Det blir inga bilder den här gången, men desto mer text. Fast egentligen borde jag haft med videokameran, så jag kunde ha dokumenterat alltihopa.
Nåväl. I vårt försök att göra den nya lägenheten beboelig, hade vi försökt få tag i en kaklare och en rörmokare. Kaklaren fick vi nys om via kontakter och var redan schemalagd. Men innan han kunde göra något, så var vi tvungna att ta bort de gamla rören.
Det är väl i normala fall gjort i en handvändning eller tre – det senare om man är lekman – men nu var det så att avstängningsventilerna behövde bytas. Eller åtminstone flyttas, eftersom de satt för nära väggen. Kakelplattor är tjockare än man tror. I vårt fall försvinner säkert (med viss överdrift) en halv kvadratmeter av badrummet enbart för att plattorna är så tjocka.
Dessutom hade en av avstängningsventilerna under köksbänken börjat läcka så smått. Uppenbarligen behövdes det fixas och donas en del, varför en riktig rörmokare var högst önskvärd.
Men det var lika ”lätt” att få tag i en rörmokare som i vilken annan sorts hantverkare som helst mitt under juli månad. Trots vädret, så är ”alla” på semester.
Jag hade under veckan ringt i princip alla som stod under rubriken ”rörläggare” i Helsingborg på gulasidorna.eniro.se. Resultaten var alltid ett av två: Antingen svarade ingen på företaget eller så fick jag till svar att de skulle på semester och var tillbaka i augusti.
Därför blev jag smått överraskad, för att inte säga misstänksam, när jag plötsligt blir uppringd av en rörmokare! Det var från en rörläggningsfirma, som sett på sin nummerpresentatör att jag ringt. De undrade vad jag ville och jag passade på att (nästan) gråta ut om min svåra situation.
Det visade sig att de faktiskt inte tog semester (åtminstone inte just nu) och att de kunde komma ganska snabbt och hjälpa mig om jag ville. Och det ville jag!
Misstänksamheten blev inte mindre av att rörläggaren faktiskt dök upp på avtalad tid i fredags…
(Ja, jag beklagar alla seriösa hantverkare, men efter att ha hört och läst och sett om så många oseriösa individer i hantverkarbranschen, så känns det som om det är ren tur om man inte blir utsatt för den ena finten efter den andra, samtidigt som ens sparkonto reduceras till oigenkännlighet. Därför kändes det… oväntat att någon agerade så bra och pålitligt som de gjorde.)
Fast det visade sig att det var inte rörläggaren jag skulle få mest problem med den dagen – utan med HSB!
Jag har ju visserligen läst en del om HSB också (både här och här), men jag har samtidigt den stående uppfattningen att man inte kan idiotförklara eller avspisa ett helt företag enbart för att några enstaka individer inte sköter sig. Fast HSB:s representant gjorde inte så mycket för att bättra på min uppfattning…
Efter att ha ringt till lokalkontoret och bett om hjälp/tillstånd att stänga av vattnet, så skickade dom en vaktmästare som skulle fixa detta – till en kostnad på drygt 180-190 kr, fick jag veta. Det var lite väl saftigt, men jag vet ju inte var man stänger av vattnet eller om man ens kommer åt kranarna utan nycklar, så det var inte mycket att diskutera.
Vaktmästaren dök upp på avtalad tid (samtidigt som rörmokaren) och jag följde med ned i källaren för att lära mig var kranen fanns (man får ju inte vara dum). Vi letade i några minuter och såg sedan en kran som det stod vårt lägenhetsnummer på. Skruva, skruva, skruva… och så upp i lägenheten för att kolla in resultatet.
Vattnet fortsatte att rinna. Uppenbarligen fel kran. Okej, ner i källaren igen. Sätta på kranen igen och sedan leta efter den rätta.
Men den rätta ville inte uppenbara sig. Med hjälp av en enorm nyckelknippa, som förmodligen vägde sina modiga kilon, gick vi från rum till rum, det ena utrymmet mindre än det andra.
Jag fick under färden veta att vaktmästaren egentligen var ersättare för en kille som nu var på semester och att det var därför det tog tid. ”Ja, jo”, tyckte jag, ”men det måste väl finnas en karta eller något som visar hur ledningarna går?” Det visste inte ersättaren om det fanns.
Nähäpp. Jag föreslog då att vi kunde prova att stänga av några kranar på prov och se om det fungerade. Det var ingen bra idé, fick jag höra, eftersom det kunde innebära att andra också fick sitt vatten avstängt. Fair enough. Men en halv minut kan väl folk vara utan sitt vatten? Särskilt en fredag förmiddag.
I stället gick vi vidare. Jag såg rum jag aldrig sett förut och förmodligen aldrig kommer att se igen. Denna underjordiska odyssé gjorde att tiden tycktes stå stilla. Ända tills jag tittade på klockan och upptäckte att det nu hade gått fyrtio minuter(!) sedan vi först börjat leta. Vi var dessutom så långt borta, i en helt annan del av huskroppen, att avstängningskranen inte rimligen kunde finnas där.
Vaktmästaren hade under färden ringt några samtal på sin mobil, men utan att få någon vägledning från högre(?) ort. När hans tjocka nyckelknippa inte längre ledde någon vart och han ville hämta en annan, för att kunna komma ännu längre bort, tyckte jag att måttet var rågat och föreslog att vi skulle gå tillbaka till ursprungsläget och prova en annan taktik.
