Tobias och jag har lite halvt om halvt skojat om att vi hela tiden har kommit för sent eller för tidigt till Italien. Exempelvis har Tobias missat många chanser att få studentrabatt, enbart för att han fyllde 25 år för några veckor sedan. I Italien räknas man nämligen inte som student om man har fyllt 25 år, även om man de facto läser vid universitet eller högskola. Och i andra fall har vi kommit för tidigt, eftersom en del restaurationer inte är klara.

Å andra sidan har vi kommit drygt 2.000 år för sent för att se de flesta platser i sina mest storslagna perioder…

Den här morgonen gick vi tydligen upp alldeles för sent – åtminstone för att besöka Vatikanstaten som vi hade tänkt. Eftersom vårt vandrarhem ligger endast ett kvarter därifrån, så hade vi inte så långt att gå. Därför tog det inte lång tid innan vi såg KÖN.

Det måste ha varit tusentals och åter tusentals människor som stod i en lång, lång ringlande kö längs med muren till Vatikanstaten. Alla var på väg in till Vatikanmuseet. Vi insåg snabbt att det skulle ta mycket lång tid att komma in, så vi fick ändra våra planer – och svor en helig ed om att gå upp väldigt mycket tidigare nästa dag.

Vi plockade en annan av våra utflyktsdagar (faktiskt otroligt smidigt att redan från början ha schemalagt dagsaktiviteter som vi gjort), vars första stopp var Pantheon.

Pantheon är ”det stora runda huset med ett runt hål längst upp” för de som bara känner till dess kännetecken. För oss andra (och sådana som jag som läst guideboken ) är det ett romerskt tempel för ”alla gudar”, men som på medeltiden förvandlades till en kyrka. Måhända är det sistnämnda orsaken till att byggnaden är så pass välbevarad som den är.

Eller tja, ”välbevarad” i så måtto att det inte finns så många hål i huset (förutom det i taket) eller har rasat in. Tyvärr har byggnaden plundrats under årens lopp och en del av dess material har fått användas på annat håll, så den är inte direkt intakt. Bland annat saknade vi det förgyllda taket.

Men den är storslagen som den är ändå. Som vanligt fullt av detaljer överallt, som gör att man kan gå omkring och bara titta. Och marmorgolvet är, vad vi vet, så nära originalet som möjligt. Väldigt vackert. (Det avgör saken – det blir marmor i min nästa bostad.)

Därefter tog vi oss till fots till Forum Romanum, detta stora område fullt av (ni gissade det) ruiner. Men även där (liksom på Pantheon, otroligt nog) slapp vi betala något inträde så det blev inte vår ruin. Ahahaha! Hehe. Hmm.

Detta är ett av de områden som mest brukar användas som vykortsmotiv från ”det antika Rom” och det är inte att undra på varför.

Hittills har vi mest sett lämningar från mindre städer som Pompeji och Ostia. Det här är ruiner från Staden med stort S. För mig som lekman är det storslaget. För Tobias, som är mycket mer historiskt bevandrad och som dessutom har läst arkeologi, har det förstås ännu fler dimensioner.

Det tråkiga är förstås att det är så väldigt mycket som saknas från varje byggnad, så det är oftast svårt att förstå hur byggnaderna såg ut. En stor portion fantasi är behövlig. Och informationsskyltar, som fortfarande lyser med sin frånvaro.

Men som sagt, det vandrande uppslagsverket Tobias är ju med och kan guida mig genom historien. Han köper hela tiden de officiella guiderna och fungerar som en levande audioguide. Jag försöker å min sida ta några användbara bilder, så att det kan bli minnen efteråt också.

Vid Forum Romanum finns flera triumfbågar, som berättar om storslagna händelser: Krigsvinster och liknande. Dessa står kvar ganska intakta, konstigt nog. Förmodligen delvis beroende på deras massiva uppbyggnad.Något annat som står kvar är Colosseum – ännu ett av Roms främsta kännetecken (kanske det allra främsta?). Denna amfiteater (ja, den kallas så) byggdes under första århundradet e.Kr.

Det sägs ha kunnat rymma mellan 50.000 och 100.000 åskådare. Alla ingångar (80 till antalet) var numrerade och besökarna hade därför inga svårigheter att komma in till och hitta sina platser. Som ett forntida Stadio Olimpico (fast kanske utan massiv muddring från militärpolisen, som jag och Tobias blev utsatta för).

Colosseum är långt ifrån intakt, förstås. Det användes ganska länge (flera hundra år), men har skadats av jordbävningar och av stölder. 1749 tillägnades Colosseum Kristi lidande, vilket förmodligen satte stopp för vidare skövling (bland annat användes det som stenbrott under 1500-1600-talen).

Ser man till insidan av arenan, så märker man att det inte är särskilt plant i mitten. Det beror på att ”golvet” inte finns längre. På 1800-talet gjordes de utgrävningar, som avslöjade att det fanns underjordiska nätverk av rum och tunnlar. Det var förmodligen där djuren förvarades. För djur, det slaktades det i ofantliga mängder – liksom människor.

Tyvärr fick man inte gå ner i de nedre regionerna, så vi fick ingen närkontakt med de delarna. Men när vi stod på arenan och försökte föreställa oss hur det kändes att gå in som gladiator inför fulla läktare, så kunde vi nästan höra i vinden: ”Maximus! Maximus! Maximus!”

Det kostade €11 per skalle (plus 2 x €4 för varsin audioguide, som vi tog nästan enbart för att kunna ta oss förbi den långa kön) att komma in, så vi kände att vi var en del över budget. Speciellt Tobias hade ont om kontanter.

Så vi bestämde oss för att äta hemma i stället. Tyvärr stänger ju många affärer väldigt tidigt och när vi väl var hemma igen på Via Degli Scipioni, så hade vårt Supermercati förstås slagit igen för dagen. Medan jag satte mig för att frisurfa utanför ett Internetcafé, så gick Tobias iväg till en annan butik för att försöka få tag i något ätbart.

Det gick inte så bra. Allt i butiken, som förresten ägdes och sköttes av några bangladesiska(?) män, var svindyrt. För mer pengar än jag vill nämna här i bloggen, så fick Tobias tag i ett antal paket nudlar, två påsar med några konstiga ”kex”, en minirulle Pringleschips och en Twix.

Vi kokade alla nudlarpaketen i en och samma gryta och sedan försökte vi äta det… Ni ser själv på bilden hur gott Tobias tyckte att det var. Dessutom fanns det inte direkt nya och särskilt fräscha köksredskap, så det bidrog förstås till misären.

Det kändes väldigt… je ne sais quoi.

När sedan två av våra ”grannar”, ett ungt par från Frankrike, dök upp med *deras* mat så kände vi oss rejält ociviliserade. De hade fixat färska livsmedel från ett annat ställe, så de fixade en fin sallad med fetaost, tomater, gurka – toppad med knaperstekt bacon. Till detta drack de en flaska vitt vin.

Jag var tvungen att fotografera deras måltid, bara så att ni andra förstår vilken skillnad det var. Jag och Tobias utgjorde inga goda gastronomiska exempel från Sverige.

Vi började samtala med paret, som var väldigt trevliga, om allt möjligt. Sedan gick jag och lade mig när Tobias och de andra började diskutera detaljer inom fotboll. De fortsatte långt in på natten och hann tydligen avhandla allt från samhällskonstruktioner och den globala uppvärmningens vara eller icke vara.

Så kan också en dag på ett vandrarhem sluta!