Vårt ursprungliga schema hade egentligen inkluderat ett besök på Vatikanstaten ganska snart efter vår ankomst till Rom. Men av olika anledningar (läs: fotboll och sömnbrist) blev det inte förrän idag, denna vår sista heldag.

Tur var kanske det! Dagen var en upplevelse utöver det vanliga. Tja, nästan religiös skulle man kunna säga. Men vi har inte blivit större katoliker för det. Snarare tvärtom.

Vi gick upp supertidigt (vilket för oss betyder runt 06.45) för att kunna komma så nära ingången till Vatikanmuseet innan alltför många turister dök upp. Vi lyckades väldigt bra. När vi var på plats ca 07.40 (ja, det tog ett tag att komma igång), så var det ”bara” 20 meter kö. Och det var en timme till öppningsdags.

Vi var något bekymrade och irriterade över alla organiserade turistgrupper som fylldes på framför våra ögon hela tiden. Det måste ha kommit 20 grupper under den timmen vi väntade. Men de hade tydligen något av en gräddfil in i museet – och kom dessutom in tidigare än den officiella öppningstiden. Skönt – annars hade vår väntan varit något förgäves.

Innan man ens fick betala sin inträdesbiljett (som för övrigt gick lös på €13), så var det stor kontroll av ens tillhörigheter. Alla väskor och allt tekniskt gick genom röntgen. Och människorna gick genom metalldetektorer. Sen var det snabbt genom biljettkassan och så var man inne.

Från början kändes det knappt som om man var på ett så pass historiskt ställe. Det var mest glas och stål i inredningen. Men sen dröjde det inte många meter förrän man såg det här:

Vilket överdåd! Golv, väggar och tak var dekorerade in i minsta kvadratmillimeter och det fanns fullt med statyer, byster och tavlor. En överväldigande känsla.

Jag kan använda samma stycke om och om igen för nästan allt vi såg. Det fanns nästan inte ett rum eller en korridor som inte var helt utsmyckad.

Guldöverdrag, vackra mosaiker, takmålningar… Allt, allt, allt var fantastiskt fint.

Några saker var dock mindre fina.

Det första var Sixtinska Kapellet. Det var strängeligen förbjudet att fotografera och att prata.

Fotoförbudet förstår jag inte alls. Jag förstår om man inte får fotografera med blixt (eftersom färgerna kan blekas), men inte alls..?! Förmodligen en regel som tillkommit enbart för att de ska kunna sälja fler vykort och böcker (återkommer till detta alldeles strax).

Pratförbudet var än mer obegripligt! Okej, det var ett kapell. Okej, man ska visa vördnad och så vidare. Men vakterna lät ju mer än turisterna. Särskilt en ur gardet kunde med jämna mellanrum höras ropa ”Silenzio! Quiet!” Och när han inte tyckte det hjälpte, så pratade han i sin komradio och efter några sekunder kom ett automatiskt högtalarmeddelande som på minst fyra olika språk bad folk att inte fotografera och inte prata. Jag kan säga att det dånade rejält i kapellet när detta basunerades ut.

Eftersom vi inte fick fotografera, så fick jag ta en bild i smyg. Detta blev alltså den enda bilden på Sixtinska Kapellet…

Fast å andra sidan… Jag tyckte faktiskt inte det var så märkvärdigt. Det var visserligen ett fantastiskt rum, men jämfört med de andra salarna så framstod denna nästan som ordinär i sammanhanget. Enda undantaget var väl höjden på rummet, som gjorde målningen till en stor bedrift.

Det andra ”mindre fina” kommer jag till sist.

Det fanns förstås mer att fotografera på museet.

Särskilt ett rum imponerade: Det med alla djuren. Ett otal skulpturer med olika djurscener, ibland med människor men oftast utan.

Både jag och Tobias tyckte att det här var något alldeles extra. Konstnärerna hade verkligen fångat djurens uttryck, hållningar och reaktioner.

Muskler, svansar, klövar – allt var samspelt och trovärdigt. Otroligt realistiskt. Efter alla stirrande byster av okända och kända människor, så kändes det här mest levande av allt på museet, tyckte jag.

Sedan var det dags att gå ut och hem en snabb runda innan vi återvände för del två av vårt besök.

Det handlade förstås om St. Peterskyrkan. Kön in dit var också lång, men helt överkomlig denna sena eftermiddag. Vi började med att gå upp i kupolen, eftersom den snart skulle stänga för dagen. Det kostade €7 för hiss, vilket vi tog, annars €5 för trappor hela vägen. Men visst, efter hissen var det förstås väldigt många trappsteg till innan man var uppe.

