Mitt dagliga besök på IDG.se häromdagen gjorde att jag översköljdes av nostalgiska känslor. Som vanligt när det gäller mig så handlar det förstås om teknik.

Tidningen MikroDatorn hade gjort en lista över Bästa datorerna genom tiderna. (Fortsätter genom del två, tre respektive fyra.) Jag trodde länge att Commodore 64 eller Amiga 500 skulle ta sig högt upp, kanske någon av dem ända till förstaplatsen, men till min stora förvåning såg jag att Apple II hamnade högst.

Och till min stora glädje, kanske jag ska tillägga!

Apple II, eller Apple ][ som den också kallades, var min allra första dator. Det var den som startade min långa ”datorkarriär” och gjorde att jag ändå är så bra på datorer som jag är idag.

Fast det höll på att bli väldigt annorlunda.

Jag minns inte exakt vilket år jag fick ”Äpplet”, som vi kallade datorn, men det var förmodligen i slutet av 1980-talet eller däromkring. Detta var långt före Internets genombrott och innan den första webbplatsen uppstod (vilket skedde i augusti 1991). Det var en tid då Vic-20 och C64 var många pojkars (och några flickors) stora dröm.

Men jag var faktiskt mer inne på tv-spel. Det första tv-spelet från Nintendo (det som senare skulle kallas NES) hägrade i katalogerna. Jag minns att jag och min bror brukade titta på bilderna och hoppas innerligt att vi skulle få ett Nintendo i julklapp.

Så blev det inte. Min fader, i sin stora vishet, insåg att det nog var bättre (inte minst för min utbildning) om jag fick en riktig dator i stället för bara en spelmaskin. Så en dag, när det inte ens var jul, fick jag se vad han hade skaffat åt mig: En begagnad Apple II. Den hade prestanda som man kan skratta gott åt idag, men då kändes den som inträdesbiljetten till ett nytt och spännande universum. Och det var den ju också, på sätt och vis.

Det var så här den såg ut. En stor, beige låda med ett tangentbord längst fram. Inga svenska tecken, vad jag minns, men det var något jag skulle överbrygga.

Till datorn hörde två diskettstationer:

Det var diskettstationer av den gamla sorten, det vill säga 5 1/4-tums. Stora, svarta disketter som gick att böja och verkligen gjorde skäl för namnet mjukvara.

Äpplet hade ingen monitor. Faktum är att den förmodligen inte hade gått att koppla in till någon av dagens monitorer, eftersom kontakterna ändrats så mycket genom åren. I stället kopplade vi den till en gammal svartvit tv, där de första bilderna snart skulle dyka upp…

Fast det handlade mer om text än om bilder i början. Väldigt mycket om text. Idag är vi väldigt bortskämda med Windows och allt vad det heter, där det ”bara” är att peka och klicka för att göra det vi vill göra. Det är bara att sätta igång datorn, så dyker det upp ljud, bilder och videosnuttar.

När jag satte igång Äpplet för första gången, så kom det några rader text. Sedan stod det bara en prompt och bredvid denna en markör som blinkade. Det var i princip utgångsläget. Det följde visserligen med några manualer, men de tog bara upp andra saker. Inte vad man skulle skriva vid prompten eller hur man skulle gå vidare.

Så det hände att jag de första gångerna satte mig vid datorn, satte igång den och väntade på att prompten skulle dyka upp. Sedan skrev jag några ord och tryckte på Enter-knappen. Hela tiden kom ett felmeddelande. Men jag gav mig inte. Jag visste att ”lösningen” fanns någonstans. Det var bara att fortsätta.

Faktiskt var det min bror som hjälpte mig på rätt spår. Han tyckte jag skulle skriva ”catalog”, så det gjorde jag. Och plötsligt… fylldes skärmen av text..! Jag minns fortfarande lyckoruset jag kände! Ett enda litet ord hade lett till så mycket text.

Nu förstår jag att de som växt upp med grafiska operativsystem (typ Windows) har svårt att förstå hur detta kunde kännas så underbart, men försök.

Så småningom förstod jag att ”catalog” var ett kommando som gjorde att datorn visade innehållet på disketten som satt i diskettstationen (hårddiskar fanns inte ens på kartan för den datorn och det var heller inget jag kände till så mycket om). Nästa steg blev att skriva namnet på filerna och hoppas på att datorn skulle köra dem.

Det blev många och långa timmar framför Äpplet. Hela tiden med trial and error som metod. Eftersom datorn var uråldrig redan då (den skapades 1977) och inte längre hade någon marknad att tala om i Sverige, blev det mest begagnade komponenter och amerikanska datortidningar som fick mig att komma vidare.

Faktiskt levde Apple II, och dess senare syskon, kvar väldigt länge i amerikanska skolor och hos privatpersoner. Och av någon outgrundlig anledning tog Tobakshörnan i Åstorp regelbundet in en (eller var det två?) av de amerikanska datortidningar som handlade om just Apple II-serien.

Jag köpte förstås alla tidningar om Äpplet som jag kunde komma åt. Det var genom dessa jag lärde mig två saker:

1. Skriva på tangentbord.

Jag hade visserligen skrivit lite på skrivmaskiner förut, men tack vare att gränssnittet på datorn var helt textbaserat så var jag tvungen att använda tangentbordet i princip hela tiden för att få datorn att alls göra någonting. Och ju snabbare jag skrev, desto snabbare hände det saker förstås.

