I vår ursprungliga planering hade vi tänkt besöka Vatikanstaten den här dagen, men vi tänkte att det kanske var dumt att göra det just på en söndag. Så vi åkte till Ostia i stället.

Ostia kommer från latinets ”ostium”, som betyder mun. Det är lätt att förstå namnvalet, eftersom Ostia ligger precis där Tibern rinner ut i havet. Eller snarare ”låg” eftersom Tiberns lopp har ändrats genom århundradena, inte minst genom mänsklig påverkan.

Ostia spelade en betydelsefull roll under romartiden, då detta var en viktig knutpunkt för de transporter som kom via sjövägen och skulle vidare på Tibern in mot Rom. Här kunde spannmål och annat lastas över på mindre skepp som kunde ta sig vidare på Tibern, men här skedde även stora mellanlagringar.

Staden dog långsamt ut, på grund av minskad betydelse genom åren, och är därför bevarad på ett annat sätt än exempelvis Pompeji. Det som har försvunnit (delar av byggnader) har förmodligen gjort det främst genom två orsaker: Väder och vind respektive återanvändning av byggnadsmaterial till andra hus någon annanstans.

Men här finns mycket kvar! Området är enormt och till skillnad från Pompeji så var man mycket mer fri här att gå omkring. Få ställen var avspärrade för allmänheten. Den uppenbara fördelen med detta var att man kunde upptäcka mer på egen hand, vilket var jättekul. Nackdelen var att informationen om var man var och vad man såg var bristfällig – för att inte säga försvinnande liten.

Ännu en gång känns det som om Italien har så mycket kulturarv att de antingen inte hinner med eller bryr sig om att ta till vara på allt. Att göra ordentliga informationstavlor. Att ta reda på vad, hur, varför, när. Eller – vilket var värst – att skydda resterna ordentligt. Lite varstans kunde vi se ofullständiga och obegripliga övertäckningar med hjälp av något sorts tyg (eller var det plast?) som såg bedrövligt ut.

Den information som faktiskt fanns att tillgå var till största delen på italienska. Ett vanligt fenomen, har vi märkt. Om man till äventyrs inte har italienska som modersmål, så är det halvdyra ”audio guides” på engelska som gäller om man vill ta del av kulturarven.

(Nästa bild: Tobias hjälper ett indiskt par att förevigas på teatern.)

En annan sak som skilde Ostia från Pompeji var skuggan. En lätt bris kändes under hela dagen och kylde av i värmen, men framför allt fanns det gott om skuggande träd och buskar.

Det var i sin tur också bra och dåligt. Till den dåliga sidan hör förstås att växtligheten (inte minst deras rötter) accelererar nedbrytningen av byggnaderna. Vill italienska staten att området ska leva kvar längre, så får de nog (tyvärr) rensa upp en hel del.

Det var ren tur att man kom från Ostia utan skador. Enorma tallkottar ramlade då och då ned från de höga träden. Riktigt massiva, som ni ser på bilden:

Två trevliga överraskningar: Här fanns minimalt med turister (bra i så måtto att vi fick många bilder utan en massa folk på). Förmodligen beroende på att Ostia inte är lika känt som Pompeji eller Herculaneum. Och här fanns minimalt med skräp och klotter. Förmodligen beroende på den första trevliga överraskningen…

Pompeji vimlade av herrelösa hundar, som försmäktade i värmen. Även här fanns flera hundar, men jag såg minsann en katt också. Häftiga gula ögon. Efter fotograferingen, som bara var möjlig tack vare väldigt långsamma rörelser från min sida, tackade jag – och bad katten att i fortsättningen akta sig för andra av min art. Det är säkrast så; människan är en grym varelse.

Men människan kan göra många vackra saker också. På många ställen hittade vi stora och vackra mosaiker. En del föreställde vardagliga eller historiska händelser och användes förmodligen som utsmyckningar i hem, badinrättningar och liknande. Andra var helt enkelt ”reklamskyltar” för olika verksamheter, till exempel för fiskhandlare.

Förutom att mängden byggnader imponerade, så var även storleken på en del hus smått otroliga – med tanke på hur länge sedan de byggdes. Dessutom med utsmyckningar som bidrog till deras storhet.