Vilken utsikt inne i kyrkan! Och vilket utsikt ut mot staden! Helt klart värt pengarna. Men gå inte upp om du har klaustrofobi, för det var både trångt och lutande på flera ställen. Och undvik även om du har trötta ben och dålig kondition.

Inne i kyrkan, på markplan, var det förstås också storslaget. En helt otroligt stor kyrka! Svår att förstå, både när man ser det på bilder och när man väl är där inne.

Som bonus fick vi se delar av någon form av gudtjänst med, antar vi (eftersom de var rödklädda), kardinaler. Den hölls i en del av kyrkan, medan resten var full av minglande och fotograferande turister. Inga vakter här som förmanade en att hålla tyst här inte, trots att det var mycket mer motiverat.

Till sist det ”mindre fina” jag nämnde tidigare… Hela Vatikanstaten tycks vara inriktad på att tjäna så mycket pengar som möjligt. Var femtionde meter fanns en liten ”bookshop” inne på museet och då och då dök det även upp en giftshop.

Månglarna ut ur templet? I think not. Åtminstone inte enligt katolikerna. Ständigt och jämt – till och  med på taket på St. Peterskyrkan! – fanns det tillfälle att köpa vykort, böcker, smycken (Jesus på korset i vackert guldhalsband för €34, någon?) och diverse onödiga (med dyra) saker.

Man undrar ju var de gör av med alla pengar… Till de fattiga? Hmm.

Detta var våra tio dagar i Italien. I morgon (torsdag) har vi en halv innan vi måste åka hem. Då ska vi hinna med två saker till. Och sedan är det dags att summera våra upplevelser.

Jag har nog nämnt det flera gånger förut och jag nämner det igen: Det är långt ifrån överallt man får gå när man besöker de historiska platserna.

Det är tråkigt för sådana som oss som verkligen vill se, känna och uppleva allt. Särskilt när man betalt dyra pengar och så visar det sig att stora delar är avstängda. Ibland av förståeliga skäl, men oftast av väldigt ytliga skäl.

Som till exempel idag på Palatinen. Det är kullen där legenden säger att bröderna Romulus och Remus blev uppfödda av en varginna och där det var mycket attraktivt att bo. Där finns det ganska mycket bevarat. Men att gå utanför ”turiststråket” var omöjligt. Ibland hänger det en skylt som säger att det pågår utgrävningar eller att det sker en restaurering, och att det därför är förbjudet att gå in. Men oftast ser man ingen jobbaktivitet alls. Det är bara avspärrat.

Ni ser ju själva på ovanstående bild hur hårt de sliter, de stackars italienarna. Och detta är alltså den första kejsarens, Augustus, hus som nu är avstängt – eftersom man använder den som allmän sophög… Bah!

Men Palatinen var förstås sevärd ändå, inte minst eftersom det var gratis inträde (åtminstone om man, som vi, kom från Forum Romanum).

Det som var mest välbevarat och mest imponerande var Domitianus palats, som består av två delar: Domus Flavia (den publika delen) och Domus Augustana (den privata delen). Det var i den sistnämnda som kejsarna bodde.

Byggnaden uppfördes under första århundradet e.Kr. och man kan tydligt se hur stort komplexet var. Inte undra på att det tjänade som kejsarpalats under 300 år.

Nästa stopp på vår vandring var Circus Maximus, som ligger precis nedanför palatset.

Circus Maximus var Roms största stadion. Det kunde rymma otroliga 300.000 åskådare och användes bland annat till kapplöpningar. Arenan var verksam under närmare 800 år. Men det var inte lätt att hitta idag om man inte haft en karta eller guidebok…

Tyvärr finns det väldigt lite kvar av Circus Maximus. En stor, illa skött gräsmatta med en upphöjning i mitten är nästan det enda som skvallrar om vad som fanns här en gång i tiden. Förhoppningsvis finns det något att upptäcka om man bara gräver lite, men tja… italienarna har ju så mycket annat att gräva i redan.

Så vi gick några hundra meter bort till Caracallas termer, ett jättelikt fritidskomplex en gång i tiden.

Där kunde man bada, motionera, besöka ett bibliotek, se på konst och gå i trädgårdar. För 1.500 år sedan i alla fall. Idag fick man betala €6 för att titta på de rester som finns kvar. Och här är mycket kvar. Särskilt de höga väggarna imponerar. Otroligt stor byggnad!

