Intet är som i väntans tider…

Årets stora resa för undertecknad går den här gången till Neapel. Den där staden i Italien, ni vet. Inte till Nepal och inte till Japan (dit kommer jag förhoppningsvis så småningom), som folk trodde när jag berättade för dom. Nej, till pizzans påstådda födelseort i skuggan av den utslocknade(?) vulkanen Vesuvius.

Men det var knappt vi kom dit, jag och mitt resesällskap Tobias. Resan och boendet var visserligen bokat och betalt sen tidigare. Men man ska ta sig dit också…

Del I: Skånetrafiken.

Ah, dessa härliga Öresundståg! Finns det något härligare än att tränga ihop sig med helt okända människor, samtidigt som man försöker undvika att få sitt bagage nedtrampat?

Visst, vi hade hyfsat gott om plats på väg ner till Malmö (de flesta gick av i Lund), men självklart kunde inte tåget gå enligt tidtabell. Nejdå. Först fanns det ett tåg framför vårt tåg, vilket gjorde att vi inte kunde gå i full fart. Sedan hade ett tåg gått sönder på Malmö Central, så då blev vi ännu mer försenade. Det var ”Déjà vu all over again” från min Los Angeles-resa.

Vilket ledde till att vi missade vårt anslutningståg till Kastrup. Trodde vi. I själva verket hade även det tåget blivit försenat, så vi kom faktiskt med det ändå – tjugo minuter efter att det hade gått. Men det var då man fick bli ett med sitt bagage, för fy ända in i Botkyrka kommun med folk det fanns ombord..!

Några vågliga passagerare till lyckades tränga sig på vid Svågertorp. Men då var gränsen nådd – tyckte inte minst den danska kvinnliga konduktören, som pekade på den sist påstigne och med barsk röst förkunnade:

Nej, det der går ikke. UD!

Riktigt kul!

Del 2: Swissair.

Väl på Kastrup och incheckade (och igenom en säkerhetskontroll som gick väldigt snabbt), steg vi på vårt plan mot Zürich. Swissair bjöd på lädersäten och muffins med lite schweizisk choklad vid sidan om.

Men inte ens schweizarna lyckades hålla tidtabellen. Okänt varför, men vi kom iaf inte iväg i tid. Inte för att det gjorde något, eftersom vi hade halvannan timme på Zürichs flughafen att slå ihjäl, men det var bara ännu en i raden av tidsmotgångar.

Dessutom visade dom de ”nya” Tom & Jerry-avsnitten från 1960-talet (tror jag det är), som inte alls är roliga utan bara långsamma och långsökta. Blä.

Del 3: Air One (italienskt, FYI).

Jag behöver väl knappast nämna att vi blev försenade även här? Kanske var det beroende på att den kärlekskranka kabinpersonalen inte gjorde vad den skulle, utan bara satt och log mot varandra? Jag är halvt övertygad om att de gick med i 10.000-metersklubben (om de inte gjort det förr) där bakom skynket när flygturen gick mot sitt slut.

Men det var inte förseningen (som inkluderade 30 minuters stillastående på startbanan i Zürich) som var det värsta. I stället var det landningen.

Det var både min och Tobias absolut hårdaste flygplanslandning hittills..! Det skakade rejält innan vi gick ner, men själva markkontakten blev brutal. Så pass att flera av passagerarna tittade på varandra och log ett snett leende, glada över att ha överlevt.

Del 4: Neapels kollektivtrafik.

Flygbussen till Neapels centrum påminde om Öresundståget: Trångt, varmt och dyrt. (Det är inte komforten och servicen man betalar för i något av fallen, uppenbarligen.) Men här fanns även en tvättäkta inkastare, som inte brydde sig så mycket om folk och deras bagage fick plats. Nejdå, bara in med fler. Och kasta allt bagage i en stor hög, med de minsta väskorna först.

En het tur senare var vi framme i myllret vid Plaza Garibaldi, där centralstationen fanns och där vi skulle ta tunnelbanan. Det kändes lika varmt nere i tunnlarna som uppe vid ytan. Dessutom skulle folk givetvis stå och röka (speciellt en äldre dam som fick hjälp med att tända cigaretten, annars hade hon väl brutit handleden i den komplicerade rörelsen), vilket gjorde luften än mer tjock och jobbig. Svenska rökförbudet, kom hit!

Det fanns ingen indikation om när tågen gick eller ens om de gick. Men eftersom ”alla andra” stod och väntade, så gjorde även vi det. Och sen kom tåget. Och körde. Och stannade. Och körde en liten bit till. Och stannade igen… Innan vi slutligen kom iväg. Svensk punktlighet, kom hit!
Nå, nu verkar det som om jag gnäller mycket. Men det gör jag inte. Jag bara noterar hur väldigt annorlunda det mesta fungerar (eller snarare inte fungerar) här jämfört med i trygga Sverige. Men det är ju, som Tobias uttryckte det, inte för komforten eller för de välputsade fasaderna man kommer hit.

Vandrarhemmet, som jag ska berätta mer om en annan gång, är väldigt trevligt. Otroligt spartansk inredning (ingenting på väggarna, knappt ens ett eluttag) och inte särskilt upprustat, men med mycket personlighet. Och ett bra läge.

I morgon (tisdag) ska vi ut och gå en massa. Och förhoppningsvis kan jag hitta något ställe där jag kan ladda upp både den här texten och några bilder till min blogg…