olika djurscener, ibland med människor men oftast utan.

Både jag och Tobias tyckte att det här var något alldeles extra. Konstnärerna hade verkligen fångat djurens uttryck, hållningar och reaktioner.

Muskler, svansar, klövar – allt var samspelt och trovärdigt. Otroligt realistiskt. Efter alla stirrande byster av okända och kända människor, så kändes det här mest levande av allt på museet, tyckte jag.

Sedan var det dags att gå ut och hem en snabb runda innan vi återvände för del två av vårt besök.

Det handlade förstås om St. Peterskyrkan. Kön in dit var också lång, men helt överkomlig denna sena eftermiddag. Vi började med att gå upp i kupolen, eftersom den snart skulle stänga för dagen. Det kostade €7 för hiss, vilket vi tog, annars €5 för trappor hela vägen. Men visst, efter hissen var det förstås väldigt många trappsteg till innan man var uppe.

Vilken utsikt inne i kyrkan! Och vilket utsikt ut mot staden! Helt klart värt pengarna. Men gå inte upp om du har klaustrofobi, för det var både trångt och lutande på flera ställen. Och undvik även om du har trötta ben och dålig kondition.

Inne i kyrkan, på markplan, var det förstås också storslaget. En helt otroligt stor kyrka! Svår att förstå, både när man ser det på bilder och när man väl är där inne.

Som bonus fick vi se delar av någon form av gudtjänst med, antar vi (eftersom de var rödklädda), kardinaler. Den hölls i en del av kyrkan, medan resten var full av minglande och fotograferande turister. Inga vakter här som förmanade en att hålla tyst här inte, trots att det var mycket mer motiverat.

Till sist det ”mindre fina” jag nämnde tidigare… Hela Vatikanstaten tycks vara inriktad på att tjäna så mycket pengar som möjligt. Var femtionde meter fanns en liten ”bookshop” inne på museet och då och då dök det även upp en giftshop.

Månglarna ut ur templet? I think not. Åtminstone inte enligt katolikerna. Ständigt och jämt – till och  med på taket på St. Peterskyrkan! – fanns det tillfälle att köpa vykort, böcker, smycken (Jesus på korset i vackert guldhalsband för €34, någon?) och diverse onödiga (med dyra) saker.

Man undrar ju var de gör av med alla pengar… Till de fattiga? Hmm.

Detta var våra tio dagar i Italien. I morgon (torsdag) har vi en halv innan vi måste åka hem. Då ska vi hinna med två saker till. Och sedan är det dags att summera våra upplevelser.