Tyvärr finns dock inte mycket av själva interiören kvar. Det finns kvar några mosaikgolv, men resten är antingen plundrat sedan länge eller överfört till olika palats och museer.

Det som hade varit spännande att besöka var förstås de underjordiska gångarna. Men nädå, som vanligt var det ”work in progress” utan att något faktiskt arbete verkade utföras. Tilläggas kan att vi inte ens fick tillgång till hela marknivån. På somrarna har de ibland konserter i det fria precis invid byggnaden. Där höll de fortfarande på att plocka undan – trots att det gått flera veckor sedan sista konserten hölls. Way to go!

Till sist fanns det bara en sak kvar på dagens schema: Via Appia.

Via Appia är en mycket känd väg ut ur (eller in i, beroende på hur man ser det) Rom. Den byggdes redan flera hundra år f.Kr. och som underlag användes mestadels hård vulkanisk sten. Det tar ett bra tag att komma dit till fots, för den riktigt gamla vägen börjar inte förrän flera kilometer bort. Inte att rekommendera en väldigt varm sommareftermiddag.

En annan sak att inte rekommendera är nedanstående:

Cecilia Mitellas grav. En stor byggnad, men med väldigt lite innehåll. Man fick inte gå upp i borgen (vilket borde ha gett en vacker utsikt över landsbygden) och man fick i princip bara följande kulturupplevelse:

En trist gård med några fragment. Dessutom kostade kalaset €6.

(Ställets relativa tristhet är min egen åsikt. Jag tror säkert Tobias har en annan. Och om ni tvunget ska dit, så gör inte vårt misstag: Biljetten till Caracallas bad gäller även som inträde till Cecilia Mitella. Där hade vi kunnat spara totalt 12 pengar om vi bara hade läst lite bättre på biljetten.)

Men vi fick i alla fall till slut skryta om att vi hade gått på den riktiga Via Appia!

Och på kvällen blev det förstås middag på restaurang i stället för eget hopkok på vandrarhemmet. Vi var tyvärr inte bjudna till Domus Augustana…

Tobias och jag har lite halvt om halvt skojat om att vi hela tiden har kommit för sent eller för tidigt till Italien. Exempelvis har Tobias missat många chanser att få studentrabatt, enbart för att han fyllde 25 år för några veckor sedan. I Italien räknas man nämligen inte som student om man har fyllt 25 år, även om man de facto läser vid universitet eller högskola. Och i andra fall har vi kommit för tidigt, eftersom en del restaurationer inte är klara.

Å andra sidan har vi kommit drygt 2.000 år för sent för att se de flesta platser i sina mest storslagna perioder…

Den här morgonen gick vi tydligen upp alldeles för sent – åtminstone för att besöka Vatikanstaten som vi hade tänkt. Eftersom vårt vandrarhem ligger endast ett kvarter därifrån, så hade vi inte så långt att gå. Därför tog det inte lång tid innan vi såg KÖN.

Det måste ha varit tusentals och åter tusentals människor som stod i en lång, lång ringlande kö längs med muren till Vatikanstaten. Alla var på väg in till Vatikanmuseet. Vi insåg snabbt att det skulle ta mycket lång tid att komma in, så vi fick ändra våra planer – och svor en helig ed om att gå upp väldigt mycket tidigare nästa dag.

Vi plockade en annan av våra utflyktsdagar (faktiskt otroligt smidigt att redan från början ha schemalagt dagsaktiviteter som vi gjort), vars första stopp var Pantheon.

Pantheon är ”det stora runda huset med ett runt hål längst upp” för de som bara känner till dess kännetecken. För oss andra (och sådana som jag som läst guideboken ) är det ett romerskt tempel för ”alla gudar”, men som på medeltiden förvandlades till en kyrka. Måhända är det sistnämnda orsaken till att byggnaden är så pass välbevarad som den är.

Eller tja, ”välbevarad” i så måtto att det inte finns så många hål i huset (förutom det i taket) eller har rasat in. Tyvärr har byggnaden plundrats under årens lopp och en del av dess material har fått användas på annat håll, så den är inte direkt intakt. Bland annat saknade vi det förgyllda taket.

Men den är storslagen som den är ändå. Som vanligt fullt av detaljer överallt, som gör att man kan gå omkring och bara titta. Och marmorgolvet är, vad vi vet, så nära originalet som möjligt. Väldigt vackert. (Det avgör saken – det blir marmor i min nästa bostad.)