Den här utsmyckningen har förstås gått förlorad till stora delar, men det finns ändå så pass mycket rester kvar att fantasin kan fylla i resten.

Det var nog bara två saker vi tyckte var dåliga med Ostia (förutom den bristfälliga informationen): Det ena var att toaletterna inte var särskilt fräscha. En del var rentav bara ett hål i marken. Som sagt, man övar verkligen på att hålla sig… Det andra var att kvinnan i bokshoppen på området inte var särskilt serviceminded. Hon pratade ständigt i telefon med någon väninna och skötte transaktionerna med ena handen – när den inte var upptagen med att hålla en cigarett… Detta trots att det stod en klar och tydlig Vietato Fumare-skylt i lokalen. Basta!

Efter sju hela timmar(!) i Ostia åkte vi vidare till stranden, där Tobias tog sig ännu ett dopp i Medelhavet (sorry, inga fler kasta-med-håret-bilder) innan vi försökte äta lite billigt. Trodde vi!

Jag tyckte att vi kunde prova McDonald’s, i hopp om att inte bli skinnade för lite sönderkokt pasta. I stället såg jag till att vi fick betala överpris eftersom jag tvunget ville ha juice i stället för cola. De tog €4,40 för 50 cl Tropicana..! Över fyrtio svenska kronor! Basta ännu en gång!

Efter en skranglig tågresa tillbaka till Rom (vi fick åka smutsigt lokaltåg ut), bytte vi till tunnelbanans B-linje vid Piramide och skulle sedan byta till A-linjen vid centralstationen Termini. Men där fick jag plötsligt för mig att jag ville ha mjölk. Jag visste att affärerna kring vårt vandrarhem säkert var stängda sedan minst en timme, men på Termini måste det väl finnas någon ”Pressbyrån” öppen?

Det fanns det knappt. Däremot fanns det otroligt många affärer som sålde damunderkläder, slipsar och böcker. Varför?

Sen visade det sig att vi inte kunde komma vidare med tunnelbanan – för den hade stängt! Klockan 21.00! En storstad med tre miljoner invånare har alltså en tunnelbana som inte får vara ute till sent på kvällen… Illa, illa.

Det blev ännu mer illa när vi insåg att vi inte hade något bra sätt att ta oss till vårt vandrarhem. Terministationen gav inte så mycket info om något annat än tågavgångar. Vi hittade inte någon spårvagn och bussarna verkade gå överallt utom just mot Vatikanstaten.

Vi funderade ett tag på att åka taxi, men det skulle bli rejält dyrt. Och gå hem var inte att tänka på: Det var mörkt sedan en timme och vi hade inte ens någon karta att rätta oss efter (om man inte räknar Tobias Nokia N95, som trots sina många funktioner hittills inte har fallit mig i smaken).

Till slut fick vi syn på en buss som hette någonting med Metro. Kunde det vara så att det sattes in bussar när Metron slutade gå? Möjligheten fanns. Och kanske den skulle gå ungefär åt vårt håll? Värt ett försök!

Så vi hoppade på – på vinst och förlust. Det var många, långa och oroliga minuter medan vi passerade den ena okända gatan efter den andra. Ingen information gavs om vilka hållplatser vi stannade på eller var vi var någonstans. Vi fick helt enkelt försöka se om vi såg något vi kände igen. Tobias kände igen några monument och platser och påstod att vi var på väg på rätt håll.

När vi tyckte att vi åkt tillräckligt långt, hoppade vi av och började vandra genom Romnatten i okända kvarter. Det låter farligare än det kändes, kan jag lova. Jag har känt större rädsla när jag vandrat från Filmstaden till min lägenhet på Söder sent en söndagskväll. Här var så pass mycket folk ute och det fanns öppna restauranger med jämna mellanrum. Och så hjälpte det förstås att vara två.

I ”fjärran” såg vi muren till Vatikanstaten och vi visste då att vi inte alls hade långt kvar. Och minsann – efter drygt 20 minuters vandring hittade vi hem. Säkert en och en halv timme senare än vi borde varit hemma, men ändå. Vi hade överlevt ännu en dag!