Tråkigaste rubriken på länge – men en rubrik som beskriver något av det roligaste på länge.

Jag och Emelie åkte nämligen luftballong för första gången i våra liv häromdagen.

Eller ”häromdagen” förresten… Det är mer än två veckor sedan, men jag har haft annat att göra sen dess så det har (som vanligt och som alltid) inte blivit något skrivet om det i bloggen. Dessutom har jag bara precis nyligen uppdaterat Veckans bild med de tre senaste veckornas bilder. Jag är så dålig.

Men jag är lite bättre på att ge presenter. Ibland. Ballongfärden var nämligen min present till Emelie när hon fyllde 20. Fast jag kan ju erkänna att jag valde den presenten delvis eftersom jag själv var väldigt sugen på att få göra det.

Tyvärr var den här sommaren inte optimal ur luftballongsynpunkt. Förutom att det helst inte ska regna, så får det inte blåsa för mycket heller. Dessutom ville vi helst starta från Helsingborg, vilket gjorde antalet möjliga flygdagar ytterst få. Enligt ballongföretaget, som förresten heter Ballong & Äventyr, så får man oftast inte flyga första dagen man bokar på grund av väder och vind. Och så blev det för oss också.

Men så plötsligt blev det en solig och hyfsat lugn eftermiddag. Förhoppningsfulla ringde vi till företagets telefonsvarare, som bekräftade: Flygningen skulle bli av..!

Så vi tog på oss lite oömma kläder och bra skor och begav oss iväg till mötesplatsen, som låg på Berga industriområde. Efter en kortare genomgång om hur allt skulle gå till, så kollade ballongpiloten hur mycket det blåste och – lika viktigt – vart det blåste. Med dessa fakta under armen, bestämde han att krematoriet skulle vara en bra startplats.

Nu är det inte bara att blåsa upp en ballong och sedan hoppa in i korgen, om ni nu trodde det. Nej, en stor del av upplevelsen är faktiskt förberedelserna. Det tog nog en två timmar från det att vi hjälptes åt att dra ut allting ur följebilen tills vi slutligen var i luften. Och det var kul att hjälpa till!

Ballongpiloten och ”medhjälparen” var båda väldigt trevliga och duktiga på att förklara vad som hände, vad som skulle ske och varför. En del handlade om säkerhet, medan annat var ren historia eller kuriosa.

Teorin bakom ballongflygning är ganska enkel: Fyll en stor ballong med varm luft, sätt en korg under och dra sedan iväg. Men det är många, långa snören och mödosamma uppnystanden som ligger däremellan…

 

Första momentet bestod i att packa upp allting. I följebilen (som sedan skulle följa oss till nedslagsplatsen och hämta upp oss och ballongen) fanns ballong, korg, propangastuber, brännare och så en massa teknisk utrustning.

Till det senare räknas kommunikationsradio (för att kunna kommunicera med flygledartornet på Ängelholm-Helsingborgs flygplats), höjdmätare och en för ändamålet specialanpassad gps-navigator.

Vi var, exklusive piloten, tio personer som skulle upp i luften denna klara afton. Vi fick alla varsin arbetsuppgift, men till slut hamnade nästan alla vid den långa lina som satt fast i ballongens ovandel (bilden ovan). Syftet med denna var att försöka hålla ballongen vid marken så länge som möjligt. Det är nämligen så, fick vi lära oss, att det är en sak att fylla en ballong med luft – en annan att fylla en ballong med varm luft. Ballongen skulle säkert kunna lyfta även med en blandning av varm och kall luft, men det skulle bli en något skakig och kanske vådlig resa.

Nåväl, vi lyckades få upp ballongen på rätt vis och alla hann med i korgen innan det bar iväg.

Och vilken utsikt! Hela staden låg för våra fötter. Vi var nog inte längre upp än 400-500 meter som mest, men det var tillräckligt för att se vackra vyer.

Det är ju en sak att se saker ovanifrån på Google Earth eller liknande tjänster, men det här… Wow!

