Jag blev positivt överraskad när jag såg nya Bond-filmen, Casino Royale. Lite skeptisk var jag mot Daniel Craig, som (utseendemässigt) mer verkade passa som bondskurk än som James Bond själv, och mot idén att gå tillbaka till ursprunget genom att filma Ian Flemings första bok och låta Bond vara ny ”dubbelnolla”.

Men den var bra. Väldigt bra. Väldigt få tekniska prylar (Q är inte ens med!), men desto mer våld. Rå och farlig. Me like!

Tyvärr innebar detta att Statens Biografbyrå gav filmen en 15-årsgräns. Detta med följande motivering: ”Omfattande inslag av detaljerade och närgångna våldsscener, tortyr, dränkning och strypning.”

Och tyvärr innebar 15-årsgränsen att många besvikna barn, 14 år och yngre, tvingades gå hem igen mot sin vilja. Fast deras föräldrar var värre…

Jag har rivit biljetter i över nio år, men inte varit med om en värre anstormning av ilskna och förbannade föräldrar förut. Det finns självklart många och trevliga undantag, där föräldrarna accepterar att deras underåriga inte får komma in och som lugnt och pedagogiskt förklarar för sina telningar varför. Antingen byter de då till en annan film (och kvällen är inte helt förstörd ändå) eller så får de pengarna tillbaka och går en annan dag (och ser någon annan film). Men alltför många faller in i det trista mönster som jag är så trött på.

Till slut skrev jag en insändare, som faktiskt kom in nu häromdagen:

Sluta göra era barn till lögnare

I Sverige får du inte köpa sprit på Systemet om du inte fyllt 20 år. Du får inte ta körkort om du inte fyllt 18 år. Och du får inte se barnförbjudna filmer på bio om du inte fyllt 15 år.

Tre lagar om åldersgränser som hängt med ”sedan stenåldern”, men där det bara är den sistnämnda lagen som ständigt ifrågasätts, förlöjligas och folk helt öppet försöker bryta mot.

Att försöka smita in på barnförbjudna filmer har förmodligen i många decennier setts som ett spännande äventyr. Dock har situationen den senaste tiden – i min mening – närmast urartat i en invasion av ilskna och oförstående föräldrar och övriga släktingar, som inte vill acceptera de lagar som gäller.

Jag kan förstå att 14-åringar blir besvikna när de inte får se filmen, medan deras nästan jämngamla (men ändock ett år äldre) klasskamrater kommer in, men jag blir både förbluffad och upprörd över deras föräldrars tillvägagångssätt och reaktioner.

Ett vanligt scenario: Mamma, pappa och 13-årige sonen ska gå och se senaste Bond-filmen (som har 15-årsgräns). Som vaktmästare och biljettrivare frågar jag hur gammal sonen är. ”Tillräckligt gammal”, blir svaret. När jag frågar efter en exakt ålder blir svaret ”Han är femton”. När jag ifrågasätter åldern, då han ser väldigt ung ut, så vidhålls ofta uppgiften ett tag. Så småningom överges dock strategin och svaret blir i stället ”Men han är med oss, så det är lugnt.”

Tyvärr är det inte ”lugnt”. En 15-årsfilm får inte ses av en person som inte fyllt 15 år. Inte ens om Hans Majestät Konungen skulle följa med som sällskap. Denna bestämmelse är anslagen på SF Bios hemsida, vid kassan, på vår informationstavla och vid insläppet.

Trots att jag hänvisar till gällande lagstiftning och att jag måste utföra mitt arbete, blir jag både ifrågasatt och utpekad som ”glädjedödare” för att jag har ”förstört deras kväll”. Reagerar ni likadant på Systemet, när ni inte får köpa ut sprit till minderåriga? Och även om jag förstår den besvikna reaktionen, så ogillar jag starkt att ni faktiskt ljuger – dessutom inför era barn. Vad sänder det för signaler?

Än värre är dock de föräldrar som tycks få sina barn att ljuga. Det handlar om dem som förstår att jag kanske ställer frågan om ålder direkt till barnet och som därför uppmanar detta att säga att de fyllt 15 år. När jag sedan frågar efter exakt födelsedatum från barnet, brukar dock sanningen komma fram.

Sluta ljuga. Och sluta göra era barn till lögnare. Förutom att jag faktiskt riskerar böter och fängelse om jag släpper in underåriga på 15-årsfilmer, så riskerar jag att bli av med jobbet. Trots era ”hot” om att ni minsann ska kontakta både min chef och företagets vd för att klaga, så kan jag lova er att jag aldrig kommer att få kritik från vare sig chef, vd eller Gud Allsmäktig för att jag gör mitt jobb.

