Fjärde dagen hade ”vandring i bergen med picknick och fika” angivet i schemat.

Jag såg framför mig hur vi tog oss längst upp på en bergstopp och sedan vandrade längs med bergskammen i flera timmar innan vi matta och frusna gjorde upp eld och försökte få till lite varm soppa.

Det blev inte riktigt så.

Lausanne ligger en bit ifrån de ”riktiga” Alperna, så vi fick hoppa in i minibussen och ta oss till Val d’Illiez som ligger sydost om Genèvesjön. På vägen passerade vi igenom Montreux (känd bland annat för tv-festivaler och för statyn av Freddy Mercury som står nere vid vattnet).

Väl uppe i Val d’Illiez var det dags att välja vilken vandringsled vi skulle ta. Ett besök på den lokala Office du Tourism gav oss både en karta och en fingervisning om vart vi skulle gå.

Vi valde att gå mot Champéry, en av de sträckor som sades vara enklast att klara av – bra för de av oss som inte var jättevältränade. Men det var ett val som jag först var ganska missnöjd med… och jag blev inte gladare när jag såg vart vi skulle gå: Ner i dalen! Det här var ju ingen bergsvandring! Det var ju bara en liten promenad genom skogen. Buuu!

Fast jag skulle bara veta vad som väntade… När vi frågade en av lokalinvånarna om vart vi skulle gå, så stirrade hon på oss och utbrast À pied?! – Till fots?! Det kanske hade att göra en del med att exempelvis jag inte hade någon ryggsäck utan i stället två Coop-kassar som jag släpade runt på.

Anledningen till att vi gick ner i dalen var för att vandringsleden fanns på motsatta bergssidan. Så efter en halvtimmes lätt promenad blev det plötsligt nästan rakt uppåt.

Vi närmade oss alltså mina älskade bergstoppar.

Det fanns snö längst upp, men så långt upp kom vi förstås aldrig. I stället svettades vi rejält, för det var runt 20-25 plusgrader och gassande solsken. Ett underbart sommarväder så här i slutet av september. Ännu ett utslag av växthuseffekten?

Vandringsleden pendlade mellan asfalterade småvägar och små, slippriga stigar som knappt syntes. Och hur högt vi än kom, så fanns det ändå boningshus som låg längre upp. Stackars brevbärare – för att inte tala om dem som delar ut direktreklam…

Det blev en lååång vandring. Men en underbar sådan. Det var så grönskande och kalt om vartannat att jag nästan förväntade mig att se skylten ”Mordor: 12 km” när som helst. Och snart försvann nästan leden ut i intet:

Jag tycker ändå inte bilden riktigt visar hur högt upp vi var och hur kusligt det var att gå med bara några decimeters utrymme. Åk dit och prova på – det var verkligen en upplevelse!

Efter fem timmars vandring var vi tillbaka vid bilen. Som avkoppling skulle vi nu tillbringa några timmar i de heta källorna vid Les Bains de Val d’Illiez.

Visserligen var det fortfarande sommarvarmt, men det hade hunnit bli sent på kvällen och det ångade från utomhusbaden. Det var riktigt skönt att krypa ner i vattnet som säkert var upp emot en trettio grader.

Först fem timmar uppe i bergen och sedan några timmar i en varm källa. Det var en trött men lycklig trupp som efter en sen middag återvände till basen.

Lausanne, capitale olympique, var föremålet för onsdagens exkursioner. Vi har visserligen sett en del av staden redan när vi har försökt leta oss fram i denna labyrint, men nu var det lite mer målinriktat.

Vi bestämde oss för att åka på en guidad tur med buss, som utgick nere från hamnen. Vår engelskspråkiga (tack för det) guide försåg oss med intressanta kuriosa längs med vägen och gav oss hyfsad valuta för pengarna.

Turen tog visserligen hela två timmar, men jag hade gärna suttit med längre. Det kändes som om vissa saker susade förbi för snabbt. Inte minst hade jag velat gå av bussen flera gånger, exempelvis för att besöka de romerska ruinerna som finns nere mot sjön.

Eller för att knacka på hos Jacques Rogge:

Han kanske hade bjudit på kaffe eller nåt?

Lausanne skryter rätt mycket med att Internationella Olympiska Kommittén har sitt högkvarter här, så den informationen gick inte att undvika, Butabi.