Det här är E4:an precis vid Väla, riktning norrut. Längre upp på bilden ser ni Trafikplats Kropp, där E4:an möter E6:an. (Fast egentligen så går ju E4:an söderut där och följer E6:ans sträckning. Det som ”alla” räknar som E4:an förbi Väla betecknas som ”E4:ans förlängning”. Det ni.)

Vi kom upp ganska sent eftersom vi måste vänta på att vinden skulle lägga sig ytterligare, så skuggorna var redan här – halvvägs på färden – ganska långa. (Notera ballongens skugga.) Men ingen av oss hade kunnat ana hur lång kvällen faktiskt skulle bli…

En av flera gårdar vi passerade ovanför. Man kanske skulle knacka på och fråga om de vill köpa en bild av sin gård, tagen från ovan?

Det här var lyckligtvis en av de gårdar som faktiskt hade välstädat hos sig. En del andra gårdar och hus hade otroligt stökiga tomter. Det syns kanske inte från gatan, men det syntes rejält från luften.

Fast hellre lite rörigt än en präktig miljöskandal, som den här stackars fastighetsägaren har fått på halsen. Ännu en av Svensk Jordförbättring AB:s stackars kunder…

Finns att beskåda i Västra Broby för den som vill klafsa i äcklig jord.

Vinden blåste oss rakt över Åstorps centrum. Japp, mer intensivt eller avancerat än så här blir det inte.

Polishuset syns nere till höger på bilden. Nere i mitten har vi gamla Rosa kiosken (som förr sålde världens godaste hamburgare; hur det är idag vet jag inte) och till vänster, i bortre änden av den ljusa huskroppen, finns Roma – pizzerian med den bästa kebabpizzan jag hittills har smakat. Underbar! Tyvärr (eller lyckligtvis) nådde inga dofter upp till oss.

Och här är min gamla högstadieskola: Björnekullaskolan. Till vänster finns Kulturhuset Björnen, där jag fram till alldeles nyligen varje månad deltog i kommunfullmäktiges sammanträden.

Efter mer än en timmes flygning var det dags att leta efter en lämplig landningsplats. Luftballonger är helt beroende av hur vindarna blåser, så man har inte mycket att välja på. Efter passagen av Åstorps tätort så fanns det bara åkrar och åter åkrar…

Piloten försökte in i det sista att undvika att landa på odlad mark, men tiden och ljuset höll på att springa ifrån oss. Och längre bort fanns bara ännu fler åkrar och till slut bara skog. Så det fick bli där det blev.

I en betåker i Kärrarp.

Även landningen var förstås intressant. Först studsade vi till lite i åkerkanten på ena sidan av en liten väg. Sedan drog ballongen oss över vägen till den andra åkern, där vi ganska snart ramlade på sidan. Helt enligt planerna; skulle tro att det inte är så ofta som korgen stannar kvar i upprätt läge.

Därefter var det dags att packa ihop allting. Rulla ihop ballongen, dra ihop linorna, packa ner aggregaten och stoppa undan korgen.

Sedan dukades det upp till lite fest. Fram med champagne, ”den runda vita osten”, Digestive-kex och äpplen. Ganska mysigt så här mitt ute i ingenstans, även om upplevelsen stördes av de otaliga myggor som surrade runt öronen hela tiden.

Den stördes av en annan sak också, men det kommer jag till alldeles strax…

Till sist ”döptes” vi alla i champagne traditionsenligt till ballongrevar och -grevinnor av det ställe vi landat på.

Vad var det då som störde i övrigt? Jo, bönderna…

Så här var det: Vi hade som sagt landat i en betåker – eller snarare två. Vi skrapade i en betåker på ena sidan vägen och lite grand i en betåker på andra sidan vägen. Det visade sig att dessa åkerlappar ägdes av två olika bönder.

Normalt sett, berättade ballongpiloten, är det sällan några problem med att dimpa ner på någons mark. De flesta tycker mest det är roligt att det plötsligt händer något ovanligt och spännande. Dessutom blir markägarna kompenserade för det som eventuellt förstörs.