Lagen om 15-årsgräns på bio är inte alls ny, som så väldigt många tror. Den finns med i Kunglig Majestäts förordning (1959:348) från 1959 och nämns faktiskt redan i biografförordningen från juni 1911.

Till sist kan jag meddela alla som är 14 år och yngre och inget hellre vill än att bli äldre, att ju äldre ni blir desto yngre vill ni sedan vara… Men respektera att jag utför mitt arbete.

Jan Kivisaar
Biografarbetare Filmstaden

P.S. SF Bio sätter inte egna åldersgränser och stiftar inga egna lagar. Kontakta Statens Biografbyrå (08-24 34 25), som är de som granskar filmer och sätter åldersgränser, respektive Riksdagen (08-786 40 00), som är de som stiftar våra lagar.

Så sent som på annandagen hade jag en ytterst upprörd förälder som inte ville acceptera tingens ordning. Han tyckte (mycket vanligt) att det var ”för djävligt” och undrade dessutom om vi verkligen sysslade med service…

Som om service skulle ha med saken att göra. För att travestera en gammal kampanj: Alla vill ha service. Alla vet inte vad service är.

Däremot tyckte jag det var väldigt serviceminded av oss att redan i kassan informera om att hans underåriga barn inte skulle få komma in. Inte för att han ville lyssna på oss, varken före eller efteråt, men ändå…

Reaktionerna på insändaren har bara varit positiva. Huruvida den kommer att leda till färre ”Är det något nytt?”, ”Men han är ju i föräldrars sällskap” och så vidare, återstår dock att se.
Andra bloggar om: film, bio, åldersgränser, lagar

Hmm… Vet inte vad som hände med min blogg under de senaste dagarna, men den låg nere av någon anledning. Tråkigt, för då kunde jag inte börja med det som jag hade tänkt göra fortsättningsvis: Göra måndagen till den stående tävlingsdagen för Soundbitez.

Alltså: Varje måndag kommer ett nytt ljudklipp som ni får gissa på. Det blir ingen fast tid på måndagen, utan det kan bli kl 00.13 likaväl som kl 23.47. Ni får helt enkelt kika in lite då och då.

De riktigt seriösa kanske väljer (om de inte redan gjort det) att prenumerera på bloggens RSS-flöde, vilket kan ge en fördel om kampen är hård och varje poäng är dyrbar.
Vi får väl se hur det blir. Dags för det femtonde ljudklippet:

Ställningen:
6 rätt: Butabi
4 rätt: Mensch
3 rätt: Susanne
1 rätt: Sara

Andra bloggar om: film, ljud

Mitt dagliga besök på IDG.se häromdagen gjorde att jag översköljdes av nostalgiska känslor. Som vanligt när det gäller mig så handlar det förstås om teknik.

Tidningen MikroDatorn hade gjort en lista över Bästa datorerna genom tiderna. (Fortsätter genom del två, tre respektive fyra.) Jag trodde länge att Commodore 64 eller Amiga 500 skulle ta sig högt upp, kanske någon av dem ända till förstaplatsen, men till min stora förvåning såg jag att Apple II hamnade högst.

Och till min stora glädje, kanske jag ska tillägga!

Apple II, eller Apple ][ som den också kallades, var min allra första dator. Det var den som startade min långa ”datorkarriär” och gjorde att jag ändå är så bra på datorer som jag är idag.

Fast det höll på att bli väldigt annorlunda.

Jag minns inte exakt vilket år jag fick ”Äpplet”, som vi kallade datorn, men det var förmodligen i slutet av 1980-talet eller däromkring. Detta var långt före Internets genombrott och innan den första webbplatsen uppstod (vilket skedde i augusti 1991). Det var en tid då Vic-20 och C64 var många pojkars (och några flickors) stora dröm.

Men jag var faktiskt mer inne på tv-spel. Det första tv-spelet från Nintendo (det som senare skulle kallas NES) hägrade i katalogerna. Jag minns att jag och min bror brukade titta på bilderna och hoppas innerligt att vi skulle få ett Nintendo i julklapp.

Så blev det inte. Min fader, i sin stora vishet, insåg att det nog var bättre (inte minst för min utbildning) om jag fick en riktig dator i stället för bara en spelmaskin. Så en dag, när det inte ens var jul, fick jag se vad han hade skaffat åt mig: En begagnad Apple II. Den hade prestanda som man kan skratta gott åt idag, men då kändes den som inträdesbiljetten till ett nytt och spännande universum. Och det var den ju också, på sätt och vis.

