Soleil sur terre – Solen på jorden står det på dörren till ett laboratorium på Lausannes universitet. Det finns även en varningsskylt om högspänning och att man gör bäst i att låta sina kreditkort stanna utanför. Vad var nu detta?

Jo, fredagen var ägnad åt ett besök på min guide Elinas arbetsplats, nämligen École Polytechnique Fédérale de Lausanne – ett av de två tekniska universiteten i Schweiz. Där forskar hon kring plasmafysik, kunskaper som en dag kanske kan ge oss fusionskraft.

Elina gav oss en timmes föreläsning om vad det hela handlar om och hur långt forskarna har kommit. Till skillnad från dagens kärnkraft, där vi klyver stora atomer i form av fission, ska mänskligheten försöka härma solens funktion och i stället slå ihop mindre atomer i form av fusion. Med andra ord: Solen på jorden.

För en inbiten Illustrerad Vetenskap-läsare som jag så var detta inte något nytt. Men nu fick jag höra det ”live” så att säga, från någon som faktiskt håller på med det. Kul!

Bilden ovan visar Elinas kollega Constanza, som förevisar en modell av hur laboratoriets lilla ”fusionsreaktor” ser ut inuti och hur den fungerar.

Nu skapar de självklart ingen fusionskraft här utan studerar bara hur plasmaflödet inuti reaktorn fungerar och hur det kan optimeras, men det är viktig kunskap att ta med sig i den fortsatta forskningen.

Och så här ser labbets reaktor ut:

Massor av rör, sladdar och teknik…

Allting styrs från en kontrollrum på andra sidan betongvägg. Faktum är att hela reaktorn är omgärdad av en drygt metertjock betongvägg, som skydd i fall något skulle gå väldigt snett.

Nu är risken för olyckor extremt liten och det finns ingen radioaktivitet att tala om, så detta är mest i förebyggande syfte. Onödigt att ta risker.

Men för att kunna skapa energi så måste man tillföra energi. Och för att kunna studera plasma i reaktorn så måste man skapa plasma. Till det går det enormt mycket energi. Vid varje experiment så drar reaktorn lika mycket energi som hela staden Lausanne gör i det ögonblicket..!

För att inte staden ska drabbas av strömavbrott varje gång någon på labbet kör ett experiment, så har de jättestora hjul som snurrar med en viss hastighet. När ett experiment körs så tas i stället kraften från hjulens rotation, som då fungerar som en jättestor dynamo. Experimenten varar oftast inte ens i en sekund, så det räcker med denna dynamoeffekt.

Sedan tar det en 10-15 minuter innan hjulen kommit upp i sådan hastighet igen att nästa experiment kan utföras.

Snart ska de börja bygga världens största fusionsreaktor i Frankrike, vilket kommer att ta ett par år – men den är inte tillräckligt stor för att kunna använda den ”på riktigt”. Efter många års tester så kanske de om en 40-50 år kan bygga en kommersiell fusionsreaktor någonstans i världen.

Med andra ord: Fusionskraft är förmodligen mer än bara teoretiskt möjlig. Frågan är bara om den är ekonomiskt möjlig. Kanske stupar allt på att det kostar mer än det smakar?

Efter föreläsning, lunch och studiebesök på universitetet så hade vi håltimme.

På kvällen besökte vi Lausannes katedral för andra gången – den här gången för att gå på orgelkonsert.

Det var någon från Stuttgart som spelade ett antal verk för oss. En riktigt trevlig upplevelse, även om jag gärna hade hört lite mer allmänt gångbara melodier.

Till sist tänkte jag prata lite mer om Lausanne. Det är Schweiz femte största stad med runt 120.000 invånare – ungefär som Helsingborg alltså. Den ligger väldigt vackert vid Genèvesjön och känns rätt säker att gå i även efter mörkrets inbrott.

IOK har som sagt sitt högkvarter här och självaste Coco Chanel ligger begravd på någon kyrkogård i närheten.

Men det finns några saker som är ganska jobbiga. För att inte säga mycket jobbiga.

Staden är extremt backig! Vi pratar alltså höjdskillnader på ett par hundra meter. Det gör att man i princip alltid är på väg uppför eller nerför när man går någonstans. (Det sägs att Lausanne-borna därför har de snyggaste benen i landet…)

En annan sak är att trafiksituationen är väldigt jobbig. Dels följer vägarna inga kända, logiska mönster, vilket gör att man är nästan helt ställd utan GPS-navigator i bilen och totalt väck om man inte ens har en högupplöst stadskarta.

Lyckligtvis hade vi åtminstone det sistnämnda, men med alla märkliga trafikregler (till exempel förbjudna högersvängar och trafikljus som var totalt ologiska) blev det ändå mycket svårt att navigera.

Och dels är det stundtals extremt mycket trafik. De håller på att bygga ut kollektivtrafiken ännu mer (tydligen även med en tunnelbana, hur nu det ska gå till i denna branta stad), vilket är bra.

En iakttagelse vi gjorde var att vi tycks bo mitt i Lausannes Red Light District:

Visst hade vi sett att det fanns ett antal ”sexshops” i närheten, men riktigt hur mycket i smeten vi var förstod vi inte förrän vi letade parkeringsplats här en sen afton.

Alldeles runt hörnet stod närmare 15-20 prostituerade – och jag kunde inte se att någon av dem var över 25 år. Flera såg ut att vara runt 20 år.

Jag lyckades ta ovanstående bild när vi körde förbi samma område igen någon kväll senare. Sexhandeln sker väldigt öppet, så jag antar att Schweiz har något mer liberala lagar än Sverige på det området.

Nåväl, fredagen avslutades utan några besök på rummet…

Lördagens rapport handlar om anledningen till att jag egentligen åkte ned hit. Händerna på täcket tills jag har hunnit skriva om detta!