Staden har en äldre stadsdel, där det finns flera vackra hus. Tyvärr har även Lausanne drabbats av dåliga arkitekter, vilket gör att det står betongklossar lite varstans. Synd. Varför betalar folk för att bygga fula hus?

Men det finns som sagt undantag:

Här är ett ”minislott”, där kantonens regering har en del av sin administration. Tydligen finns det en närmast exakt kopia av det här huset i Florens. Jag får väl åka dit och kontrollera saken. Hehe!

Staden är ypperligt förtjust i en sak: Fontäner. De finns överallt.

Guidningen avslutades med ett besök i katedralen. Ett ståtligt bygge med väldigt vackra fönstermålningar. Jag återkommer till katedralen i min rapport om fredagen, då den blir aktuell igen.

När det var dags för lunch så var vi i valet och kvalet om huruvida vi skulle åka ut på Genèvesjön eller ej. Så småningom kom vi fram till en kompromiss, där vi satte oss på en restaurang i hamnen.

Och om ni undrar vart alla gråsparvar har tagit vägen, så kan jag avslöja att de har flugit till Schweiz hela bunten…

Det började med en eller två fåglar när vi spred ut brödbitar och pasta(!). Sen kom det fler och fler och till slut flaxades det vilt omkring oss.

På eftermiddagen besökte vi OS-museet. Oturligt nog var det även på det här museet fotoförbud, varför jag inte har så många bilder att komma med.

Men om ni är i närheten av Lausanne någon gång, så rekommenderar jag ett besök där. Det kostade en del (CHF 15 har jag för mig), men det var verkligen mycket man fick se.

Där fanns bland annat ett stort videoarkiv från de olika olympiaderna, utrustning och kläder som använts under spelen och så kopior av de medaljer som delats ut.

Dessutom, vilket var väldigt roligt, så hade de sparat samtliga facklor som använts för att tända de olympiska eldarna under OS-invigningarna. Flera var snygga (särskilt den som användes i Lillehammer 1994) så det är svårt att säga vilken som var vackrast, men fulast var utan tvekan den som Albertville använde 1992.

En annan rolig avdelning var ”Angel or Demon?”, där man bl.a. fick se flera av de idrottsliga övergrepp som gjorts genom åren.

Så här ska ett museem se ut och fungera! Synd bara att souvenirshoppen var så (väntat) dyr.

Vid museets ingång fanns höjdhoppsutrustning, där man kunde se hur högt världsrekordet egentligen är. Väldigt högt som ni ser, även om jag bara är 177 cm i strumplästen.

Sent på kvällen var det dags för middag. Den intog vi högt ovanför Lausanne, där vi åt tills vi nästan sprack. Bonusen var utsikten:

Torsdagens rapport: Upp i bergen – och ner i vattnet.

Min gratisleverantör av trådlöst bredband har tydligen upptäckt att han delade med sig av misstag, så jag har lite svårare att komma åt Internet. Men mina dagsrapporter kommer – förr eller senare. Nu till vad som hände under tisdagen.

Det något regniga vädret fortsatte även idag. Jag har i och för sig inte något emot regn i sig, men det hade varit roligare att se bergen i stället för en massa moln. Framåt eftermiddagen tittade dock solen fram och det ska tydligen bli soligare i morgon eller på torsdag.

Men här är fint ändå. Och det är inte precis kallt. Jag går med t-shirt, öppen tröja och jacka, men jag skulle lätt klara mig med mindre. Hösten verkar precis ha börjat komma krypande. Jag älskar hösten, så det passar mig bra!

Innan hösten kommer igång ordentligt så måste det vara läge för skörd. Som jag nämnde igår, så är det massor av odlingar runtomkring. Även så i Vevey, en ort några kilometer öster om Lausanne, där jag tog följande bild:

Det var fullt med druvklasar i odlingarna som fanns precis invid vägen. Just den här delen av Schweiz måste ha ett mycket fördelaktigt klimat…

Resan idag gick inte främst till Vevey utan till Gruyères, en liten bergsby som ligger ungefär på vägen mellan Lausanne och Bern.

Den påminde en del om St Paul de Vence utanför Nice som jag besökte när jag var nere hos Gunilla. Jag tyckte visserligen om Gruyères bara som den var… men den hade fler kvaliteter än bara ett överflöd av blommor utanför fönstren.