Det var så här den såg ut. En stor, beige låda med ett tangentbord längst fram. Inga svenska tecken, vad jag minns, men det var något jag skulle överbrygga.

Till datorn hörde två diskettstationer:

Det var diskettstationer av den gamla sorten, det vill säga 5 1/4-tums. Stora, svarta disketter som gick att böja och verkligen gjorde skäl för namnet mjukvara.

Äpplet hade ingen monitor. Faktum är att den förmodligen inte hade gått att koppla in till någon av dagens monitorer, eftersom kontakterna ändrats så mycket genom åren. I stället kopplade vi den till en gammal svartvit tv, där de första bilderna snart skulle dyka upp…

Fast det handlade mer om text än om bilder i början. Väldigt mycket om text. Idag är vi väldigt bortskämda med Windows och allt vad det heter, där det ”bara” är att peka och klicka för att göra det vi vill göra. Det är bara att sätta igång datorn, så dyker det upp ljud, bilder och videosnuttar.

När jag satte igång Äpplet för första gången, så kom det några rader text. Sedan stod det bara en prompt och bredvid denna en markör som blinkade. Det var i princip utgångsläget. Det följde visserligen med några manualer, men de tog bara upp andra saker. Inte vad man skulle skriva vid prompten eller hur man skulle gå vidare.

Så det hände att jag de första gångerna satte mig vid datorn, satte igång den och väntade på att prompten skulle dyka upp. Sedan skrev jag några ord och tryckte på Enter-knappen. Hela tiden kom ett felmeddelande. Men jag gav mig inte. Jag visste att ”lösningen” fanns någonstans. Det var bara att fortsätta.

Faktiskt var det min bror som hjälpte mig på rätt spår. Han tyckte jag skulle skriva ”catalog”, så det gjorde jag. Och plötsligt… fylldes skärmen av text..! Jag minns fortfarande lyckoruset jag kände! Ett enda litet ord hade lett till så mycket text.

Nu förstår jag att de som växt upp med grafiska operativsystem (typ Windows) har svårt att förstå hur detta kunde kännas så underbart, men försök.

Så småningom förstod jag att ”catalog” var ett kommando som gjorde att datorn visade innehållet på disketten som satt i diskettstationen (hårddiskar fanns inte ens på kartan för den datorn och det var heller inget jag kände till så mycket om). Nästa steg blev att skriva namnet på filerna och hoppas på att datorn skulle köra dem.

Det blev många och långa timmar framför Äpplet. Hela tiden med trial and error som metod. Eftersom datorn var uråldrig redan då (den skapades 1977) och inte längre hade någon marknad att tala om i Sverige, blev det mest begagnade komponenter och amerikanska datortidningar som fick mig att komma vidare.

Faktiskt levde Apple II, och dess senare syskon, kvar väldigt länge i amerikanska skolor och hos privatpersoner. Och av någon outgrundlig anledning tog Tobakshörnan i Åstorp regelbundet in en (eller var det två?) av de amerikanska datortidningar som handlade om just Apple II-serien.

Jag köpte förstås alla tidningar om Äpplet som jag kunde komma åt. Det var genom dessa jag lärde mig två saker:

1. Skriva på tangentbord.

Jag hade visserligen skrivit lite på skrivmaskiner förut, men tack vare att gränssnittet på datorn var helt textbaserat så var jag tvungen att använda tangentbordet i princip hela tiden för att få datorn att alls göra någonting. Och ju snabbare jag skrev, desto snabbare hände det saker förstås.

Vissa tidningar hade datorprogram med i tidningen. Då menar jag inte på diskett eller liknande, utan i programkod..! Tryckt i tidningen!

Tanken var att läsarna skulle skriva av programkoden på datorn och så vips hade man fått ett program. Fast det var förstås inte så mycket ”vips” över det hela. Det handlade om tusentals rader med hexadecimal programkod, som kunde se ut så här:

4C 21 3D E9 FA 3B FF F0 E5 AE ED 8D

Man skrev in programkoderna i ett särskilt programkodsprogram, som – tack och lov – hade en enklare rättningsfunktion. Sedan sparade man och (förhoppningsvis) fungerade allting.

