Lilla Alexandra var så söt, så jag kan inte låta bli att publicera lite fler bilder av henne…

Tittut!

Alexandra – Sfinxen.

Trööött… Orkar inte mer.

Vadå? Liten? Vem, jag?

Ahh… Skönt att ta igen sig lite efter en hel dags svansjagande!

Men… ska ni redan gå? Jag som är så söt…

Jag har inte svarat på någon Fredagsfyra på väldigt länge. Det beror på att jag sedan några månader är den som skapar frågorna.

Japp. Efter att FF hade bytt ”ägare” ett antal gånger och börjat bli synnerligen sporadisk (vilket är ett kardinalfel om man vill ha trogna besökare), så klagade jag hos den dåvarande FF-mästarinnan. Svaret blev ett kort ”då kan ju du ta över” – så det gjorde jag.

Utan att skryta, så måste jag säga att jag har varit väldigt duktig med att få ut frågorna regelbundet. Faktiskt på minuten, dessutom samma minut (47) av någon anledning…

Och det har varit – och är – väldigt roligt. Både att få skapa frågor i vilket ämne jag vill och att se folks svar och reaktioner. Jag ska inte vara FF-mästare i all framtid, men åtminstone året ut skulle jag vilja hänga kvar.

Jag får se om jag fortsätter svara på mina egna frågor. Det känns nämligen nästan som lite fusk att svara på ens egna frågor. Märkligt nog. Oh, wha’ever.

Tema: 11 september, 2001

1) Om en månad är det exakt fem år sedan terroristattackerna i USA. Vad minns du från den dagen (var du var, vad du gjorde, hur du fick veta, etc)?

Jag minns dagen väldigt tydligt. Inte så mycket om vad som hände tidigare på dagen, men jag vet att det var fint väder. Solen sken och jag åkte Öresundståget från Helsingborg (det var under den perioden som jag och dåvarande flickvännen Therese bodde i Lund). Jag och Therese satt och åt tacos när telefonen ringde. Jag minns det som att Therese sade ”vad säger du?” och sådana saker och sedan bad hon mig sätta på tv-n. ”Vilken kanal” undrade jag. ”Det spelar ingen roll…” var svaret. (Så minns jag det iaf. Möjligen har min hjärna dramatiserat det lite.)

Sen fick vi, förmodligen mycket senare än de flesta andra, se vad som hade hänt. Jag minns att förstasidan på text-tvn använde blinkade text i rubrikerna och att det först var svårt att förstå vad som egentligen hade hänt. Många har sagt ”det var som på film” och jag håller med.

Lite senare på kvällen skulle vi åka iväg till astronomikursen vi gick ihop, men vi tvekade. Skulle det vara någon kurs? Skulle det gå några stadsbussar? Plötsligt kändes det som om världen hade förändrats i grunden. Världens inofficiella huvudstad hade ju anfallits…

Vi åkte trots allt till kursen, men det märktes vad som hade hänt. ”Alla”, eller åtminstone de få personer man såg, verkade prata om det – och busschauffören lyssnade intensivt på radion. Det var sannerligen en dag att minnas.

2) Snart har två filmer om händelserna, United 93 och World Trade Center, premiär. Var det för tidigt att göra dessa filmer?

Nej, jag tycker faktiskt inte det. Att Hollywood förr eller senare skulle göra film på temat var inte så överraskande. Frågan var i stället när. Nu har det flutit så mycket vatten under broarna att jag tycker det är helt okej. Särskilt när det, som det verkar, inte är några actionhistorier med överdrivna specialeffekter utan närmast är dokumentärer. På åtminstone en av filmerna går dessutom en del av intäkterna den första spelveckan till välgörande ändamål.

3) Har ditt liv förändrats sedan den dagen och i så fall hur?

Jag tror inte det. Jag har iaf inte blivit mer rädd för att flyga. Men Al-Qaida dyker förstås upp i medvetandet när jag ska resa någonstans och när jag hör på nyheterna att det hänt något som kan vara ett terrordåd. Men de ska inte få mig att avstå från att leva ett fritt liv.