Vissa tidningar hade datorprogram med i tidningen. Då menar jag inte på diskett eller liknande, utan i programkod..! Tryckt i tidningen!

Tanken var att läsarna skulle skriva av programkoden på datorn och så vips hade man fått ett program. Fast det var förstås inte så mycket ”vips” över det hela. Det handlade om tusentals rader med hexadecimal programkod, som kunde se ut så här:

4C 21 3D E9 FA 3B FF F0 E5 AE ED 8D

Man skrev in programkoderna i ett särskilt programkodsprogram, som – tack och lov – hade en enklare rättningsfunktion. Sedan sparade man och (förhoppningsvis) fungerade allting.

Min mamma hjälpte mig oftast med detta. Hon läste och jag skrev in. Timme ut och timme in. Till slut hade man fått ihop ett litet spel eller något annat – och jag hade definitivt lärt mig var tangenterna A, B, C, D, E och F satt någonstans…

2. Beställa från USA.

Nu i efterhand känns det nästan lite overkligt. Jag vet knappt om jag hade hunnit börja på högstadiet – och redan hade jag börjat beställa varor från andra sidan Atlanten.

Men jag var närmast tvungen till det. Marknaden för Apple II var, som jag tidigare nämnde, dålig i Sverige. Datorns höjdpunkt hade kommit och gått och det var bara från privatpersoner och lite från Janssondata i Helsingborg (som fortfarande finns och som fortsätter att sälja Apple-produkter) som det gick att få tillbehör och program.

Så jag fick börja blicka mot USA. De amerikanska datortidningarna var fulla av annonser för olika företag som sålde det ena roliga datorprogrammet efter det andra. Jag hade sparade pengar, så jag fyllde i en beställningskupong och skickade iväg till ett av företagen.

Brevet kom snart i retur. Jag var tvungen att skicka med någon form av ”means of payment” och de räknade upp olika alternativ. Hmm, check var väl något som man kunde få genom banken? Så in på Sparbanken i Åstorp (där jag då hade mitt konto; numera har jag givetvis SEB), få en check utställd på korrekt antal dollar till det aktuella företaget och så iväg med beställning och check.

Det fungerade! Inte långt senare dök det upp ett paket i brevlådan! Jag kan fortfarande minnas lukten från inuti lådan… jag kan minnas känslan av att plocka upp sakerna… och hur fantastiskt det kändes att sätta in en ny diskett i datorn och fortsätta upptäcka allt det roliga som fanns.

Återigen är det nog svårt för Windows-människor att förstå det härliga i det jag upplevde med Äpplet. Bara en sådan sak som kvalitén på grafiken (för att inte tala om ljudet). Så här såg exempelvis ett av mina absoluta favoritspel ut, Microsoft Decathlon (tiokamp):

Inget direkt upphetsande nowadays. Men för mig (och många andra på den tiden) var det fantastiskt kul.

Väldigt kul var också ett av de företag som jag köpte flest program av: Beagle Bros. Det var från dessa jag högst troligen fick min förkärlek för kopparsticksbilder (eller vad de nu kallas).

De hade en oerhörd distans till allt de gjorde, både deras annonser, deras manualer och i deras program.

Ett exempel är deras baksidor på diskettfodralen. Där brukade andra tillverkare varna för att man inte skulle utsätta sina disketter för magneter och solsken. Beagle Bros hade varningar om att man inte skulle vika pappersflygplan av disketterna eller mata dem till krokodiler…

Mitt ”förhållande” till Äpplet utvecklades mer och mer och jag lärde mig så småningom det mesta som gick att göra på den. Åtminstone så långt det var möjligt som ivrig amatör.

Så småningom gick jag vidare till den mer avancerade Amiga 500 (vars historia jag kanske också ska skriva en dag) och Äpplet skulle pensioneras.

Tråkigt nog, och det svider i hjärtat när jag tänker på det, så behöll vi inte datorn utan sålde den. Jag förstår inte alls varför. Den gav inte många hundralappar och den hade varit värd mycket mer i nostalgi för mig idag om vi hade behållit den. Hmpf.

Dessutom dog den kort efter ägarskiftet. Inte för att den längtade hem, utan för att den blev avrättad i elektriska stolen. Nästan.

Äpplet gick nämligen på 110 V, amerikansk som den var. Man var tvungen att använda en strömadapter, så att den kunde leva på våra (dåvarande) 220 V. Problemet var att skrivaren gick på 220 V, men hade samma kontakter i båda ändar som strömförsörjningen till datorn. Så när den nye ägaren skulle sätta igång datorn, tog han givetvis fel sladd och körde 220 V rakt in i datorn…

Poff.

Det är väl därför jag inte gillar äppelpaj eller andra maträtter där äpplen är tillagade. De påminner mig om dagen mitt kära Äpple dog.

Jag har funderat från och till på att köpa en gammal Apple II för att försöka återuppleva gamla minnen. Just nu ser jag att det finns en till salu på Ebay. Men är det värt runt 1.500 kr plus frakt? Hmm.

Det kanske är lika bra jag låter bli. Inte bara för min personliga ekonomis skull, utan också för att det ändå aldrig kan bli som det var förut. Så som det var på den gamla goda tiden. Med E8 A3 FD 9B 31 78 6A…….