Innan Dan Brown blev känd för Da Vinci-koden så skrev han Änglar och Demoner, en bok som jag faktiskt tycker var ännu bättre. Det var en underbar blandning av fantasi, fakta och spännande vändningar.

I boken spelar C.E.R.N. och dess forskning en stor roll. Och vad är då detta?

Tja, har man läst Illustrerad Vetenskap eller liknande tidskrifter någon gång, så har man säkerligen stött på förkortningen någon gång. Den står (eller stod) för Conseil Européen pour la Recherche Nucléaire.

Det är en av världens största forskningsanläggningar och den absolut största vad gäller partikelfysik. Här jobbar tidvis uppemot 6.000 forskare, vilket lär vara merparten av världens partikelfysiker.

Nu ska jag inte fylla ut hela bloggen med fysiksnack, så jag säger så här: Jag har länge velat besöka C.E.R.N. bara för att själv få se stället – och Dan Browns bok gjorde inte lusten mindre. Så när Elina hörde av sig och frågade om det fanns ett intresse att komma ner och göra ett besök, var saken klar.

C.E.R.N. ligger strax utanför Genève, precis på gränsen mellan Schweiz och Frankrike. Faktum är att om man svänger vänster i stället för höger från besöksparkeringen, så kommer man direkt till gränsposteringen. (Ja, den är bevakad – Schweiz är ju som bekant inte med i EU.)

De anställda har nog tagit emot ”Änglar och Demoner” med blandade känslor. Å ena sidan har boken ökat intresset för C.E.R.N. och dess forskning och därmed även antalet besökare. Å andra sidan finns det flera saker i boken som inte stämmer med verkligheten (så klart; det är ju en skönlitterär bok).

Det senare har lett till att de har lagt upp en särskild sida där myter och sanningar avslöjas.

Besöket inleddes med att vi gick till ett auditorium och fick se en 20-30 minuter lång introduktionsfilm om anläggningens historia. Det var verkligen ett nobelt syfte som upphovsmännen/-länderna hade: Att samla de före detta krigförande nationerna (C.E.R.N. grundades redan 1954) i ett gemensamt forskningsprojekt, för att tillsammans forska och utbyta idéer och samtidigt lära sig om varandra och att samarbeta.

Efter föredraget åkte vi buss en liten bit bort till där de håller på att bygga på de sista bitarna av LHC, världens största partikelaccelerator. Den är 27 kilometer lång och har tagit många år och många miljarder kronor att bygga, så där kan man verkligen prata om Lord of the Rings.

Vad är en partikelaccelerator och vad har man en sådan till då? Jo, en partikelfysiker försöker ta reda på hur universum egentligen är uppbyggt. Man vill helt enkelt veta hur universum bildades och varför det ser ut som det gör. Varför finns det gravitation och exakt hur fungerar den? Sådana saker.

Sånt försöker forskarna ta reda på genom att studera universums allra minsta byggstenar. Och för att göra det så går man tillbaka till universums födelse. Därför har man en partikelaccelerator, där man låter en massa protoner susa fram i hastigheter närma ljusets åt ena hållet och andra protoner åka lika fort åt andra hållet. Dessa kolliderar sedan – och ur kraschen flyger det en massa små beståndsdelar som inte existerat sedan universums födelse. Dessa yttepyttesmå saker (som upphör att existera nästan i samma stund som de blir till) studeras sedan noggrant i efterhand genom de enorma datamängder som skapas.

Börjar det klarna nu?

Själva acceleratorn ligger inte på marknivå, utan hundra meter ner. Delvis förmodligen för att det inte gör lika stort intrång i omgivningarna, men framför allt för att minimera påverkan utifrån i form av magnetiska fält, elektriska urladdningar och kosmisk strålning.

Men helt skyddat blir det ändå inte. Viss kosmisk strålning når faktiskt ända ner dit. Och två gånger varje dygn märks viss påverkan av månens passage(!) när det blir ebb och flod. Det märks inte så mycket, men vi pratar om en enorm precision som krävs för att allt ska fungera.

Nåväl. Vi fick varsin hjälm och tog hissen ner till underjorden. Det tog inte mer än dryga minuten att åka 100 meter, så den var rejält snabb.

Den syn som mötte oss var denna:

Så här ser en av detektorerna ut. Massor av mätutrustning och kylelement och gud vet vad.

Tyvärr fanns det ingen som jobbade på den just då, så det är kanske lite svårt för er att förstå hur stor detektorn egentligen är, men titta på byggnadsställningarna precis i mitten. De borde ge en uppfattning om storleken.

Detektorn är uppbyggd som en lök, med lager på lager av olika mätinstrument. Exakt vad dessa är och vad de mäter ska jag inte gå in på, för då kommer det blir ännu mer långrandigt än vad det redan är.

Det var en synnerligen cool känsla att stå där, hundra meter under jorden, och titta på det som är bland det främsta som finns i forskningsväg just nu och som kanske kommer att ge svar på så många av våra frågor kring universum…

Wow. Ibland är mänskligheten riktigt duktig.

Efter det drygt två och en halv timme långa besöket, då vi fick lära oss mer om partikelfysik än många kanske orkade veta (hehe!), så stack vi inom en liten by i Frankrike för att äta lunch. Vi hamnade på en restaurang som jag tror hade all världens mat på menyn förutom svensk falukorv.

Därefter återvände vi till C.E.R.N. för att besöka deras lite mer populärvetenskapliga utställning om fysik och vetenskap.

Jag tycker att den var mycket bra uppbyggd. Informerande utan att vara tråkig. Färger, ljus och former samverkade för att bättre lära oss förstå. Sånt här borde finnas i skolor, för att öka intresset för fysik.

Efter ett besök i souvenirshoppen åkte vi in till Genève för att kolla in staden.

Den var ungefär som de andra städerna jag har besökt här i Schweiz – full av det här:

Det verkade finnas en klockaffär i varje hörna och varje affär hade ett enormt utbud. Fast de hade minsann inte min radiokontrollerade klocka från Clas Ohlson.

En annan sak det fanns mycket av var CD-märkta bilar.

Kanske inte så konstigt kanske med tanke på var vi var någonstans, men när vi gick över en av broarna så räknade jag till hela fyra bilar som hade CD-märket – och då tittade jag bara på dem som åkte åt ena hållet på bron..!

På kvällen åt vi middag ihop med två av Elinas vänner, Oana och Trevor, som forskar på C.E.R.N. Faktiskt hade vi även vår kvinnliga guide (vars namn jag inte minns just nu) från dagens besök med oss, en forskarstudent från USA, eftersom hon kände någon av de andra (på ett sätt som jag inte heller minns nu).

Vi hade fått lära oss mycket under dagen, men undervisningen skulle tydligen inte ta slut för det. Nu besökte vi en etiopisk/eritreansk restaurang, där vi fick äta på ett för mig mycket annorlunda vis.

Tja, det får duga med att visa en bild på hur det såg ut. Det är bättre ni upptäcker det på egen hand.

Själv gillade jag maten ”sådär”, men framför allt fick jag bekräftat det jag trodde: Att även om man råkar forska på ett av världens främsta centrum för smarthuvuden, så innebär inte det att man är tråkig eller konstig. Oana och Trevor och vår guide var väldigt trevliga och roliga.

Sen åkte vi hem, fulla i både huvud och mage, för att förbereda oss inför söndagens besök i Bern.