Vår första heldag i Rom började lite brydsamt. Vårt vandrarhem är förvisso väldigt bra placerat och personalen är trevlig… men den kan inte tala så bra engelska. Går man utanför standardfraserna ”Hur mycket kostar ett rum?” och ”Har ni inga toalettsitsar här heller?” så blir det mycket teckenspråk och knagglig esperanto. Typ.

Före vår avresa så hade Tobias fått den briljanta idén att vi skulle gå på fotbollsmatch. Italienska ligan skulle precis till att börja och första matchen var Lazio (ett av Roms lag; det andra är Roma) mot Torino (Turin). Matcharenan var inget mindre än Stadio Olimpico, central del i sommar-OS 1960 och där VM-finalen i fotboll spelades 1990.

Men det är inte alldeles lätt att få tag i biljetter till en sådan match om man inte bor i Italien eller på annat vis har en kontakt. Tobias hade ”en kontakt”, i form av ett brittiskt(!) bolag som specialiserat sig på att sälja biljetter till Lazios hemmamatcher. Det var bara att välja matchdag och biljettsort och sedan betala.

Så långt inga problem. Men hur få tag i själva biljetterna? Bolaget hade som alternativ att leverera biljetterna dit man tillfälligt bor i Rom. Däremot var de tveksamma att leverera till vandrarhem, åtminstone till vissa, på grund av dåliga erfarenheter (stulna eller ”försvunna” biljetter). Men vårt vandrarhem var än så länge på vita listan.

Biljetterna skulle levereras fredag eller senast lördag morgon. Men inga biljetter dök upp – påstod i alla fall den vänliga (men, som sagt, inte så engelskspråkiga) tjejen som var vår ”värd” på vandrarhemmet. Efter att Tobias ringt bolaget, som meddelat att de minsann varit där runt 23 på fredagskvällen och lämnat av ett kuvert, så försökte vi ännu en gång förklara vad det var vi ville ha. Och då plötsligt fanns kuvertet där.

Väldigt skönt! Men bekymmersamt i onödan.

Nåväl. Först på dagen stod en annan sak: Piazza Navona. Det namnet kanske inte säger så många så mycket. Kort historik således: Här fanns från början ett stort stadion, som hade plats för över 30.000 åskådare, och piazzan följer nu formen på denna.

Piazza Navona anses, enligt vår gedigna resehandbok, vara Roms vackraste barockpiazza. Den har ett ”unikt utseende och atmosfär som skapades på 1600-talet”. Där finns fontäner (varav en självklart höll på att renoveras just när vi var där) och flera kyrkor och caféer runtomkring.

Piazzan i sig var trevlig att beskåda och besöka. Men det är också väldigt trevligt att bara gå omkring lite i Roms gränder, så som vi gjorde denna dag. Inget hus är det andra likt (eat that, miljonprogrammet) och varje gata har sin hemlighet att upptäcka. Rätt var det är så är det en liten glassaffär som dyker upp i en gränd.

Så här ser fast food à la Roma ut:

Och detaljerna på vissa hus… Ah! Det är njutbart att betrakta hur olika även dessa är. Vissa dörrar är slitna, men charmiga. Andra dörrar är ståtliga och helt i stil med resten av huset – eller inte. Det är det som gör det så roligt att titta på.

En fantastisk sak är alla små dricksfontäner som finns i princip överallt. Jag trodde inte det var sant, men det går alldeles utmärkt att dricka ur dessa. (Därav namnet, jo jag vet, men ändå!) Kallt och välsmakande och perfekt till att fylla flaskan för €1,50 som man precis hade druckit ur.

Sen finns det andra saker som är mindre trevliga, men ofrånkomliga i en mångmiljonstad som Rom.

Under flera broar såg vi det här:

Hemlösa, ibland hela familjer, som tillfälligt bosatt sig. De syns även i tunnelbanan, där folk i alla åldersgrupper tigger pengar. Den yngsta tiggaren jag såg var nog bara sju år. Han gick runt på en tunnelbanevagn med ett litet självspelande keyboard och en pappersmugg och försökte med sin mest bedjande blick få några cent från sina medmänniskor.

