Om man undantar diverse naturkatastrofer (som att glödhet lava plötsligt skulle börja välla upp ur foajégolvet), så finns det få saker som är så helvetiska som det som hände igår på Filmstaden i Helsingborg.

Nej, vi blev inte rånade. Nej, vi blev inte bombhotade. Nej, popcornen tog inte slut.

Däremot lade vårt datorsystem av.

Att vi människor ”i vårt moderna samhälle” är så beroende av några få, tekniska saker är något som vi visserligen känner till, men också något som vi inte tänker så mycket på. Inte förrän strömmen går eller vattnet slutar att rinna ur kranen.

Klockan hade nog hunnit bli något mellan 20.30 och 20.45 när det hände. Utan förvarning också, mer än att det plötsligt gick allt segare att slutföra transaktioner. Och sen bara dog allting. Biljettutskrifter stoppades. Det gick inte att klicka på någonting. Och köerna bara växte.

Sådana här ”hickningar” i datorsystemet händer någon gång då och då, typ en eller två gånger i månaden, men varar sällan mer än i några sekunder eller i värsta fall i en minut eller två. Så första åtgärden är helt enkelt att vänta och se om allt kommer tillbaka. Kanske starta om datorn och se om det hjälper.

Det gjorde det inte. Nästa åtgärd är då att ringa SF Bios Helpdesk på internnumret. Det är väldigt sällan som man inte är först i kön där, men nu var jag i stället sjätte person… Det brukar inte vara ett gott tecken. Och det var det inte heller.

Vi är så beroende av vårt datorsystem, att en sån här sak lamslår allt. Ingenting fungerar i försäljningsväg. Vi kan inte ta fram bokningar. Vi kan inte sälja biljetter. Vi kan inte ta ut redan förbetalda biljetter. Vi kan inte ens se hur många platser som är lediga i salongerna och var dessa i så fall finns.

Dessutom går det inte att registrera några andra köp, typ popcorn och godis, eftersom även detta (surprise, surprise) går på samma datorsystem. Fast här kan man förstås skriva upp vad man säljer på ett papper och fixa det på den vägen – förutsatt att kunden inte vill använda sitt kontokort eller presentkort förstås…

Går det inte att sälja även biljetter manuellt då? Jo, det gör det. Men det är något vi undviker in i det sista.

Vi vet ju, som sagt, inte hur många lediga platser vi har i salongerna eller var dessa finns. Alla sådana uppgifter är lagrat i datorsystemet. Hur ska vi då veta hur många vi kan sälja? Att gå in i alla åtta salonger och räkna platser är nästan dödfött från början, eftersom besökarna kan (och brukar) ”trilla in” ända fram till runt tio minuter efter utsatt starttid.

Även om detta är mest kritiskt i välbesökta salonger, så är det först då som vi mer säkert vet hur många platser vi har till vårt förfogande. Och när vi väl har börjat sälja manuella biljetter (som då förstås måste betalas kontant – ännu en chock för våra besökare) så måste vi fortsätta att göra det, även om datorsystemet plötsligt skulle börja fungera igen. Annars gör vi det än mer krångligt för alla inblandade än det var från början.

(Tilläggas kan att även vårt telefonsystem lade av till slut. Vi använder numera ip-telefoni, som tydligen också störs ut vid sådana här tillfällen. Detta ledde till att jag inte ens kunde ringa upp i maskinrummet för att berätta vad som hänt och be maskinisten hålla filmstarterna. Jag fick i stället använda min privata mobil. Lyckligtvis hade även maskinisten på sin mobil.)

Till alla dessa problem får man dessutom lägga till två andra.

Det ena handlar om tidpunkt för beslut. När bestämmer vi oss för att datorsystemet de facto har havererat och inte lär återuppstå inom rimlig tid? Direkt när vi märker att det är problem? Fem minuter senare? Tio minuter?

Även om jag faktiskt fick tag i vår Helpdesk, så kunde inte de ge bättre svar än att ”det är problem på SF Bio i hela landet” och att felsökning pågick. Eftersom ingen visste var felet låg eller varför det uppstått, så kunde ingen heller säga när allt skulle vara löst. Inget konstigt i det… men det gjorde inte saken roligare eller beslutet lättare.

