Fjärde dagen hade ”vandring i bergen med picknick och fika” angivet i schemat.

Jag såg framför mig hur vi tog oss längst upp på en bergstopp och sedan vandrade längs med bergskammen i flera timmar innan vi matta och frusna gjorde upp eld och försökte få till lite varm soppa.

Det blev inte riktigt så.

Lausanne ligger en bit ifrån de ”riktiga” Alperna, så vi fick hoppa in i minibussen och ta oss till Val d’Illiez som ligger sydost om Genèvesjön. På vägen passerade vi igenom Montreux (känd bland annat för tv-festivaler och för statyn av Freddy Mercury som står nere vid vattnet).

Väl uppe i Val d’Illiez var det dags att välja vilken vandringsled vi skulle ta. Ett besök på den lokala Office du Tourism gav oss både en karta och en fingervisning om vart vi skulle gå.

Vi valde att gå mot Champéry, en av de sträckor som sades vara enklast att klara av – bra för de av oss som inte var jättevältränade. Men det var ett val som jag först var ganska missnöjd med… och jag blev inte gladare när jag såg vart vi skulle gå: Ner i dalen! Det här var ju ingen bergsvandring! Det var ju bara en liten promenad genom skogen. Buuu!

Fast jag skulle bara veta vad som väntade… När vi frågade en av lokalinvånarna om vart vi skulle gå, så stirrade hon på oss och utbrast À pied?! – Till fots?! Det kanske hade att göra en del med att exempelvis jag inte hade någon ryggsäck utan i stället två Coop-kassar som jag släpade runt på.

Anledningen till att vi gick ner i dalen var för att vandringsleden fanns på motsatta bergssidan. Så efter en halvtimmes lätt promenad blev det plötsligt nästan rakt uppåt.

Vi närmade oss alltså mina älskade bergstoppar.

Det fanns snö längst upp, men så långt upp kom vi förstås aldrig. I stället svettades vi rejält, för det var runt 20-25 plusgrader och gassande solsken. Ett underbart sommarväder så här i slutet av september. Ännu ett utslag av växthuseffekten?

Vandringsleden pendlade mellan asfalterade småvägar och små, slippriga stigar som knappt syntes. Och hur högt vi än kom, så fanns det ändå boningshus som låg längre upp. Stackars brevbärare – för att inte tala om dem som delar ut direktreklam…

Det blev en lååång vandring. Men en underbar sådan. Det var så grönskande och kalt om vartannat att jag nästan förväntade mig att se skylten ”Mordor: 12 km” när som helst. Och snart försvann nästan leden ut i intet:

Jag tycker ändå inte bilden riktigt visar hur högt upp vi var och hur kusligt det var att gå med bara några decimeters utrymme. Åk dit och prova på – det var verkligen en upplevelse!

Efter fem timmars vandring var vi tillbaka vid bilen. Som avkoppling skulle vi nu tillbringa några timmar i de heta källorna vid Les Bains de Val d’Illiez.

Visserligen var det fortfarande sommarvarmt, men det hade hunnit bli sent på kvällen och det ångade från utomhusbaden. Det var riktigt skönt att krypa ner i vattnet som säkert var upp emot en trettio grader.

Först fem timmar uppe i bergen och sedan några timmar i en varm källa. Det var en trött men lycklig trupp som efter en sen middag återvände till basen.