Nu är det mindre än 22 timmar kvar tills vallokalerna stänger och resultaten börjar trilla in.

Enligt samtliga undersökningar blir det en borgerlig seger. Men min vana trogen tar jag ingenting för givet. Opinionsmätningar har visat fel förut.

Jag minns förra valet, då Moderaterna spåddes ett hyfsat valresultat. I stället sjönk vi som en sten – från 22,9 procent till strax över 15 procent. Den kallduschen vill jag inte vara med om igen.

Jag är också orolig för att det ska bli en knapp seger åt Alliansen, men att den slutliga röstningen – då de sista förhandsrösterna räknas – kommer att ge seger åt vänsterkartellen. För det här blir troligen jämt. Väldigt jämt. Några få hundra röster kan avgöra.

Det här är min önskelista inför valet 2006, i prioriteringsordning:

1. Alliansen vinner. Förhandsrösterna bekräftar resultatet.
2. Vänsterkartellen vinner. Men förhandsrösterna gör att segern i stället går till Alliansen.
3. Vänsterkartellen vinner. Förhandsrösterna bekräftar resultatet.
4. Alliansen vinner. Men förhandsrösterna gör att segern i stället går till vänsterkartellen.

Det är just den sistnämnda möjligheten som gör mig nervös. Därför, även om det skulle bli bra siffror i morgon kväll, vågar jag inte riktigt glädja mig. Det kan hända mycket innan det slutliga resultatet kommer någon gång i nästa vecka.

Det som däremot är klart, och som dessutom var väldigt väntat, är att Gösta Brodin återvänder till politiken.

När jag först hörde talas om hans rattfylleri och hans omedelbara avgång, så trodde jag faktiskt att han var uträknad. Men sen slog det mig… Det var för sent att få bort honom från valsedeln – och han gjorde själv inga besvär med att trycka upp nya.

Han behövde inte heller. Det var bara att vänta och se om det blev några röster för hans parti och om han fick några personkryss. Blev det ingenting, så kunde han bara fortsätta vara ”avgången”. Och skulle han komma in i fullmäktige ändå, så var det bara att träda fram, torka tårarna och säga ”Tydligen vill invånarna i Åstorp ha mig – så jag tänker inte göra dem besvikna”.

Nu fick han träda fram lite tidigare än han förmodligen hade tänkt sig. Turbulensen kring den sparkade ordföranden, Bengt-Ove Grankvist, gjorde att situationen blev helt ohållbar. (Jag håller förresten helt och fullt med de som ville få bort Bengt-Ove Grankvist. Att gå ut i radio och uppmana folk att rösta på ett annat parti – dessutom med en knapp vecka kvar till valet – är smått otroligt. För att inte säga för jävligt. Jag förstår om KOF:arna var upprörda.)

Brodins comeback hänger dock på att partiet verkligen hänger kvar i fullmäktige. Största hotet mot det är Sverigedemokraterna, som nu ställer upp för första gången i fullmäktigevalet i Åstorp. Man kan ju lugnt säga att de kämpar om nästan samma väljargrupp.

Vem tar sig levande ur den åsiktskannibalismen? Jag tror på två, kanske tre, mandat för Sverigedemokraterna. Möjligtvis ett mandat till KOF. Det gör att den jobbiga och svåra vågmästarsituationen från förra valet kan återuppstå – vilket är allt annat än önskvärt.

Mycket roligare då om min vän Mikael Skafar lyckas ta sig in genom Miljöpartiet! Lycka till, Micke!

Andra bloggar om: politik, val2006