Jag blev positivt överraskad när jag såg nya Bond-filmen, Casino Royale. Lite skeptisk var jag mot Daniel Craig, som (utseendemässigt) mer verkade passa som bondskurk än som James Bond själv, och mot idén att gå tillbaka till ursprunget genom att filma Ian Flemings första bok och låta Bond vara ny ”dubbelnolla”.

Men den var bra. Väldigt bra. Väldigt få tekniska prylar (Q är inte ens med!), men desto mer våld. Rå och farlig. Me like!

Tyvärr innebar detta att Statens Biografbyrå gav filmen en 15-årsgräns. Detta med följande motivering: ”Omfattande inslag av detaljerade och närgångna våldsscener, tortyr, dränkning och strypning.”

Och tyvärr innebar 15-årsgränsen att många besvikna barn, 14 år och yngre, tvingades gå hem igen mot sin vilja. Fast deras föräldrar var värre…

Jag har rivit biljetter i över nio år, men inte varit med om en värre anstormning av ilskna och förbannade föräldrar förut. Det finns självklart många och trevliga undantag, där föräldrarna accepterar att deras underåriga inte får komma in och som lugnt och pedagogiskt förklarar för sina telningar varför. Antingen byter de då till en annan film (och kvällen är inte helt förstörd ändå) eller så får de pengarna tillbaka och går en annan dag (och ser någon annan film). Men alltför många faller in i det trista mönster som jag är så trött på.

Till slut skrev jag en insändare, som faktiskt kom in nu häromdagen:

Sluta göra era barn till lögnare

I Sverige får du inte köpa sprit på Systemet om du inte fyllt 20 år. Du får inte ta körkort om du inte fyllt 18 år. Och du får inte se barnförbjudna filmer på bio om du inte fyllt 15 år.

Tre lagar om åldersgränser som hängt med ”sedan stenåldern”, men där det bara är den sistnämnda lagen som ständigt ifrågasätts, förlöjligas och folk helt öppet försöker bryta mot.

Att försöka smita in på barnförbjudna filmer har förmodligen i många decennier setts som ett spännande äventyr. Dock har situationen den senaste tiden – i min mening – närmast urartat i en invasion av ilskna och oförstående föräldrar och övriga släktingar, som inte vill acceptera de lagar som gäller.

Jag kan förstå att 14-åringar blir besvikna när de inte får se filmen, medan deras nästan jämngamla (men ändock ett år äldre) klasskamrater kommer in, men jag blir både förbluffad och upprörd över deras föräldrars tillvägagångssätt och reaktioner.

Ett vanligt scenario: Mamma, pappa och 13-årige sonen ska gå och se senaste Bond-filmen (som har 15-årsgräns). Som vaktmästare och biljettrivare frågar jag hur gammal sonen är. ”Tillräckligt gammal”, blir svaret. När jag frågar efter en exakt ålder blir svaret ”Han är femton”. När jag ifrågasätter åldern, då han ser väldigt ung ut, så vidhålls ofta uppgiften ett tag. Så småningom överges dock strategin och svaret blir i stället ”Men han är med oss, så det är lugnt.”

Tyvärr är det inte ”lugnt”. En 15-årsfilm får inte ses av en person som inte fyllt 15 år. Inte ens om Hans Majestät Konungen skulle följa med som sällskap. Denna bestämmelse är anslagen på SF Bios hemsida, vid kassan, på vår informationstavla och vid insläppet.

Trots att jag hänvisar till gällande lagstiftning och att jag måste utföra mitt arbete, blir jag både ifrågasatt och utpekad som ”glädjedödare” för att jag har ”förstört deras kväll”. Reagerar ni likadant på Systemet, när ni inte får köpa ut sprit till minderåriga? Och även om jag förstår den besvikna reaktionen, så ogillar jag starkt att ni faktiskt ljuger – dessutom inför era barn. Vad sänder det för signaler?

Än värre är dock de föräldrar som tycks få sina barn att ljuga. Det handlar om dem som förstår att jag kanske ställer frågan om ålder direkt till barnet och som därför uppmanar detta att säga att de fyllt 15 år. När jag sedan frågar efter exakt födelsedatum från barnet, brukar dock sanningen komma fram.

Sluta ljuga. Och sluta göra era barn till lögnare. Förutom att jag faktiskt riskerar böter och fängelse om jag släpper in underåriga på 15-årsfilmer, så riskerar jag att bli av med jobbet. Trots era ”hot” om att ni minsann ska kontakta både min chef och företagets vd för att klaga, så kan jag lova er att jag aldrig kommer att få kritik från vare sig chef, vd eller Gud Allsmäktig för att jag gör mitt jobb.

Lagen om 15-årsgräns på bio är inte alls ny, som så väldigt många tror. Den finns med i Kunglig Majestäts förordning (1959:348) från 1959 och nämns faktiskt redan i biografförordningen från juni 1911.

Till sist kan jag meddela alla som är 14 år och yngre och inget hellre vill än att bli äldre, att ju äldre ni blir desto yngre vill ni sedan vara… Men respektera att jag utför mitt arbete.

Jan Kivisaar
Biografarbetare Filmstaden

P.S. SF Bio sätter inte egna åldersgränser och stiftar inga egna lagar. Kontakta Statens Biografbyrå (08-24 34 25), som är de som granskar filmer och sätter åldersgränser, respektive Riksdagen (08-786 40 00), som är de som stiftar våra lagar.

Så sent som på annandagen hade jag en ytterst upprörd förälder som inte ville acceptera tingens ordning. Han tyckte (mycket vanligt) att det var ”för djävligt” och undrade dessutom om vi verkligen sysslade med service…

Som om service skulle ha med saken att göra. För att travestera en gammal kampanj: Alla vill ha service. Alla vet inte vad service är.

Däremot tyckte jag det var väldigt serviceminded av oss att redan i kassan informera om att hans underåriga barn inte skulle få komma in. Inte för att han ville lyssna på oss, varken före eller efteråt, men ändå…

Reaktionerna på insändaren har bara varit positiva. Huruvida den kommer att leda till färre ”Är det något nytt?”, ”Men han är ju i föräldrars sällskap” och så vidare, återstår dock att se.
Andra bloggar om: film, bio, åldersgränser, lagar