På ”vår” tunnelbanestation har det flera gånger suttit en kvinna med två små barn och tiggt pengar. Barnen har sett rent drogade ut, för varje gång man sett dom så har dom sett helt utslagna ut.

Har vi skänkt några pengar då? Nej. Jag gör aldrig så. Inte för att jag är hjärtlös eller dum i huvudet (även om jag antar att några tycker så), utan för att jag aldrig vet vart pengarna går. Går pengarna till sprit, droger? Går pengarna till mat eller går dom till en liga som specialiserat sig på att lura av pengar från turister?

Är jag för cynisk? Människofientlig? I så fall är jag i ganska gott sällskap. Kvinnan med barnen jag nämnde nyss sågs även av en nunna på väg till tunnelbanevagnen just denna morgon. Jag råkade titta på kvinnan med barnen och såg sedan av en händelse upp på nunnan, som just fått syn på dessa. Nunnan tittade på de tiggande, sedan möttes våra blickar – och sedan tittade hon bort.

Både nunnan och jag är nog fullständigt överens om att det är tråkigt att det ska finnas hemlösa år 2007. Men att ge bort pengar till främlingar är nog inte det bästa att göra.

En annan mindre trevlig sak är det här:

Skräp i Tibern. Nedskräpningen i staden verkar var väldigt mycket mindre än den var i Neapel, men floden är det tydligen aldrig någon som städar. Plastpåsar, ölburkar, cyklar och annat bråte ligger i drivor. Faktiskt flyter en del av det på ytan, eftersom täcket av alger (eller vad det är) är så tjockt att man nästan kan gå på det. Bluärk.

Nog om sånt nu. Jag ville bara få med det, så att den här reseberättelsen inte bara blir en vykortsbaksida à la ”Solen skiner och allting är så jättebra och fy vad ni måste vara avundsjuka därhemma”. Det finns ju en baksida till det mesta.

Och det finns en ovansida. Nästa bild visar min plats på Stadio Olimpico, som jag satt på under matchen jag inledde denna dags skrivande med. Den var på ingång 46, rad 46AD, plats 2D. Det placerade oss nästan exakt i mitten på Curva Nord, där Lazios klack finns.

Det märktes. Jag har visserligen varit på Olympia och sett HIF ett fåtal gånger och vet hur en klack kan låta, men… they’ve got nothing! Nothing!

Lazioklacken var på gång redan före matchen och tystnade nästan bara under de två tillfällen som Torino gjorde mål. Men sedan var de igång igen, fast ännu högre.

Snacka om ståplats:

Och snacka om att det var stora känslor inblandade… Vid motgångar var det som om alla helvetets plågor hade drabbat vissa individer. Vid framgångar visste berusningen inga gränser. Egentligen borde jag nog ha tagit med öronproppar, för j-vlar i det vad de höll låda. Tja, ni ser ju själv på bilden hur det såg ut. Jag har även några kortare videoklipp som jag kanske kan lägga upp när jag kommer hem.

Och även om vi fick sittplatser, så blev det till att stå hela tiden. Annars är det ju ingen riktig klack.

Efter matchen, som nog sågs av en 20-25.000 personer och slutade 2-2 (väldigt orättvist; Lazio var överlägsna större delen av matchen), hade vi tur med bussen och kom hem i hyfsad tid. Därefter var det meningen att vi skulle träffat Dan, vår amerikanske tillfällige reskamrat som vi stötte på i Neapel, men det blev ingenting med det. Mest för att vi bara konverserade via mejl, vilket är ohyggligt opraktiskt med tanke på den dåliga tillgången till Internet.

Så jag och Tobias gjorde stan själv. Eller snarare ön mitt i Tibern, som var en smått fantastisk upplevelse. Här fanns massor av restauranger av alla de slag, precis invid vattnet. Vi slog oss ner på en av dessa och njöt vår mat under Roms himmel.

(Okej, det här lät kanske mycket som den där vykortsbaksidan jag nämnde precis. Men det var precis så här det var.)