Jag har nog nämnt det flera gånger förut och jag nämner det igen: Det är långt ifrån överallt man får gå när man besöker de historiska platserna.

Det är tråkigt för sådana som oss som verkligen vill se, känna och uppleva allt. Särskilt när man betalt dyra pengar och så visar det sig att stora delar är avstängda. Ibland av förståeliga skäl, men oftast av väldigt ytliga skäl.

Som till exempel idag på Palatinen. Det är kullen där legenden säger att bröderna Romulus och Remus blev uppfödda av en varginna och där det var mycket attraktivt att bo. Där finns det ganska mycket bevarat. Men att gå utanför ”turiststråket” var omöjligt. Ibland hänger det en skylt som säger att det pågår utgrävningar eller att det sker en restaurering, och att det därför är förbjudet att gå in. Men oftast ser man ingen jobbaktivitet alls. Det är bara avspärrat.

Ni ser ju själva på ovanstående bild hur hårt de sliter, de stackars italienarna. Och detta är alltså den första kejsarens, Augustus, hus som nu är avstängt – eftersom man använder den som allmän sophög… Bah!

Men Palatinen var förstås sevärd ändå, inte minst eftersom det var gratis inträde (åtminstone om man, som vi, kom från Forum Romanum).

Det som var mest välbevarat och mest imponerande var Domitianus palats, som består av två delar: Domus Flavia (den publika delen) och Domus Augustana (den privata delen). Det var i den sistnämnda som kejsarna bodde.

Byggnaden uppfördes under första århundradet e.Kr. och man kan tydligt se hur stort komplexet var. Inte undra på att det tjänade som kejsarpalats under 300 år.

Nästa stopp på vår vandring var Circus Maximus, som ligger precis nedanför palatset.

Circus Maximus var Roms största stadion. Det kunde rymma otroliga 300.000 åskådare och användes bland annat till kapplöpningar. Arenan var verksam under närmare 800 år. Men det var inte lätt att hitta idag om man inte haft en karta eller guidebok…

Tyvärr finns det väldigt lite kvar av Circus Maximus. En stor, illa skött gräsmatta med en upphöjning i mitten är nästan det enda som skvallrar om vad som fanns här en gång i tiden. Förhoppningsvis finns det något att upptäcka om man bara gräver lite, men tja… italienarna har ju så mycket annat att gräva i redan.

Så vi gick några hundra meter bort till Caracallas termer, ett jättelikt fritidskomplex en gång i tiden.

Där kunde man bada, motionera, besöka ett bibliotek, se på konst och gå i trädgårdar. För 1.500 år sedan i alla fall. Idag fick man betala €6 för att titta på de rester som finns kvar. Och här är mycket kvar. Särskilt de höga väggarna imponerar. Otroligt stor byggnad!

Tyvärr finns dock inte mycket av själva interiören kvar. Det finns kvar några mosaikgolv, men resten är antingen plundrat sedan länge eller överfört till olika palats och museer.

Det som hade varit spännande att besöka var förstås de underjordiska gångarna. Men nädå, som vanligt var det ”work in progress” utan att något faktiskt arbete verkade utföras. Tilläggas kan att vi inte ens fick tillgång till hela marknivån. På somrarna har de ibland konserter i det fria precis invid byggnaden. Där höll de fortfarande på att plocka undan – trots att det gått flera veckor sedan sista konserten hölls. Way to go!

Till sist fanns det bara en sak kvar på dagens schema: Via Appia.

Via Appia är en mycket känd väg ut ur (eller in i, beroende på hur man ser det) Rom. Den byggdes redan flera hundra år f.Kr. och som underlag användes mestadels hård vulkanisk sten. Det tar ett bra tag att komma dit till fots, för den riktigt gamla vägen börjar inte förrän flera kilometer bort. Inte att rekommendera en väldigt varm sommareftermiddag.

En annan sak att inte rekommendera är nedanstående:

Cecilia Mitellas grav. En stor byggnad, men med väldigt lite innehåll. Man fick inte gå upp i borgen (vilket borde ha gett en vacker utsikt över landsbygden) och man fick i princip bara följande kulturupplevelse:

En trist gård med några fragment. Dessutom kostade kalaset €6.

(Ställets relativa tristhet är min egen åsikt. Jag tror säkert Tobias har en annan. Och om ni tvunget ska dit, så gör inte vårt misstag: Biljetten till Caracallas bad gäller även som inträde till Cecilia Mitella. Där hade vi kunnat spara totalt 12 pengar om vi bara hade läst lite bättre på biljetten.)

Men vi fick i alla fall till slut skryta om att vi hade gått på den riktiga Via Appia!

Och på kvällen blev det förstås middag på restaurang i stället för eget hopkok på vandrarhemmet. Vi var tyvärr inte bjudna till Domus Augustana…