Efter många potentiella lägenheter och ett antal visningar, kunde jag och Emelie slutligen lägga beslag på en tvåa på Söder i Helsingborg. Vi hade föredragit en trea, men den här hade högt i tak, trägolv i samtliga rum och potential till att bli riktigt fin. Dessutom låg den nära till jobbet och centrum.
Vi hade blivit ”blåsta” ett antal gånger förut på andra lägenheter, så vi var osäkra på om vi faktiskt skulle lyckas få den. (”Blåsta” som i ”har lagt ett antal bud, men blir ändå överbjudna till slut”.) Men snart nog ringde mäklaren och berättade att de nuvarande ägarna ville sälja!
Att köpa bostadsrätt skiljer sig från alla andra köp jag har gjort i mitt liv. Det är inte bara att ge säljaren X antal kronor och sedan är det klart. Nix, här handlar det om stora pengar och om förutbestämda regler.
Först och främst är det ju inte själva lägenheten man köper. Det är i stället rätten att bo i lägenheten man köper, så att säga. Själva fastigheten ägs av bostadsrättsföreningen, i vilken man då får en andel.
(Detta skiljer sig från exempelvis Danmark, där man tydligen faktiskt äger sin bostad om man köper en bostadsrätt. Fast å andra sidan är den skillnaden marginell i de flesta fall.)
Sedan är det bara ett skriftligt kontrakt som räknas. Här räcker det alltså inte att muntligt bli lovad att man ska få köpa bostadsrätten – inte ens om man spelar in samtalet för att använda som bevis! Tydligen kan säljaren till och med göra ett skriftligt löfte, men det spelar inte heller någon roll. Det är bara kontraktet som räknas. Punkt, slut.
Därför var åtminstone jag smått nervös ända tills vi hade ett påskrivet kontrakt i handen. Men det gick ju bra… 
Sedan skulle handpenningen (10 procent på köpesumman) in några dagar senare på ett av mäklaren kontrollerat bankkonto. Detta som en säkerhetsåtgärd, i fall säljare eller köpare skulle få för sig att springa fort, fort åt andra hållet.
Och en tid därefter skulle så den stora överföringen ske, med handskakningar och överlämning av nycklar. En stor dag!
Dessutom en varm dag, denna soliga fredag i centrala Helsingborg. Emelie var på utbildning på sitt nya jobb, så jag hade endast sällskap av en fullmakt. På banken, där allt skulle ske, fanns säljarna (ett ungt par som tydligen valt att gå skilda vägar), mäklaren och så ”min” bankman. Vi satt i ett litet konferensrum runt ett kvadratiskt bord med Rådhuset som en enorm vägg utanför fönstret.
Det fanns fler papper att skriva på, som vandrade fram och tillbaka över bordet. Märkligt egentligen, att man kan sluta avtal enbart genom att krafsa ner sin namnteckning på en bit papper… Borde det inte vara säkrare med fingeravtryck? Eller varför inte använda gamla tiders sigillringar med vax eller liknande? Kunde ju beställa någonting härifrån.
Sedan var det dags för själva överföringen. Resten av pengarna skulle in i säljarens bank, så min bankman tog papperna och försvann i runt 20 minuter.
Det är också en märklig sak: Varför tar det så lång tid att överföra pengar mellan olika banker? Det går ju snabbare att ta ut pengarna på Bank A och sedan springa ner på Bank B och sätta in dom än att förlita sig på deras elektroniska system…
Fast å andra sidan tycker jag att det ska gå långsamt, åtminstone när det handlar om så här stora pengar. Det borde ta längre och längre tid, ju mer pengar det handlar om.
Det borde fungera som på film, där man kan se överföringen ske i form av en liggande stapel som långsamt växer: 3 %… 17 %… 31%… Transaction complete.
Och så borde överföringen påbörjas genom att två personer sitter och samtidigt vrider om varsin nyckel, som när kärnvapenmissiler ska avfyras (därav bilden överst i inlägget).
Men nu gick allt till ”som det brukar”. Bankmannen kom tillbaka efter ett tag och nycklarna kunde överlämnas. Några handskakningar och en bilfärd i ilfart senare, var jag framme i lägenheten. Vår lägenhet. Vårt nya hem.
Och i nästa inlägg får ni se lite bilder på lägenheten.
Senaste kommentarer