Allmänna kommunikationer är inte så mycket att hurra för här nere.

Den så kallade tunnelbanan, Metron, är ett stort skämt. Dels är den bara minimalt utbyggd (utbyggnad pågår), dels går det inte att köpa några biljetter på stationerna (detta klaras av på kaféer i närheten) och dels vet man aldrig när tågen går eller ens hur ofta. Så det är lite på vinst och förlust att gå ner i mörkret och hoppas att vi kommer någonstans någon gång.

Enda ljusglimten är att ”vår” tunnelbanestation, Piazza Cavour, har Frank Sinatra-låtar spelandes hela tiden i högtalarsystemet. Mycket intressant..!

Denna dag skulle vi söderut, till ruinerna av Pompeji. Så först tunnelbanan till centralstationen och sedan tåg vidare via en linje som kallas Circumvesuviana. Denna sistnämnda linje var inte lätt att hitta på stationen. De sålde bara biljetter till den på ett ställe och det låg längst bort i ena hörnet. Tåget kom i alla fall i tid och sedan var det ett tjugotal stationer söderut.

Pompejiområdet ligger i princip tvärsöver vägen från järnvägsstationen, men vi lyckades villa bort oss ändå. Tillbaka på rätt spår köpte vi vatten till överpris från försäljarna som stod precis utanför, men det var det värt. Det är bara otroligt heta dagar just nu. Det var säkert 35 grader i skuggan (Tobias hävdar att det var ännu mer) – och Pompeji har i princip inga skuggor…

Det kostade €11 att komma in på området. Väl värt sina pengar, med tanke på områdets enorma storlek. De har visserligen inte grävt ut hela området ännu, så en del ställen är avspärrade, men det man får tillträde till är väldigt givande.

Jag är faktiskt uppriktigt förvånad över att de låter folk gå runt så ”löst” som de faktiskt gör. Alla artefakter och liknande lösa delar är förvisso inlåsta på ett museum eller skyddade på annat vis, men ändå… Det är inte så svårt att tänka sig att en del tar med sig hem stenar och annat som ”souvenirer” – och med tanke på det enorma besöksantalet så tar det inte många år innan Pompejis innehåll kommer att bli märkbart mindre. Eller så är det bara jag som är överdrivet pessimistisk.

Det finns visserligen vakter som går omkring på området, men alldeles för få. Därför har det blivit en del klotter på några ställen och det ligger tomburkar och godispapper slängda på de flesta ställena. Kulturbarbarer! Det borde vara stränga straff på sådana handlingar.

Det är en smått märklig känsla att gå inne bland ruinerna. Det skulle lika gärna kunna vara resterna av Hiroshima några år efter bomben släpptes. Men nu är det alltså resterna av en (förhållandevis) liten stad som begravdes för nästan 2.000 år sedan. De flesta väggar står kvar, somliga med vackra dekorationer som fortfarande finns kvar efter all denna tid. Och nästan hela tiden går man på de romerska vägar som korsade staden. Som sagt, en märklig känsla att vandra i samma fotsteg som alla de människor som mötte en hemsk död när Vesuvius spydde ut sitt innehåll.

Man fick även se ”resterna” av dessa människor. Eller snarare de avgjutningar i gips som gjorts efter det hålrum som bildats när kropparna sedan länge har förmultnat och försvunnit. I en trädgård, Orto dei Fuggiaschi (flykting-någonting, tror jag), hade man hittat resterna av ett tiotal människor (de flesta barn) som försökt fly undan döden. Dessa kroppar låg vridna, liksom i plågor. Kvinnor som höll om sina barn. En sista skugga. Skrämmande. Och fascinerande.

Efteråt var tanken att vi skulle upp på toppen av Vesuvius, men av detta blev inget. Den automatiska utroparen på tåget sade fel station, så jag och Tobias hamnade plötsligt i en smutsig och fattig förort till Neapel. Och när vi väl kom på rätt spår, så tyckte vi att det hade blivit alldeles för sent på dygnet.

Men vi kommer hit fler gånger. Och då blir det av!

Området var befolkat av lösspringande hundar, som inte tyckte om värmen så mycket – dom heller.

Så här ser förresten fötter (eller åtminstone mina) ut efter en heldagsvandring. Efter tvagning var fötterna mindre bruna.