”Vad sägs om att min flickvän knackar i rören uppe i köket med en hammare, så kanske vi kan höra vilket rör det är nere i källaren?” föreslog jag. Jag fick inget uttydbart svar. I stället ringdes det ännu ett samtal på mobilen… men vi rörde i alla fall oss tillbaka till basen.
Vaktmästaren sade att han skulle hämta en annan nyckelknippa i bilen. Själv sade jag åt Emelie att faktiskt börja slå på rören. Sedan gick jag ner i källaren och började lyssna. Och jodå, jag hörde ett svagt men distinkt knackande i ett av rören. När jag kände med fingrarna, så kunde jag dessutom märka vibrationerna tydligt.
Så jag vred om… och strax efteråt rapporterade Emelie att det inte längre kom något vatten från kökskranen!
I samma stund kom vaktmästaren tillbaka med två tjocka nyckelknippor. Jag berättade vad jag gjort och att vattnet nu tydligen var avstängt. ”Men… nu kanske det är fler som fått sitt vatten avstängt!” sade han oroligt. ”Då får vi väl knacka dörr och be om ursäkt för det uteblivna vattnet”, sade jag och tillade: ”Det handlar ju om en väldigt liten tid.”
Vi gick upp från källaren. Men vi hann inte stänga källardörren förrän jag hörde ett mycket olycksbådande ljud… Jag vände mig till vaktmästaren och sade: ”Varför låter det som om det sprutar enorma mängder vatten någonstans..?”
Mer än så hann jag knappt säga. Två sekunder senare ringde min mobil. Det var Emelie som nästan skrek. ”Stäng av vattnet! Det sprutar ut vatten i badrummet! Skynda!”
Herregud… Antingen var inte kranen tillräckligt hårt åtdragen eller så fanns det någon ytterligare ledning, som vi hade missat. Vi sprang ner i källaren igen. Vaktmästaren sprang mot huvudledningen (så han visste åtminstone var den fanns?), medan jag gick till samma ställe där jag varit förut.
Mycket riktigt hörde jag nu (och kände!) att det forsade stora mängder varmvatten i ett av rören. Jag vred snabbt om ventilen och ringde samtidigt tillbaka till Emelie. Jodå, i samma stund som jag vred om den sista biten, så slutade även vattnet att komma. Så jag gick upp igen för att se på förödelsen.
Det var inte lika illa som jag befarat. Rörmokaren hade, i tron att vattnet nu var borta, börjat skruva av avstängningsventilen i badrummet – bara för att upptäcka att vattnet fortfarande var påslaget. Ventilen hade (av ålderdom och/eller dåligt underhåll) gått sönder, så han hade ingen möjlighet att stoppa det utforsande och kokhetta vattnet. Det hade blivit som i en ångbastu.
Nu, med blöta kläder och en nästan förstörd mobiltelefon, satt han på knä och försökte snabbt byta ventilerna innan nästa syndaflod skulle dyka upp.
Ungefär då kom vaktmästaren upp från källaren och meddelade pustande att han nu lyckats stänga av vattnet…
”Nej”, sade jag, ”det var jag som gjorde det. Tydligen finns det två inflöden till lägenheten – en till köket och en till badrummet. Det var bara köksdelen som blivit avstängd. Men nu har jag hittat var båda sitter, så du kan vrida tillbaka dina kranar igen.”
Jag följde med honom ner och visade var de fanns någonstans. Jag sade också till honom att jag inte förväntade mig någon räkning för detta. Snarare borde jag fakturera HSB för slöseri med min tid och för det vatten som forsat ut i badrummet och eventuellt orsakat någon skada…
Helt otroligt! Här ringer man fastighetsskötaren för att man vill få vattnet avstängt och så hittar vaktmästaren inte avstängningskranarna – trots att han letat i närmare trekvarts tid. I stället är det jag själv som hittar dom.
Jag påtalade detta för vaktmästaren, som hade två saker att säga till sitt försvar: Jag borde ha ringt tidigare än jag gjorde (minst en dag eller två i förväg, i stället för två timmar i förväg som nu) och ”om bara Mats (den ordinarie vaktmästaren) varit där, så hade han vetat var kranen satt på ett ögonblick”.
Just det sistnämnda tyckte jag var ett otroligt fånigt argument. Ska inte Mats ersättare känna till allt som Mats själv vet? Vad hade hänt i en mer akut situation – skulle dom då stängt av vattnet i hela huset bara för att de inte vet var kranarna sitter? Vad händer om Mats dör – dör då all hans kunskap också? Ska dom då, genom uteslutningsmetoden, försöka återskapa de kopplingsscheman och dylikt som rimligen borde finnas redan nu?
Nej, det här var ingen bra reklam för HSB. Åtminstone inte i den här delen.
Två timmar senare ringde förresten vaktmästaren mig. Han undrade om jag satt på vattnet igen. ”Självklart”, svarade jag. ”Rörmokaren bytte ventilerna på några minuter och sedan vred jag på alla kranar igen.”
”Jaha… Ja… Nu är det i alla fall någon i tvåan (uppgången bredvid) som ringt in och sagt att de inte har något vatten…”
Det beror snarare på att du stängt av något du glömt att öppna igen, lille vän. Men jag kan komma och hjälpa dig om du vill…
Något senare såg jag att en HSB-bil stod parkerad utanför tvåans uppgång och att en annan HSB-kille, tillsammans med ”min” vaktmästare, gick in. När jag lämnade lägenheten någon timme senare, så stod bilen fortfarande kvar.
Jag antar att dom ringer om dom behöver min hjälp.
Andra bloggar om: hsb, hantverkare, rörmokare
Senaste kommentarer