4) Hundratals personer sitter fängslade utan rättegång på Guantánamobasen. Vad vet du om detta och vad tycker du?

Jag känner till hela historien och jag tycker inte om det. USA håller sedan några år på att göra ett av sina allra största misstag. Om fångarna verkligen är terrorister eller på annat sätt har varit behjälpliga i sådan verksamhet, så ska de förstås straffas. Och är de inte det, så ska de släppas så snart det är möjligt. Man kan inte, som nu görs, hålla personer inspärrade för att de befann sig på fel plats vid fel tillfälle. Alla är oskyldiga till dess motsatsen bevisats. USA håller på att slå undan benen på kanske två tusen års juridiska och moraliska traditioner.

Jag älskar USA:s konstitution, men jag älskar inte allt USA gör.

Måndagen den 17 juli 2006 var en högtidsdag för många i Helsingborg. Det var dagen då Henrik ”Henke” Larsson återkom i HIF-dressen i Allsvenskan.

Jag är – som jag säkert sagt förut – inte något hängivet fotbollsfan, men det finns matcher man måste se. Och det finns saker man måste vara med på.

Det här var en sådan sak. Och ska jag gå på något minnesvärt, så tar jag gärna med mig kameran. Här har jag plockat ihop några av de bilder jag tog – förmodligen i brott mot någon bestämmelse…

Det var ett helt otroligt fint väder denna afton. Jag och Tobias inledde med lite mat på en sylta nere i stan, innan vi gick uppåt Olympia och började trängas med de 17.098 andra som också skulle se matchen.

Fullsatt, såklart. Fattas bara annat.

Det var en helt otrolig stämning inne på arenan! Det kändes nästan som om man var på baksidan av Devil’s Tower i slutscenerna till en av mina absoluta favoritfilmer och väntade på att ett rymdskepp skulle landa.

Vi som satt på östra läktaren hade fått ballonger och flaggor för att hjälpa till att skapa en fin ”välkomstpresent” till Henke… såg jag dagen efter i tidningen.

Publiken var i extas… eller åtminstone killen på bilden ovan. Han skrek och tjoade och verkade nästan gå på någon illegal substans.

Det är säkert sex-sju år sedan jag senast var på Olympia för att titta på HIF. Det var i alla fall så pass länge sen att jag knappt minns vad som var annorlunda. Läktaren jag satt på var väl inte byggd..? Den stora tv-skärmen ovanför södra läktaren – fanns den då? Inte lätt att bli gammal och glömsk.

Men en sak vet jag i alla fall som var ny: T-shirtskanonen! Före matchen var det några som gick runt på plan och faktiskt sköt upp t-shirts på läktarna med någon mycket fiffig tryckluftsmaskin. En sån skulle man ha när man kastar ut promotion-t-shirts på Filmstaden.

Själva matchen var bitvis ganska spännande. Men det kändes också nervöst.

Ordet hausse passade verkligen bra in på hela spektaklet. Den förlorade sonen, Henke, skulle nu komma tillbaka från storklubbarna ute i Europa och frälsa HIF från att ännu en gång (nästan bokstavligt) bita i gräset. Snacka om press.

Jag kunde bara anta och hoppas att Henke tog det hela som han borde göra: Med ro. Han kan inte ensam göra allting. Han är inte Gud. Han är bara en väldigt bra fotbollsspelare som kräver bra lagkompisar för att göra en bra insats.

Tyvärr blev det inte så bra insatser för HIF:s del. Det var många bakåtpassningar och framspelningar och tja, väldigt mycket, som inte fungerade.

Att Häcken gjorde första målet var därför inte så överraskande. Fast jag förstod inte först att det alls blivit mål. Det blev bara plötsligt så… tyst på Olympia. Det var bara den gulsvarta minimala hejarklacken borta i ena hörnet som förde oväsen.