Därefter tog vi oss till fots till Forum Romanum, detta stora område fullt av (ni gissade det) ruiner. Men även där (liksom på Pantheon, otroligt nog) slapp vi betala något inträde så det blev inte vår ruin. Ahahaha! Hehe. Hmm.

Detta är ett av de områden som mest brukar användas som vykortsmotiv från ”det antika Rom” och det är inte att undra på varför.

Hittills har vi mest sett lämningar från mindre städer som Pompeji och Ostia. Det här är ruiner från Staden med stort S. För mig som lekman är det storslaget. För Tobias, som är mycket mer historiskt bevandrad och som dessutom har läst arkeologi, har det förstås ännu fler dimensioner.

Det tråkiga är förstås att det är så väldigt mycket som saknas från varje byggnad, så det är oftast svårt att förstå hur byggnaderna såg ut. En stor portion fantasi är behövlig. Och informationsskyltar, som fortfarande lyser med sin frånvaro.

Men som sagt, det vandrande uppslagsverket Tobias är ju med och kan guida mig genom historien. Han köper hela tiden de officiella guiderna och fungerar som en levande audioguide. Jag försöker å min sida ta några användbara bilder, så att det kan bli minnen efteråt också.

Vid Forum Romanum finns flera triumfbågar, som berättar om storslagna händelser: Krigsvinster och liknande. Dessa står kvar ganska intakta, konstigt nog. Förmodligen delvis beroende på deras massiva uppbyggnad.Något annat som står kvar är Colosseum – ännu ett av Roms främsta kännetecken (kanske det allra främsta?). Denna amfiteater (ja, den kallas så) byggdes under första århundradet e.Kr.

Det sägs ha kunnat rymma mellan 50.000 och 100.000 åskådare. Alla ingångar (80 till antalet) var numrerade och besökarna hade därför inga svårigheter att komma in till och hitta sina platser. Som ett forntida Stadio Olimpico (fast kanske utan massiv muddring från militärpolisen, som jag och Tobias blev utsatta för).

Colosseum är långt ifrån intakt, förstås. Det användes ganska länge (flera hundra år), men har skadats av jordbävningar och av stölder. 1749 tillägnades Colosseum Kristi lidande, vilket förmodligen satte stopp för vidare skövling (bland annat användes det som stenbrott under 1500-1600-talen).

Ser man till insidan av arenan, så märker man att det inte är särskilt plant i mitten. Det beror på att ”golvet” inte finns längre. På 1800-talet gjordes de utgrävningar, som avslöjade att det fanns underjordiska nätverk av rum och tunnlar. Det var förmodligen där djuren förvarades. För djur, det slaktades det i ofantliga mängder – liksom människor.

Tyvärr fick man inte gå ner i de nedre regionerna, så vi fick ingen närkontakt med de delarna. Men när vi stod på arenan och försökte föreställa oss hur det kändes att gå in som gladiator inför fulla läktare, så kunde vi nästan höra i vinden: ”Maximus! Maximus! Maximus!”

Det kostade €11 per skalle (plus 2 x €4 för varsin audioguide, som vi tog nästan enbart för att kunna ta oss förbi den långa kön) att komma in, så vi kände att vi var en del över budget. Speciellt Tobias hade ont om kontanter.

Så vi bestämde oss för att äta hemma i stället. Tyvärr stänger ju många affärer väldigt tidigt och när vi väl var hemma igen på Via Degli Scipioni, så hade vårt Supermercati förstås slagit igen för dagen. Medan jag satte mig för att frisurfa utanför ett Internetcafé, så gick Tobias iväg till en annan butik för att försöka få tag i något ätbart.

Det gick inte så bra. Allt i butiken, som förresten ägdes och sköttes av några bangladesiska(?) män, var svindyrt. För mer pengar än jag vill nämna här i bloggen, så fick Tobias tag i ett antal paket nudlar, två påsar med några konstiga ”kex”, en minirulle Pringleschips och en Twix.

Vi kokade alla nudlarpaketen i en och samma gryta och sedan försökte vi äta det… Ni ser själv på bilden hur gott Tobias tyckte att det var. Dessutom fanns det inte direkt nya och särskilt fräscha köksredskap, så det bidrog förstås till misären.

Det kändes väldigt… je ne sais quoi.

När sedan två av våra ”grannar”, ett ungt par från Frankrike, dök upp med *deras* mat så kände vi oss rejält ociviliserade. De hade fixat färska livsmedel från ett annat ställe, så de fixade en fin sallad med fetaost, tomater, gurka – toppad med knaperstekt bacon. Till detta drack de en flaska vitt vin.