Men det här var inte normalfallet. De båda markägarna var rejält irriterade över vårt ”intrång”. Särskilt den ene bonden verkade helt oresonlig. Under tiden vi resenärer skålade i champagne och utbytte upplevelser med varandra, stod den stackars ballongpiloten och fick ta emot den ena verbala snytingen efter den andra:

”Ni har ingen som helst respekt för mina grödor!”, ”Var ni tvungna att landa just här?”, ”Osså står ni där och dricker champagne på allmän väg!” var några av de mer barntillåtna sakerna jag tjuvlyssnade mig till. Man skulle kunna tro att han halvt om halvt skojade, men så var tyvärr inte fallet.

Snart nog såg jag att det höll på att gå över i handgripligheter. Bonden skulle ha ersättning för skadorna som åsamkats honom, men han var inte övertygad om att han alls skulle få det eller åtminstone inte vad han begärde. (Ballongpiloten hade förstås ingen befogenhet att dela ut några pengarna på stående fot. Och när han frågade bonden vad denne ville ha i ersättning, så svarade bonden med en motfråga: ”Vad kostar en ballongtur?”. Två tusen pengar. ”Ja, då ska jag ha två tusen kronor. Och det nu.”)

För att se till att han verkligen skulle få sina pengar, var han beredd att göra sig skyldig till egenmäktigt förfarande. Han skulle nämligen behålla följebilen (med släp och således med all ballongutrustning) på sin gård tills han fick sina pengar..!

Helt otroligt. Han försökte först ta bilnyckeln. När det inte lyckades, så hotade han föraren med en snyting om denne inte körde in bilen på hans gård. Han såg, med kropp och egen cykel, till att så också skedde.

Så plötsligt stod jag, Emelie, ballongpiloten och vi andra mitt ute i ingenstans och såg hur skjutsen hem försvann.

De flesta av de andra resenärerna hade vänner som också följt efter ballongen, så dessa kunde ändå ta sig hem. Solen hade nu gått ner och det började bli rejält kallt ute i snålblåsten på åkern, men vi tackade nej till att också få skjuts. Jag ville se hur det här slutade. Och stanna kvar för att erbjuda moraliskt stöd – och kanske fungera som vittnen som situationen skulle spåra ur ännu mer än den redan gjort.

Ni kan se hur vi stod kvar och frös på den här Veckans bild.

Situationen löstes så småningom. Bonden hade fortsatt att vara helt oresonlig. Han ryggade inte ens tillbaka när medhjälparen till slut ringde polisen. Men efter att ha pratat med polisen över telefon, så insåg även han att det han höll på att göra inte var det smartaste. Visst hade bonden rätt till ersättning, men han gjorde inte det bättre för sig genom att bryta mot lagen.

Så till slut gick han ytterst motvilligt med på att låta oss köra. Men först skulle han ha namn, personnummer, telefonnummer till deras chef etc, så att han kunde ringa upp och skälla. Eller nåt.

Det blev en väldigt sen hemkomst till Helsingborg. Men redan tidigt dagen efter åkte jag tillbaka till nedslagsplatsen för att fotografera:

Så här såg det ut på ena sidan av vägen… Och så här på den andra:

Visst är väl detta värt 2.000 kr i ersättning? Not!

Det var en otroligt grinig bonde… Ingen vidare representant för sin yrkeskår. Jag vet att sommaren har varit regnig, men snälla Jesus och hans moster… Till och med mannens grannar kom ju ut med stora leenden hela familjen och uttryckte sin glädje över att det hände något kul.

Min enda förklaring är att bonden var trött på sig själv och sitt liv, att han inte hade fått något av frugan de senaste åren och att han nu tog ut sin frustration på ett gäng glada ballongfarare som råkade stuka till ett tjugotal av hans sockerbetor.

Ovan ser ni den ungefärliga vägen som vi åkte. Förbi Väla, Hyllinge, Åstorp och så småningom ner i Kärrarp.

Jag har en del filmat material också, som jag kanske lägger upp senare. Om ingen ilsken bonde kommer och vill ha ersättning för att jag har tagit bilder på hans betåker…