Det första vi besökte var H.R. Giger-museet. Om ni inte har hört talas om H.R.G. förut så är ni i gott sällskap. Det hade inte jag heller. Men det tog inte många nanosekunder innan jag såg vad han mest är känd för.

H.R.G. är nämligen en av dem som låg bakom designen av rymdvarelserna och rekvisitan i Alien-filmerna!

Det kan man, om inte annat, se spår av i den staty som stod utanför museet:

En mer mänsklig form av alien-varelserna, förmodligen skapad många år innan Hollywood fick upp ögonen för hans verk och beslöt sig för att använda hans talanger i den blivande filmklassikern Alien från 1979.

Tyvärr rådde det strikt fotoförbud inne på museet, så jag har inte en enda bild därifrån att presentera. Men jag kan garantera att museet är värt ett besök. Det finns förstås en hel del från Alien-filmerna där, men även mycket annat av hans konst – hela tiden med det där mystiska, hemska och mardrömsaktiga någonstans i undertonerna.

Gå inte dit om ni har lätt för att få mardrömmar. Den sparsamma, men mycket effektiva, belysningen och konstverken som ibland tar upp hela rum tvingar verkligen ens hjärna att tolka intryck som man helst hade varit utan. Fascinerande och skrämmande på samma gång.

Det är förresten H.R.G. som har haft sina fingrar med i filmen Species också.

Schweiz är känt för choklad, fiffiga arméknivar och… ost!

Vi var ju tvungna att prova det lokala köket, så när det var dags för lunch intog vi en av de finare fonduerestaurangerna i byn. Vi tror i alla fall att det var en av de finare – de hade åtminstone priser därefter…

Vi var sex personer som delade på varsin fonduegryta med smält ost och en raclette, som innebar att man med hjälp av en minigrill grillade en ost och som man sedan skrapade bort det översta lagret på och sedan fortsatte att grilla. Tja, det är nog lättare att göra det själv än att jag ska försöka förklara. Gott var det i alla fall!

Ingen av oss trodde nog att vi skulle lyckas bli mätta på ”lite” smält ost, men det blev vi med råge. Springnota var därför inte att tänka på. Möjligtvis om vi hade kunnat rulla nerför backen.

Fast det var nästan att det blev springnota ändå. Eller åtminstone gånota.

Personalen var av någon anledning väldigt upptagna med att ta hand om alla andra bord än vårt, så när vi under väldigt lång tid hade försökt få vår nota utan att lyckas blev vi något irriterade. Jag föreslog att vi skulle resa oss upp och ta på oss kläderna och börja gå, vilket vi gjorde. Det gav resultat.

Det blev inte en kopek i dricks till det stället, kan jag avslöja.

Dagens andra besök var på slottet i Gruyères. En riktigt schysst medeltida fästning som låg vackert överst på klippan.

I princip hela slottet var tillgängligt för allmänheten och det var fritt fram att fotografera – och det gjorde vi kan jag lova… Jag tog fler bilder där inne än jag gjort hittills under resan.

Jag kan förstås inte ta med alla här i bloggen, men några ska jag dela med mig.

Här är slottets kök, som jag tyckte hade en riktig Asterix och Obelix-känsla över sig. Stora kokkärl över öppen eld och med sandsten som beklädnad.

Ur askan i elden… Vad sägs om den här öppna spisen? Man behöver ju inte ens hugga någon ved – det är bara att slänga in några trädstammar direkt!

Överallt i salarna fanns det vackra speglar. Sådana som tyvärr inte går att köpa på Ikea…

Här tittar min guide Elina på mig i spegeln medan jag tar en bild på densamma. (Ja, det var faktiskt meningen att jag själv skulle komma med.)

Det är förresten inte smuts på väggen utan en liten del av de många väggmålningar som finns.

Jamen, titta! Precis så som jag ska ha det i mitt framtida hus. Ett långbord med schyssta stolar (och givetvis lite större sådana i kortändorna, till mig och min hustru) och så öppen spis och storslagna väggmålningar, genom vilka min släkts historia berättas.

Gärna en lika bra utsikt från fönstren också…

Trädgårdens geometriska mönster är franska och anlades inte förrän i slutet av 1800-talet, vilket förmodligen gör den till det nyaste i slottet. Muren bakom uppfördes till exempel i slutet av 1400-talet. Slottet byggdes förmodligen redan på 1000-talet (det var i alla fall ungefär då som den första adliga personen omnämns i skrift).

