När jag och Emelie besökte vårt nya hem, stötte vi ihop med grannen på samma våning (det bor bara två per våning i vår trapp). Han berättade något som fick oss att börja fundera…

Tydligen har just vår lägenhet bytt ägare ett stort antal gånger de senaste åren. Alltid samma historia: Ett par har flyttat in, renoverat lite och sedan sålt lägenheten vidare – oftast inom ett halvår. Så nu antog alla att det skulle bli samma sak igen.

Varför så många ägarbyten? Vilar det en förbannelse över lägenheten? Eller är det grannen som dygnet runt utövar sin hobby med att spela på sin stora samling av afrikanska slaginstrument? Hmm.

Vi sade, hur som helst, att vi inte skulle göra samma sak. Vi tänkte förvisso också renovera lägenheten, men vi har inga tankar på att sälja igen. Åtminstone inte på några år.

Men nog vilar det en förbannelse över lägenheten. Eller åtminstone över de ”renoveringar” som har gjorts tidigare. Jag är förvisso endast lekman inom området och inte jätteintresserad av inredning (även om jag har smittats lite av Emelie), men herregud vilka amatörer som har bott där förut! Slarviga penseldrag, usel färgsättning och igensatta eluttag… Varför gör man så?

Det skulle visserligen ha gått alldeles utmärkt att bo i lägenheten utan att lyfta ett finger, men vi kände båda två att vi ville göra om den. Och eftersom vi ändå har gott om tid med att flytta, så kunde vi lika gärna fixa det redan innan vi började flytta in.

Och det är inte lite som ska göras. Samtliga rum berörs. Taken ska målas om – i vissa fall spacklas först. Väggarna ska få vävtapet och målas. Sovrumsgolvet brytas upp och läggas om. Badrummet helkaklas. Köket kaklas lite grand och få nya köks- och diskbänkar.

Här ser ni hur vardagsrummet såg ut för några dagar sedan. Det ser ungefär likadant ut nu…

Bilden är tagen från hallen, som också (som synes) ska få en rejäl översyn.

Däremot är det bara sovrummet som vi behöver fixa golvet i. De andra trägolven är i gott skick och kommer att se supersnygga ut när vi fixat allt det andra. Vi längtar båda efter den dagen då vi kan ta bort skyddspappret igen…

Sovrumsgolvet är alltså ett kapitel för sig. De som sålde lägenheten till oss sade att de inte visste vilka som hade lagt in det. De hade inte brytt sig om att göra något åt det, utan bara lagt en matta för att dölja det. Hmm! Jag förstår varför! Det var nämligen inte snyggt på det minsta vis.

För det första var det alldeles för mörkt för att passa in i den annars så ljusa lägenheten. För det andra var det flera centimeter högre än golven i övriga lägenheten. För det tredje var det rejält repat/slitet, särskilt på mitten. Jo, en matta är väl den billigaste och snabbaste åtgärden för att göra något åt detta hiskeliga.

Något sådant nöjde sig dock inte jag och Emelie med. Vi beslöt oss för att bryta upp golvet. Kanske originalgolvet kunde finnas undertill?

Det fanns det faktiskt! När jag börjat bryta upp golvet så kunde jag skymta ett äldre trägolv, liknande det som finns i övriga lägenheten, men jag hade mina tvivel. Golvet kunde ju inte vara helt perfekt om nu någon fått för sig att lägga ett nytt (och fult) ovanpå. Och även om någon galen människa med 1980-talsinfluenser hade bestämt sig för att ”modernisera” så låg det spånplattor mellan det gamla och nya golvet och som givetvis hade spikats dit med alldeles för många spik.

Väldigt nödvändigt att använda hundratals spik för att hålla några spånplattor på plats, eller hur? Till exempel om gravitationskraften plötsligt skulle inverteras eller något.

Nåväl. När jag väl började ta upp spånplattorna också, så såg jag att det gamla golvet tyvärr var bortom räddning. Förutom att vara perforerat av hundratals spikhål (mummel, mummel…) så saknades det en eller två trälängder av någon anledning. Dessutom hade någon (spånplatteläggaren?) cementerat en stor kvadrat invid klädkammaren, vilket gjorde att det inte såg klokt ut när jag väl blottlagt hela det gamla golvet.

Min teori är att det för många år sedan fanns en öppen spis just i den hörnan, men att den är borttagen sedan länge och att cementplattan är den enda resten. Vem vet?

Så här såg det ut häromdagen i sovrummet. Bara träreglar och en massa grus och damm finns kvar av golvet. På väggen ser ni resterna av den ypperligt fula tapet som fanns på en del av sovrumsväggen.

Jag svor en hel del över tapeten när jag skulle ta bort den. För det första verkar de ha använt NASA-lim, för den var nästan omöjlig att skrapa bort. Men ytterlaget var samtidigt otroligt tunt – nästan som om de använt ett presentpapper i stället för en riktig tapet. Och det såg ut som ett presentpapper också. Ett fult sådant.

Okej, nog snackat med skit om tidigare hyresgäster nu. I stället är det upp till bevis för Emelie och mig. Nu bara måste det bli skitsnyggt om jag inte ska få äta upp mina ord – eller hamna i en framtida blogg, där ägarna efter oss skriver om hur himla dåligt vi renoverade lägenheten…