Min mamma hjälpte mig oftast med detta. Hon läste och jag skrev in. Timme ut och timme in. Till slut hade man fått ihop ett litet spel eller något annat – och jag hade definitivt lärt mig var tangenterna A, B, C, D, E och F satt någonstans…

2. Beställa från USA.

Nu i efterhand känns det nästan lite overkligt. Jag vet knappt om jag hade hunnit börja på högstadiet – och redan hade jag börjat beställa varor från andra sidan Atlanten.

Men jag var närmast tvungen till det. Marknaden för Apple II var, som jag tidigare nämnde, dålig i Sverige. Datorns höjdpunkt hade kommit och gått och det var bara från privatpersoner och lite från Janssondata i Helsingborg (som fortfarande finns och som fortsätter att sälja Apple-produkter) som det gick att få tillbehör och program.

Så jag fick börja blicka mot USA. De amerikanska datortidningarna var fulla av annonser för olika företag som sålde det ena roliga datorprogrammet efter det andra. Jag hade sparade pengar, så jag fyllde i en beställningskupong och skickade iväg till ett av företagen.

Brevet kom snart i retur. Jag var tvungen att skicka med någon form av ”means of payment” och de räknade upp olika alternativ. Hmm, check var väl något som man kunde få genom banken? Så in på Sparbanken i Åstorp (där jag då hade mitt konto; numera har jag givetvis SEB), få en check utställd på korrekt antal dollar till det aktuella företaget och så iväg med beställning och check.

Det fungerade! Inte långt senare dök det upp ett paket i brevlådan! Jag kan fortfarande minnas lukten från inuti lådan… jag kan minnas känslan av att plocka upp sakerna… och hur fantastiskt det kändes att sätta in en ny diskett i datorn och fortsätta upptäcka allt det roliga som fanns.

Återigen är det nog svårt för Windows-människor att förstå det härliga i det jag upplevde med Äpplet. Bara en sådan sak som kvalitén på grafiken (för att inte tala om ljudet). Så här såg exempelvis ett av mina absoluta favoritspel ut, Microsoft Decathlon (tiokamp):

Inget direkt upphetsande nowadays. Men för mig (och många andra på den tiden) var det fantastiskt kul.

Väldigt kul var också ett av de företag som jag köpte flest program av: Beagle Bros. Det var från dessa jag högst troligen fick min förkärlek för kopparsticksbilder (eller vad de nu kallas).

De hade en oerhörd distans till allt de gjorde, både deras annonser, deras manualer och i deras program.

Ett exempel är deras baksidor på diskettfodralen. Där brukade andra tillverkare varna för att man inte skulle utsätta sina disketter för magneter och solsken. Beagle Bros hade varningar om att man inte skulle vika pappersflygplan av disketterna eller mata dem till krokodiler…

Mitt ”förhållande” till Äpplet utvecklades mer och mer och jag lärde mig så småningom det mesta som gick att göra på den. Åtminstone så långt det var möjligt som ivrig amatör.

Så småningom gick jag vidare till den mer avancerade Amiga 500 (vars historia jag kanske också ska skriva en dag) och Äpplet skulle pensioneras.

Tråkigt nog, och det svider i hjärtat när jag tänker på det, så behöll vi inte datorn utan sålde den. Jag förstår inte alls varför. Den gav inte många hundralappar och den hade varit värd mycket mer i nostalgi för mig idag om vi hade behållit den. Hmpf.

Dessutom dog den kort efter ägarskiftet. Inte för att den längtade hem, utan för att den blev avrättad i elektriska stolen. Nästan.

Äpplet gick nämligen på 110 V, amerikansk som den var. Man var tvungen att använda en strömadapter, så att den kunde leva på våra (dåvarande) 220 V. Problemet var att skrivaren gick på 220 V, men hade samma kontakter i båda ändar som strömförsörjningen till datorn. Så när den nye ägaren skulle sätta igång datorn, tog han givetvis fel sladd och körde 220 V rakt in i datorn…

Poff.

Det är väl därför jag inte gillar äppelpaj eller andra maträtter där äpplen är tillagade. De påminner mig om dagen mitt kära Äpple dog.

Jag har funderat från och till på att köpa en gammal Apple II för att försöka återuppleva gamla minnen. Just nu ser jag att det finns en till salu på Ebay. Men är det värt runt 1.500 kr plus frakt? Hmm.

Det kanske är lika bra jag låter bli. Inte bara för min personliga ekonomis skull, utan också för att det ändå aldrig kan bli som det var förut. Så som det var på den gamla goda tiden. Med E8 A3 FD 9B 31 78 6A…….

Äntligen.