Jag var tvungen att fotografera deras måltid, bara så att ni andra förstår vilken skillnad det var. Jag och Tobias utgjorde inga goda gastronomiska exempel från Sverige.

Vi började samtala med paret, som var väldigt trevliga, om allt möjligt. Sedan gick jag och lade mig när Tobias och de andra började diskutera detaljer inom fotboll. De fortsatte långt in på natten och hann tydligen avhandla allt från samhällskonstruktioner och den globala uppvärmningens vara eller icke vara.

Så kan också en dag på ett vandrarhem sluta!

I vår ursprungliga planering hade vi tänkt besöka Vatikanstaten den här dagen, men vi tänkte att det kanske var dumt att göra det just på en söndag. Så vi åkte till Ostia i stället.

Ostia kommer från latinets ”ostium”, som betyder mun. Det är lätt att förstå namnvalet, eftersom Ostia ligger precis där Tibern rinner ut i havet. Eller snarare ”låg” eftersom Tiberns lopp har ändrats genom århundradena, inte minst genom mänsklig påverkan.

Ostia spelade en betydelsefull roll under romartiden, då detta var en viktig knutpunkt för de transporter som kom via sjövägen och skulle vidare på Tibern in mot Rom. Här kunde spannmål och annat lastas över på mindre skepp som kunde ta sig vidare på Tibern, men här skedde även stora mellanlagringar.

Staden dog långsamt ut, på grund av minskad betydelse genom åren, och är därför bevarad på ett annat sätt än exempelvis Pompeji. Det som har försvunnit (delar av byggnader) har förmodligen gjort det främst genom två orsaker: Väder och vind respektive återanvändning av byggnadsmaterial till andra hus någon annanstans.

Men här finns mycket kvar! Området är enormt och till skillnad från Pompeji så var man mycket mer fri här att gå omkring. Få ställen var avspärrade för allmänheten. Den uppenbara fördelen med detta var att man kunde upptäcka mer på egen hand, vilket var jättekul. Nackdelen var att informationen om var man var och vad man såg var bristfällig – för att inte säga försvinnande liten.

Ännu en gång känns det som om Italien har så mycket kulturarv att de antingen inte hinner med eller bryr sig om att ta till vara på allt. Att göra ordentliga informationstavlor. Att ta reda på vad, hur, varför, när. Eller – vilket var värst – att skydda resterna ordentligt. Lite varstans kunde vi se ofullständiga och obegripliga övertäckningar med hjälp av något sorts tyg (eller var det plast?) som såg bedrövligt ut.

Den information som faktiskt fanns att tillgå var till största delen på italienska. Ett vanligt fenomen, har vi märkt. Om man till äventyrs inte har italienska som modersmål, så är det halvdyra ”audio guides” på engelska som gäller om man vill ta del av kulturarven.

(Nästa bild: Tobias hjälper ett indiskt par att förevigas på teatern.)

En annan sak som skilde Ostia från Pompeji var skuggan. En lätt bris kändes under hela dagen och kylde av i värmen, men framför allt fanns det gott om skuggande träd och buskar.

Det var i sin tur också bra och dåligt. Till den dåliga sidan hör förstås att växtligheten (inte minst deras rötter) accelererar nedbrytningen av byggnaderna. Vill italienska staten att området ska leva kvar längre, så får de nog (tyvärr) rensa upp en hel del.

Det var ren tur att man kom från Ostia utan skador. Enorma tallkottar ramlade då och då ned från de höga träden. Riktigt massiva, som ni ser på bilden:

Två trevliga överraskningar: Här fanns minimalt med turister (bra i så måtto att vi fick många bilder utan en massa folk på). Förmodligen beroende på att Ostia inte är lika känt som Pompeji eller Herculaneum. Och här fanns minimalt med skräp och klotter. Förmodligen beroende på den första trevliga överraskningen…

Pompeji vimlade av herrelösa hundar, som försmäktade i värmen. Även här fanns flera hundar, men jag såg minsann en katt också. Häftiga gula ögon. Efter fotograferingen, som bara var möjlig tack vare väldigt långsamma rörelser från min sida, tackade jag – och bad katten att i fortsättningen akta sig för andra av min art. Det är säkrast så; människan är en grym varelse.

