Intet är som i väntans tider…

Capri måste vara italienska för ”väntan” eller ”långa köer”, för det var det mesta vi upplevde denna dag. Klockan 07.35 gick färjan till Capri och det var redan då 30 grader varmt. Anledningen till den tidiga avfärden var att just den avgången var nästan halva priset jämfört med senare avgångar. Vi försöker således att spara pengar, men det är då inte särskilt lätt…

Särskilt inte idag. Förutom att ligga drygt en och en halv timme söderut från Neapel, så är det ytterst välbesökt och ytterst dyrt så här mitt under turistsäsongen. Och vi gick (tycker jag) direkt på en blåsning.

Vi var sugna på att besöka Grotta Azurra, eller Blå Grottan, så vi gick direkt till båtarna som skulle ta oss dit. Där kunde man välja mellan en tur till grottan och tillbaka, som skulle ta en timme och kostade €10, och en andra tur som skulle ta oss runt hela ön och till grottan, som skulle ta två timmar och som kostade €13. Valet var inte så svårt. För bara tre pengar till, så skulle vi få så mycket mer.

Och det fick vi… Blä.

Capri var visserligen vackert på flera ställen när man åkte runt, men det blev en alldeles för lång tur. Det var grymt varmt och båten låg mest och guppade i vattnet. Sjösjukan kom så småningom som ett brev på posten… Och det skulle bli värre.

När vi var framme vid Grotta Azurra, så var det (såklart) fler än vi som ville se den. Och ingången är inte stor nog för vanliga båtar att gå in, så alla var tvungna att vänta på att små roddbåtar skulle ta oss in i grottan – maximalt fyra åt gången. Jag vet inte hur många som väntade, men det var MÅNGA.

Efter ett tag började jag känna att jag inte bara var smått sjösjuk. Jag behövde gå på toaletten för de ”vanliga” behoven också… Vi låg och guppade rätt nära land, vid en superliten hamn där det fanns en restaurang lite längre upp. Men när vi frågade båtföraren om han möjligen kunde lägga till snabbt för att jag skulle kunna gå av, så blev svaret ett stort leende och ett ”Problemo..!”.

Jo, det var i sanning ett problemo. Det var förbjudet att lägga till i hamnen, så jag fick helt enkelt vänta tills vi kom tillbaka till Capris huvudhamn. Det är ju definitivt *en* sak man får träna under en sån här resa: Att hålla sig.

När det slutligen, efter säkert en och en halv timmes väntan(!) utanför grottan, var dags att hoppa i roddbåten så var jag inte särskilt sugen på att lägga ytterligare €9 (denna avgift betalas alltså först utanför grottan) på att uppleva en turistfälla under några få minuter. Så jag avstod faktiskt. Tobias, som inte var lika snål som jag, sade efteråt att det var fantastiskt vackert. Det var det säkert. Det får väl bli nästa gång jag är på Capri.

Efter lunch och välbehövliga toalettbesök för alla, skulle vi ta oss upp till toppen på ön för att se Villa San Michel, Axel Munthes gamla villa som nu är delvis museum. Men det var lättare sagt än gjort. ”Alla” skulle också upp, så det var lång, lång kö till bussen. Vi funderade länge på att ta en taxi, men eftersom bussbiljetten kostade €1,30 och en taxi uppemot €15-20, så var det väntan det fick bli. Jag tror vi väntade i minst en och en halv timme här också. Och då var bussen rejält full.

Precis som med Öresundstågen, så är det inte service och komfort man betalar för.

Men upp kom vi lyckligtvis till slut. Och det var faktiskt Villa San Michel som blev dagens höjdpunkt, tycker jag. Det kostade bara €5 i inträde (det lägsta inträdet hittills, tror jag) och det var verkligen ett vackert ställe.

Titta! Fler som använder Foppatofflor!

Jag orkar inte ta hela historien bakom Axel Munthes hus (googla så får ni läsa själva), men huset och omgivningarna är skapade av Axel Munthe själv, tillsammans med några medhjälpare – utan kunskaper om arkitektur, byggnadskonst eller liknande. Ett imponerande resultat – och en imponerande trädgård!

Dessutom var det svalt där, både inomhus och i trädgården. Alltid välkommet.

Axel Munthe donerade villan till italienska staten, som i sin tur (många år senare) donerade villan tillbaka till svenska staten. Inuti villan finns flera av hans möbler och andra tillhörigheter uppställda och ute i trädgården påminner det en del om Norrvikens Trädgårdar.

Utsikten från trädgården är otrolig. Hela Capris huvudhamn och den intilliggande (ytterst steniga) stranden ligger för ens fötter och i fjärran finns fastlandet. Jag förstår att både han och andra ofta åkte dit och bodde där.

Undrar just hur man kom upp och ner för den branta backen på hans tid? Kanske var det bussar redan då. Och kanske var det samma prissättning som idag, då vi fick betala dubbelt… Bussen upp från hamnen till villan kostade som sagt €1,30. Men när vi sedan skulle åka exakt samma sträcka tillbaka, så stannade bussen på en liten busscentral – där vi fick byta till en annan buss som tog oss resten av vägen ner till hamnen, men då fick vi betala €1,30 till..!

Hemresan till Neapel gick med en snabbgående båt som var framme på under en timme, men som å andra sidan kostade €16. Det blev en pizza och sedan snack under stjärnorna till vin och stadens ljud ute på Giovannis fina terrass uppe vid takåsarna. En smått härlig känsla att sitta därute med sin Macbook och fixa med bilder och skriva. Dessutom i enorm värme. Det var runt 34 grader varmt när vi gick av färjan strax efter solnedgången.

I morgon: Tågresa till Rom och inkvartering på vandrarhemmet där. Får se om de har några toalettsitsar där, för här för de en väldigt tynande tillvaro…