Det andra handlar om information till besökarna. Hur informerar man så många människor? Ett par hundra personer satt redan i åtta olika salonger. Några hade reklam eller trailers igång och var lyckligt ovetande om att deras filmer skulle bli starkt försenade. Andra väntade på att filmerna skulle börja.

Ett stort antal stod i foajén och väntade på att få köpa biljetter och/eller godis och popcorn. Och ytterligare andra – förmodligen fler än i foajén – stod i kön till kassan vid ingången. En kö som sträckte sig ut på gatan.

Jag försökte skrika ropa ut till den sistnämnda kön två gånger, men jag hade iofs inte så mycket matnyttigt att komma med. Dessutom tillkom det hela tiden nya kunder, vilket gjorde min insats till ett smärre Sisyfos-arbete.

Dessutom är det inte alla som tar in all information när man ropar ut den. Antingen för att de inte hör mig helt och hållet eller för att en del människors inlärning fungerar mycket bättre när de får information skriftligt (finns väl psykologiska studier kring detta). Och så finns det alltid några som tror att informationen inte gäller just dom. Efter mina utrop kom det fram flera personer som sade ”Men jag har ju bokat”, ”Jag ska bara köpa presentkort” och så vidare.

Hela alltet var en synnerligen tråkig situation, både för oss och för våra stackars besökare.

Lustigt(?) nog hade datorsystemet fungerat i tio sekunder och sedan lagt av igen ett flertal gånger, så några lyckades faktiskt få ut sina förköpta biljetter, men under 99 procent av tiden kunde vi inte göra någonting. Så till slut fick vi bita i det sura äpplet och försöka oss på en manuell biljettförsäljning.

Vi började med att få in alla de som viftade med sina kontokort och sade sig ha förköpt biljetter. De flesta kunde inte bevisa något av detta (eftersom så väldigt få skriver ut sina bekräftelser) och vi kunde förstås inte kolla det på något vis heller, så vi fick helt enkelt lita på att folk var ärliga.

Sedan skulle vi börja sälja manuella biljetter.

Det var då datorsystemet plötsligt började fungera igen. Inte en sekund för tidigt. Bara många minuter för sent.

Då uppstod nästa problem, som inte var helt enkelt att förklara pedagogiskt. Eftersom vi släppt in ”kontokortsfolket” utan att dessa kanske visste exakt var i salongen de skulle sitta, så fanns ju risken att många satt på helt fel platser. Dessutom kanske flera hade kommit in utan att betala, så vi kunde ju inte ens lita på att antalet lediga platser stämde!

Att sitta i kassan och försöka förklara detta till var och en som kom, var inte det lättaste. Och sedan kom alla som hade förbetalt biljetter för flera dagar sedan och som nu, väldigt sent, skulle hämta ut sina biljetter – bara för att upptäcka att deras platser nu kanske var upptagna.

Som sagt… ett helvete. Men vi fick in nästan alla som ville se film den kvällen. Och eftersom vi dröjde med filmstarterna så var det nog ingen som missade sin film. Däremot kanske inte alla satt på rätt platser. Och det var många som kom hem mycket senare än de egentligen skulle ha gjort.

Går nu allt detta elände att undvika i framtiden? Kanske delvis.

Först och främst måste fler i personalen informeras om hur manuell biljettförsäljning går till. Eftersom sådan sker så väldigt, väldigt sällan så är det kanske knappt att någon tänker på att den ibland behövs. Sedan kanske vi ska sätta ihop en ”nöd-dvd”, så att vi kan visa viktig information i monitorerna. Och till sist kanske datorsystemet kan få någon form av lokal redundans, så att vi åtminstone kan se hur många biljetter som blivit sålda på respektive salong.

Men vi kommer aldrig, aldrig någonsin att gå tillbaka till helt manuell biljettförsäljning. Det systemet är visserligen väldigt driftsäkert, men det saknar så oerhört mycket av det som vi är vana vid att ha som moderna människor.

Och datorsystemet fungerar jättebra. När det funkar.

Andra bloggar om: bio