Men människan kan göra många vackra saker också. På många ställen hittade vi stora och vackra mosaiker. En del föreställde vardagliga eller historiska händelser och användes förmodligen som utsmyckningar i hem, badinrättningar och liknande. Andra var helt enkelt ”reklamskyltar” för olika verksamheter, till exempel för fiskhandlare.

Förutom att mängden byggnader imponerade, så var även storleken på en del hus smått otroliga – med tanke på hur länge sedan de byggdes. Dessutom med utsmyckningar som bidrog till deras storhet.

Den här utsmyckningen har förstås gått förlorad till stora delar, men det finns ändå så pass mycket rester kvar att fantasin kan fylla i resten.

Det var nog bara två saker vi tyckte var dåliga med Ostia (förutom den bristfälliga informationen): Det ena var att toaletterna inte var särskilt fräscha. En del var rentav bara ett hål i marken. Som sagt, man övar verkligen på att hålla sig… Det andra var att kvinnan i bokshoppen på området inte var särskilt serviceminded. Hon pratade ständigt i telefon med någon väninna och skötte transaktionerna med ena handen – när den inte var upptagen med att hålla en cigarett… Detta trots att det stod en klar och tydlig Vietato Fumare-skylt i lokalen. Basta!

Efter sju hela timmar(!) i Ostia åkte vi vidare till stranden, där Tobias tog sig ännu ett dopp i Medelhavet (sorry, inga fler kasta-med-håret-bilder) innan vi försökte äta lite billigt. Trodde vi!

Jag tyckte att vi kunde prova McDonald’s, i hopp om att inte bli skinnade för lite sönderkokt pasta. I stället såg jag till att vi fick betala överpris eftersom jag tvunget ville ha juice i stället för cola. De tog €4,40 för 50 cl Tropicana..! Över fyrtio svenska kronor! Basta ännu en gång!

Efter en skranglig tågresa tillbaka till Rom (vi fick åka smutsigt lokaltåg ut), bytte vi till tunnelbanans B-linje vid Piramide och skulle sedan byta till A-linjen vid centralstationen Termini. Men där fick jag plötsligt för mig att jag ville ha mjölk. Jag visste att affärerna kring vårt vandrarhem säkert var stängda sedan minst en timme, men på Termini måste det väl finnas någon ”Pressbyrån” öppen?

Det fanns det knappt. Däremot fanns det otroligt många affärer som sålde damunderkläder, slipsar och böcker. Varför?

Sen visade det sig att vi inte kunde komma vidare med tunnelbanan – för den hade stängt! Klockan 21.00! En storstad med tre miljoner invånare har alltså en tunnelbana som inte får vara ute till sent på kvällen… Illa, illa.

Det blev ännu mer illa när vi insåg att vi inte hade något bra sätt att ta oss till vårt vandrarhem. Terministationen gav inte så mycket info om något annat än tågavgångar. Vi hittade inte någon spårvagn och bussarna verkade gå överallt utom just mot Vatikanstaten.

Vi funderade ett tag på att åka taxi, men det skulle bli rejält dyrt. Och gå hem var inte att tänka på: Det var mörkt sedan en timme och vi hade inte ens någon karta att rätta oss efter (om man inte räknar Tobias Nokia N95, som trots sina många funktioner hittills inte har fallit mig i smaken).

Till slut fick vi syn på en buss som hette någonting med Metro. Kunde det vara så att det sattes in bussar när Metron slutade gå? Möjligheten fanns. Och kanske den skulle gå ungefär åt vårt håll? Värt ett försök!

Så vi hoppade på – på vinst och förlust. Det var många, långa och oroliga minuter medan vi passerade den ena okända gatan efter den andra. Ingen information gavs om vilka hållplatser vi stannade på eller var vi var någonstans. Vi fick helt enkelt försöka se om vi såg något vi kände igen. Tobias kände igen några monument och platser och påstod att vi var på väg på rätt håll.

När vi tyckte att vi åkt tillräckligt långt, hoppade vi av och började vandra genom Romnatten i okända kvarter. Det låter farligare än det kändes, kan jag lova. Jag har känt större rädsla när jag vandrat från Filmstaden till min lägenhet på Söder sent en söndagskväll. Här var så pass mycket folk ute och det fanns öppna restauranger med jämna mellanrum. Och så hjälpte det förstås att vara två.

I ”fjärran” såg vi muren till Vatikanstaten och vi visste då att vi inte alls hade långt kvar. Och minsann – efter drygt 20 minuters vandring hittade vi hem. Säkert en och en halv timme senare än vi borde varit hemma, men ändå. Vi hade överlevt ännu en dag!