Jo, en sån trädgård får jag nog också skaffa till mitt hus.

Innan vi gick ned från bergsbyn, så stannade vi till vid H.R. Giger-museet igen, den här gången för att besöka caféet som låg på andra sidan gränden.

Caféer här har inte samma utbud som vi svenskar är vana vid. Här fanns bara kaffe, te, läsk, alkoholhaltiga drycker av olika slag samt maränger. I princip. Sådana saker som mackor, bakelser och kakor finns på andra ställen – inte på caféer.

Men här fanns en inredning som vi definitivt inte är vana vid! Kolla in bilden ovan. Som hämtad ur en av Alien-filmerna… Till och med stolarna och borden var väldigt Alien-inspirerade, med många små detaljer som förundrade och förskräckte.

Innan vi helt lämnade orten så besökte vi även ysteriet, där vi fick se hur ost tillverkas. En lång och omständlig procedur. Och inte visste jag att en ko varje dag producerar 25 liter mjölk, men att det krävs 100 kg gräs och 85 liter vatten för detta.

Men denna resa är ju också tänkt att lära oss saker. Och i morgon ska vi lära oss mer om staden Lausanne.

I love the smell of air fuel in the morning…
It smells like victory.

Att Schweiz kunde vara så här grönt och frodigt blev jag faktiskt förvånad över. Visserligen har jag varit i Österrike på sommaren flera gånger och vet hur varmt och skönt/grönt det kan vara där, men… ändå. Vinrankor så långt ögat kunde nå..!

Jag såg även majs- och fruktodlingar. Allt tätt, tätt längs motorvägen mellan Genève och Lausanne.

Det såg bra ut från luften också. Många fina villor, en del herrgårdar eller slott med stora trädgårdar, varav förvånande många hade pool. Jag tror faktiskt inte att jag såg en enda fattig människa när jag tittade ut från flygplanet.

Fast även Schweiz har väl sina problem, trots att landet är en av de rikaste nationerna på planeten. Mer om det i ett annat inlägg.

Det tog lite tid att komma ner. Enligt piloten berodde detta på att mellaneuropas luftrum var väldigt upptaget (trafikstockningar typ). Sen tog det tid att komma från flygplatsen. Av erfarenhet (England 2004) vet jag att hyrbilsföretagen alltid tycks ha någon liten fotnot som gör att det inte är särskilt smärtfritt att hyra bil…

Men vi fick vår mastodont till Mercedes-”mini”buss (som går under smeknamnet Defiant) så småningom.

På vägen till Lausanne började vi prata om att Ingvar Kamprad skulle bo någonstans i närheten. Vår guide trodde det var i något hus inte allt långt härifrån. Men det var i alla fall inte i det stora hus vi letade i.

Ja, jag erkänner. Det första vi gjorde i Schweiz var att besöka Ikea! Vi hade inte varit borta från Sverige i många timmar förrän vi plötsligt fick enorm hemlängtan.

Jag kände mig som en fånig amerikansk turist som för första gången var på resa i Europa och ropade ”Oh look, McDonald’s!” vart jag än gick…

Men det var faktiskt kul! Ett stort Ikea-varuhus, där allting såg likadant ut som hemma. Till och med namnen på produkterna var samma: Önska, Nyttja, Effektiv, Summera…

Enda anledningen till vårt besök var dock att vi ville äta där. Så vi gick raka vägen till restaurangen och beställde varsin köttbullstallrik. Men det var faktiskt inte likadant som hemma, vilket jag blev något överraskad över. Se själv på bilden:

Förutom att köttbullarna inte såg ut som vanligt och inte heller smakade likadant, så var standardtillbehöret pommes frites..! Det fanns visserligen kokt potatis också, men innan jag hann skrika Pommes de terres naturelles! så var det för sent. Lägg också märke till hur lite lingonsylt man fick. Lingonsylt var tydligen något väldigt exotiskt och enbart för den modige.

En annan intressant sak på varuhuset var H&M-butiken som låg i samma byggnad! Precis utanför kassorna kunde man gå raka vägen in till nästa svenska exportsuccé och köpa billiga skjortor m.m.

Nåväl, vi lyckades ta oss därifrån så småningom och kom till Lausanne. Men det får ni läsa mer om senare.