Alternativ titel: ”Rocks and water.”

Vårt vandrarhem i Neapel heter Giovanni’s Home. Det tycks verkligen vara Giovannis hem.

Det första som hände när vi kom innanför dörren och presenterade oss, var att Giovanni själv (en man i 40-50-årsåldern) tog oss ut på takterassen och gav oss en utförlig beskrivning av Neapel; vart man skulle gå och vart man inte skulle gå. Det var intensiv information under en dryg halvtimme. Nyttigt, men svårt att minnas allt. Tydligen får alla nyanlända den här sessionen.

Ett av ställena man inte skulle besöka var kuststräckan med orterna Amalfi och Positano. Inte för att det fanns särskilt gott om bovar och banditer just där (det finns det säkert ändå), utan för att Giovanni inte alls gillade stället. ”Det ser ju likadant ut där som överallt annars”, menade han. ”There’s just rocks and water. Rocks and water.”

Till sin ”hjälp” visade han bilder ur några turistbroschyrer för att illustrera hur illa det var. Det fungerade inte så bra. Det såg väldigt vackert ut, hur mycket han än försökte visa att det minsann bara var en massa ”rocks and water” hela tiden. Och den allmänna stranden var jätteliten. ”From here to here. Look. Only that big.” Big enough, tänkte vi.

Så idag, tisdag, åkte vi (precis som vi planerade innan vi åkte hit) till den berömda Amalfikusten. Den ligger söder om Neapel, på södra sidan av en stor landtunga som sticker ut i havet. Snabbaste och smidigaste sättet tycktes vara att åka båt dit, så det gjorde vi. Det kostade €12 per person, men det var det värt. Som bonus fick vi se Neapel från sjösidan och dessutom en bra vy av Vesuvius, även om vulkanen för tillfället låg dold i lite dis.

Som bonus fick vi se den gamla lyxkryssaren QE2 ligga i hamnen.

Det var vackra vyer hela vägen, men särskilt vackra när vi rundade landtungans spets. Och vackrare skulle det bli.

Vi hoppade av i Amalfi, där vi intog lunch på en restaurang som hade så liten ”turistfälla”-känsla över sig som möjligt. Jag slösade även bort €2 på en halvtimmes surfande. Intressant nog var jag tvungen att visa upp min legitimation (som även kopierades) och skriva under på ett papper – förmodligen som säkerhet i fall jag skulle kontakta några terroristorganisationer på nätet.

Sedan bar det av mot Positano. Det gick väldigt långsamt. Dels var vi rädda för att när som helst bli överkörda av någon bil eller moped, dels fanns det så mycket vackert att titta på längs vägen. Och så var det riktigt, riktigt varmt. Solen stekte och de väldigt få skuggorna som fanns längs vägen var blott korta ögonblick av ofullständig njutning.

Det fanns förvisso ett antal restauranger och kaféer längs vägen, men det hade blivit dyrt och tagit ännu längre tid om vi hade slagit oss ned på några av dessa. Det enda vi egentligen köpte längs vägen var vattenflaskor (stora!) och en chokladkaka var.

När vi hade gått ”i evigheter” så kom första chocken. Vi visste att det var drygt 17-20 kilometer mellan Amalfi och Positano, beroende på vilka vägskyltar man skulle lita på. Men vi kunde inte ana att vi bara hade gått i några kilometer! Det var jättelångt kvar. Lite frustrerande var det också att lika vacker som vägen var, lika slingrande längs bergssidorna var den också. Ibland kunde man se fortsättningen på vägen femtio meter bort, men vi tvingades gå femhundra meter för att komma dit eftersom vägen skar långt in i dalgångarna.

Nåväl, vi klagade inte. Så mycket. Därtill var det alltför vackert och enastående.

Vi började gå vid 12.45-tiden. Vi kom fram till Positanos vackra hamnområde runt 17.25, så det tog drygt fyra och en halv timme att gå mellan orterna.

Var det värt det? Helt klart! Giovanni får säga vad han vill om ”rocks and water”, men det var otroligt fint. Förutom att husen låg vackert, så var flera väldigt luxuösa. Andra var väldigt slitna och såg ut som om ingen hade brytt sig om dom på årtionden. Vågade man titta ner över räcket, så låg det fullt av slängda sopor på många ställen. Men som helhet var upplevelsen fantastisk. Inte undra på att Amalfi står på Unescos lista över världsarv.

Väl i Positano bestämde sig Tobias för att ta ett dopp i Medelhavet. (Japp, den allmänna stranden räckte till, trots att den bara gick ”from here to here”.) Och en dryg timme senare tog vi båten tillbaka till Neapel. Det fanns även buss, men den kändes som ett krångligare alternativ eftersom man var tvungen att byta i Sorrento.

Tillbaka i Neapel tittade vi in i den stängda Galleri Umberto. Vilket ställe! Något annat än Väla…