…och ett körkort fattigare.

Första arbetsdagen igår. Hade gott om tid, minst en kvart till godo. Solen sken, körde på Mellersta Stenbocksgatan förbi Olympia som jag brukar göra. När jag kommer ner till trafikljusen vid Lasarettet, så såg jag poliser i vägbanan. De vinkade fram bilar. Eller snarare: Alla bilar utom min egen.

Själv blev jag nämligen hänvisad in på den korsande Skånegatan, där det fanns fler poliser. En av dessa bad mig om körkortet. Jag trodde det var en vanlig nykterhetskontroll (inte för att de direkt växer på träd, men ändå).

Men nix. Följande samtal utspelade sig:

Polisen: Du körde mot rött ljus för en stund sedan.

Jag: Va? Gjorde jag?

P: Ja.

J: Men… det kan inte stämma! Var då?

P: Lite längre upp på gatan. Du kan se filmen själv om du vill.

J: Ja… det får jag nog göra.

Jag var ärligt talat väldigt förvånad! Jag visste att jag hade råkat köra förbi en korsning när det precis slog om till gult något tidigare, men något rött ljus hade jag då inte passerat. Det var jag övertygad om.

Några hundra meter upp stod en civil polisbil vid den aktuella korsningen, innehållandes två poliser och en (enligt dom själva) äldre videoutrustning. Jag sade att jag fått veta att jag kunde få se min rödljuskörning om jag ville. Det var det inga problem med. De spolade tillbaka filmen några minuter och sedan satt alla tre och letade efter min bil på tv-skärmen.

Men poliserna satt samtidigt och höll varsitt halvt öga på de förbipasserande bilarna. Under de få minuterna jag satt där, så hann två bilister till ”hamna i fällan”. Så fort de såg det, så tog de upp kommunikationsradion och sade åt sina kollegor längre ned på gatan att göra samma sak mot dessa som jag hade råkat ut för.

Ganska snart dök min sekvens upp på tv-skärmen. En lång rad med bilar passerade. Trafikljuset lyste grönt. Sedan slog det om till gult. Sedan rött. Och halvsekunden efter körde min bil förbi.

Inget att snacka om. Jag var tagen på bar gärning. Helt ovetande, men ändå.

Poliserna var väldigt trevliga. De berättade att det var rätt vanligt att folk kör mot rött på det här viset. Man ligger i en längre rad med bilar och har tankarna på annat håll (i mitt fall trafikljusen längre ned på gatan, inte de jag hade ”ignorerat”). Eftersom ”alla andra” kör på, så gör man det själv också, utan att observera att trafikljusen slår om.

Eftersom det, som jag skrev ovan, hunnit bli två rödljuskörningar till under den korta tid jag satt i bilen, så frågade jag poliserna om vi bilister verkligen var så här dåliga på att observera trafikljusen. ”Tja, varför tror du vi sitter här?” blev svaret.

Nog så sant.

Nåväl, det var inte mer att göra än att köra tillbaka ner till ”min” polisman, skriva på ”föreläggande av ordningsbot” respektive ”beslut om omhändertagande av körkort och traktorkort m m” och sedan fortsätta till jobbet, något försenad. Och ett körkort mindre och 3.000 kr(!) fattigare.

Kopian på det sistnämnda dokumentet innebär samtidigt att jag får fortsätta köra i 48 timmar, men sedan är det stopp. Hur länge jag sedan är av med körkortet avgörs tydligen av körkortsmyndigheten. Och innan det sker så har jag rätt att yttra mig, för att eventuellt kunna korta tiden.

Jag ska använda mig av den möjligheten. Den exakta formuleringen i det yttrandet kommer att tillkännages här i bloggen, så att ni får fortsätta följa ärendet.

För- och nackdelar kring allt det här

Jag tänker inte göra det som alltför många andra gör: Gnälla över att polisen sysslar med att fånga trafikbrottslingar i stället för ”riktiga brottslingar” (även om tio poliser – varav två mc-poliser, en piketbuss, två polisbilar och en civil polisbil – kändes som något overkill för den här uppgiften). Jag bröt mot lagen. Så är det.

Det som däremot retar mig lite är att min lagöverträdelse skedde helt utan uppsåt. Hade jag åtminstone haft brått till jobbet och behövt tänja lite på trafikreglerna, så hade jag åtminstone tagit en medveten risk. Men nu hade jag alltså väldigt gott om tid och då känns det här desto mer onödigt.

Ungefär som när jag fick fortkörningsböter för många år sedan. 63 km/h på en 50-väg. Jag hade inte brått, jag hade inte för avsikt att köra för fort. Jag bara råkade vara ouppmärksam på hur fort jag körde.

Det straffar sig att vara ouppmärksam – också. Så jag ska verkligen försöka bli mer uppmärksam…

Nackdel 1: Av med körkortet under x antal månader.

Nackdel 2: Måste betala för ett nytt körkort så småningom (förmodligen några hundralappar).

Nackdel 3: Betala böter på 3.000 kr. Tre tusen! De nya bötesbeloppen skäms inte för sig. Hade detta inträffat för ett år sedan så hade jag kommit undan med 1.200 kr. Viss skillnad.

Inget ont som inte för något mer ont med sig. Men även något gott:

Fördel 1: Tvingas åka mer kollektivt. Tyvärr gör min arbetssituation att jag inte alltid kan åka kollektivt, men med tanke på bensinpriset (och miljöpåverkan) så borde jag åka mer buss och tåg än jag har gjort.

Fördel 2: Emelie måste köra min bil. Min kära flickvän gillar inte alls att köra min bil, men nu ”måste” hon ställa upp på det lite mer.

Fördel 3: Jag får ett nytt foto på nästa körkort. Jag tyckte det gamla fotot var ovanligt dåligt. Vad gör de egentligen vid körkortstillverkningen – drar ut bilden på något vis.

Ack, ja… 2007 började inte jättebra. Å andra sidan: Om ett förlorat körkort och några tusenlappar i böter är det största problemet jag har i livet, så har jag ändå det väldigt bra – sett till övriga världens befolkning.

Andra bloggar om: körkort, lagar, trafik