Det var dags att ta farväl av Neapel. Men innan tåget gick hann vi med att göra en sak till. Så vi offrade några slantar till och slank in på en av Neapels få byggnader med en välhållen fasad: Museo Archeologico Nazionale.

Här har man bland annat samlat godbitarna från utgrävningarna av både Pompeji och (den rikare orten) Herculaneum. Och oj, vilka godbitar. Den ena undersköna statyn efter den andra. Otroliga detaljer och ibland otroliga storlekar.

Hade man haft endast en av de här statyerna på gästutställning på exempelvis Dunkers Kulturhus i Helsingborg, så skulle alla sagt ”Ahh” och ”Ohh” och varit väldigt imponerande. Nu var här så många att man efter ett tag nästan (men bara nästan) tyckte att det nästan blev för många. ”Jaså, ännu en 5-meters jättestaty? Gäsp.”

Det verkar tyvärr som om italienarna har alldeles för många artefakter bevarad från sin historia, för vad ska man säga om nedanstående bild? Använda en antik artefakt som en del av en avspärrning?! Vaffanculo!

Det allra mest imponerande objektet tyckte jag nedanstående var: En stor scen, fylld av små detaljer och med en enorm storlek. Ingenting man skojar bort.

Tyvärr hann vi inte med hela museet eftersom vi hade tids- och hungersnöd. Dessutom glömde vi helt den ”förbjudna delen” av museet, där de har gömt undan de många erotiska objekt som hittats i utgrävningarna. Men vi kommer säkerligen tillbaka en dag för att se resten. Och i bokshoppen vid utgången köpte jag en bok som innehåller godbitarna från denna del.

Efter några kallsvettandes minuter med Frank Sinatra nere i tunnelbanestationen i väntan på vår förbindelse, blev det några kallsvettiga minuter på Napoli Centrale i jakten på rätt tåg. Det fanns nämligen två tåg som gick norrut på exakt samma tid, 13.48.

Men vi hittade rätt – till ett imponerande bekvämt och rent tåg och med en konduktör som hade en superavancerad scanner, som han kontrollerade vår i Sverige utskrivna biljett med. Jepp, det gick att både betala och skriva ut sin tågbiljett hemifrån. Det kändes som om tekniken var ljusår före allt annat i Italien – typ soptömningen.

Nåväl, väl framme i Rom skaffade vi var sitt åkpass för €16 styck. Med det kan vi åka en hel vecka med både tunnelbana, buss och spårvagn. Och här fungerar faktiskt tunnelbanan! Rent och snyggt på Roma Termini och rent och snyggt både i vagnarna och på de andra stationerna också. Det gick dessutom snabbt och smidigt, vilket gör Roms tunnelbana till bland de bättre jag använt.

Rom i sig var förstås en upplevelse… Nu skiljer det sig förstås mellan kvarter och kvarter och mellan område och område i olika städer, men både jag och Tobias tyckte att Rom kändes ordentligt mycket trevligare än Neapel. Mindre aggressiv trafik och inte lika nedskräpade gator. Fast nu bor vi i och för sig bara några kvarter norr om Vatikanstaten, så det spelar nog in.

Efter inkvarteringen (för övrigt i ett rum som var vida överlägset det vi hade i Neapel) gick vi ut på stan för våra två första turistmål. Det ena var Fontana di Trevi, den berömda fontänen där Anita Ekberg badade och blablabla…

Ja, det kan verka lite tjatigt och rentav tradigt att åka till samma orter och se samma saker som miljoner andra redan har gjort och kommer att göra. Men det gör inte upplevelsen mindre trevlig. Faktiskt hade jag inte så jättestora förväntningar på just Fontana di Trevi, just av tidigare nämnda anledning, men när jag väl såg fontänen uppenbara sig när jag gick runt hörnet så var förälskelsen direkt och total.

Wow, vilket mästerverk! Hundratals turister runtomkring (förstås), men inte utan anledning. Fontänen är stor, men inte för stor i förhållande till där den står. Och den är ytterst bildskön. Man kan sitta länge och titta på alla detaljer och hela tiden se något nytt. Guldstjärna till konstruktörerna!

Därefter till Spanska trapporna, som inte alls var vad vi hade tänkt oss. Inte en blomma i sikte. Ett snack med en av försäljarna i närheten gav vid handen att blommorna bara finns där under ca 20 dagar på våren. Sen blir det för varmt. Och det var väldigt varmt idag också, runt 30 grader denna fredagskväll. (Ursäkta tjatet, men värmen är allerstädes närvarande.)

Därefter gjorde vi ett spontant besök hos ett väldigt trevligt ställe: Babington’s Tea Rooms. Det ligger precis bredvid trapporna.

Kort historia, för er som inte orkar googla: Två engelska damer, Anna Maria och Isabel Cargill Babington, kom på den briljanta idén att öppna en engelsk tesalong för hemlängtande brittiska turister. Här finns scones, sylt, Earl Grey-te och givetvis köttpudding till lunch om så önskas.

Tesalongen öppnades 1896 och är idag ett av Roms förnämsta fik. (Låter lite paradoxalt att nämna ”förnämsta” och ”fik” efter varandra på det viset, men det får gå.) Priserna är rejäla, men det var å andra sidan vår fika med te och skotska scones också.

Och..! Emelie, håll i Dig. Se vilken lampa de hade i taket:

Har jag bra smak eller vadå? Hahaha!

Sen gjorde vi ännu en sväng om Fontana di Trevi för att se den i kvällsljus. Och den var om möjligt ännu mer ståtlig då.

Sen drack Tobias vatten från en av Roms många (andra) fontäner. Vi får se hur sjuk han blir av detta…