Det känns förmodligen mycket lättare att vara en centerpartistisk politiker än en sverigedemokratisk dito… Som representant för ett parti bär man automatiskt med sig en bit av varumärket, så att säga. För en sverigedemokrat innebär detta faktum att man nog ofta får ta en del skit, även om man kanske inte själv håller med eller alls har talat för en viss åsikt.

Till detta kommer att representanter för ”extrema” partier, oavsett om de är på höger- eller vänsterkanten, utsätts för våld och hot – oftast från det motsatta spektrat av den politiska regnbågen.

Jag vet inte säkert, men jag kan tänka mig att ovanstående är en anledning till att ett antal nyligen tillträdda (sd)-politiker inte ville ställa upp med bild när Helsingborgs Dagblad nyligen gav ut sin bilaga över alla fullmäktigeledamöter i nordvästra Skåne.

Detta resulterade i följande insändare i fredagens (9/2 2007) tidning:

En fullt legitim åsikt i frågan, men som framförs av… en anonym insändarskribent!

Man kan visserligen hävda att politiker ska vara offentliga medan väljare inte behöver vara det, men i detta fall tycker jag verkligen att insändarskribenten kastar sten i glashus.

Nu tycker jag att alla, även (sd)-politiker, ska visa upp sina ansikten i ett sådant här sammanhang – annars får man avstå från att från början ta några uppdrag. Men jag kan förstå anledningen.

Varför väljer insändarskribenten själv att vara anonym? Kan det vara rädslan för att utsättas för repressalier, vare sig dessa skulle bestå i glåpord från arbetskamrater eller hot via telefon sent om natten? Har man då ingen förståelse för att även andra väljer att dölja lite av sin identitet – av samma rädsla?

Andra bloggar om: politik, sverigedemokraterna, insändare

Tema: Släkten är värst?

1) Hur långt bakåt i tiden kan du spåra din släkt?

Jag kan faktiskt inte längre bak än mormor/morfar och farmor/farfar. Jag har hört talas om gammelmormor och så, men jag kan inga namn eller vilka de var.

2) Vad är det mest intressanta eller märkliga som du har hört om din släkt?

Eftersom min historiekunskap om släkten är så kort, så blir urvalet mindre förstås… Men jag vet att min farmor var pianist på en stumfilmsbiograf. Lite coolt.

3) Träffas ni i er släkt ofta varandra?

Vi gjorde det mer förr, när någon i släkten fyllde år. Nu är det länge sedan det var någon större samling, förutom när min mormor dog.

4) Har din släkt några traditioner som du inte vill föra vidare till dina barn?

Jag kan inte ens komma på några traditioner som vi faktiskt har, än mindre några som inte skulle gå att föra vidare.

Andra bloggar om: fredagsfyran

Antingen är jag väldigt duktig på att skriva insändare eller så har jag tumme med någon på Helsingborgs Dagblad, för nu har jag fått in två långa insändare på kort tid – båda två i det närmaste oredigerade och dessutom försedda med illustration av Staffan Sommelius.

Senast fick jag in min insändare om anonyma insändare, som fick ett svar direkt av insändarredaktören. (Allt finns att läsa här, åtminstone i trettio dagar eller så.)

Redaktörssvaret var ganska positivt, tycker jag, även om vi inte var helt överens.

Jag såg fram emot andras svar på insändaren. Föga anade jag hur snabbt jag skulle få svar.

Idag hamnade ett vitt kuvert i min brevlåda. Innehållet var två kopierade A4-papper, vardera innehållande en identisk insändare – den ena tydligen utskriven från en sida på nätet, den andra hämtad från HD:s insändarsida.

Häftade till dessa två sidor fanns en avklippt bit papper, med följande innehåll:

Nätsidan var det här blogginlägget från Christina Linnea Örtendahl, en kvinna i Ängelholm vars blogg har följande beskrivning: ”Dagsaktuell politik granskas med glimten i ögat och speciellt intresse för kvinnopolitiska frågor ur ett borgerligt perspektiv”.

Vem brevet var från har jag dock ingen aning om. Det är nämligen helt anonymt!

Ingen avsändaradress. Inget namn. Texten ovan var utskriven på skrivare, liksom adressen på kuvertet, så att man inte ens skulle kunna se personens handstil. Till och med frimärket var av den självhäftande typen och kuvertet i sig var igenklistrat med tejp – allt för att avsändarens saliv inte skulle kunna gå att spåra.

Jo, jag hade ju tänkt att lämna över brevet till CSI…

Måhända avsändaren läser det här inlägget. I så fall: Jag bryr mig inte så mycket om vem Du är. Jag tycker bara det är kul att någon reagerar på min insändare. Sen hade det varit roligare om Du faktiskt hade skrivit vem Du var, men visst… Jag kan ju vara farlig.

Dock förstod jag inte riktigt poängen med Ditt brev. Ja, Christinas insändare fanns att läsa på nätet flera dagar innan den blev publicerad i tidningen. Men Du missade nog att mitt alster om anonyma insändare faktiskt fanns i min blogg i halvannan vecka innan den kom i tidningen.

Andra bloggar om: insändare, tidningar, anonymitet

Omgång femton fick äntligen sin lösning! Hurra, hurra! Den svåraste hittills, förmodligen beroende på att jag valde en (relativt) mindre känd film och dessutom ett ljudklipp som inte var lätt att minnas – även om man hade sett filmen.

Uppdaterad lista över vilka ljudklipp som tidigare varit i tävlingen – och vilka som klarat vad.

Dags för det tjugoförsta ljudklippet:

Ställningen:
8 rätt: Butabi
4 rätt: Mensch
4 rätt: Sara
3 rätt: Susanne
1 rätt: Sam

Andra bloggar om: film, ljud