Men även HIF:s hejarklack fick förstås anledning att jubla, när laget satte sitt första (och enda) mål i matchen.

Däremot kunde man inte jubla över klackens insatser – och nu följer lite gubbigt gnäll: De verkar vara både ohyfsade och ouppfostrade. Man hörde de vanliga skällsorden (”Domarjävel” etc), men det värsta var när Velvet (a.k.a. Jenny Petterson) hade sjungit sin Mi Amore från Melodifestivalen strax före matchstarten. Tillsammans med applåderna från publiken så hördes en tydlig ramsa från klacken: ”Visa pattarna! Visa pattarna!”

Begåvat.

3-1 till Häcken blev det så småningom. När det sista målet kom så reste Olympia sig som en man och gick mot utgångarna.

Inte ens den underbart ljumma sommarkvällen verkade kunna lätta upp humöret. Den Stora Återkomsten hade förvandlats till Det Stora Nederlaget. Ack ack ack. Vilka problem vi har i västvärlden.

Undrar hur det kändes för Henke att stå där ute på plan i 90 minuter, medan han hade 17.000 par ögon på sig plus alla de som såg matchen på tv? Visst, han har haft mycket större publiksiffror förut (med tanke på var han har spelat), men nu var det så mycket fokus just på honom.

Kan man skaka av sig sådana tankar? Kan man spela ”normal” fotboll utan att hela tiden tänka att ”nu får jag inte tappa bollen, nu måste jag spela skitbra, annars skämmer jag ut mig”?

Nåja, jag tycker det är både starkt och (framför allt) otroligt roligt att han väljer att avsluta sin karriär på samma sätt som han började den. Så hade jag också velat göra. Som ett sorts ”tack för allt”.

(Roligt förresten att mitt gamla 75-300 fortfarande kan ge hyfsade bilder, trots åldern och priset.)

Andra bloggar om: fotboll, allsvenskan

Ni kanske minns debatten om den otroligt farliga och barnätande glassen Nogger Black som GB började sälja förra året?

Det var det så kallade Centrum mot rasism som gick ut och krävde köpbojkott mot GB eftersom företagets reklam var, i CMR:s ögon, ”smaklös med rasistisk anstrykning”. Ja jisses…

Sällan har väl en ideell(?) organisation fått så mycket verbalt stryk, helt förståeligt, i media.

Det blev inte bättre när det även började pratas om att GB-glassen 88:an på nån märklig vänster (eller höger?) skulle ha nazistanknytning. Den åttonde bokstaven i alfabetet är ju H och då måste ju 88 stå för HH, vilket ”som alla vet” står för Heil Hitler…

Om man kisar riktigt mycket, och har väldigt livlig fantasi, så ser väl GB-gubben ut att göra nazihälsning? Visst gör han? Dumma, dumma nazi-GB!

Även denna sommar bjuder CMR på ”underhållning”.

Kolmårdens djurpark har tvättäkta massajer från Afrika som uppträder på kvällarna. De är klädda i sina traditionella kläder och ”dansar, sjunger och hoppar”.

Ajabaja, Kolmården! ”Tankarna går till kolonialtiden då svarta ställdes ut på museer och på kringvandrande cirkusar” säger CMR:s verksamhetschef Mkyabela Sabuni i ett pressmeddelande.

Jahapp. Då får väl kronprinsessan Victoria skippa folkdräkten till nästa års födelsedagsfirande på Öland. Man vet ju inte vart tankarna annars skulle gå nånstans. Och alla sydamerikanska indianer som står och spelar panflöjt på marknader och festivaler och säljer sina cd-skivor med coverlåtar – de måste omedelbart upphöra med sin verksamhet. Annars kanske folk börjar tro att alla ser ut och beter sig sådär i Sydamerika.

Jag drar mig till minnes det Antero Sjöman och Jan Åberg, från Antidiskrimineringsbyrån i Göteborg, skrev under förra årets CMR-debatt:

Den allvarliga konsekvensen ett sådant synsätt blir då: definitionen på rasism töms fullständig tut på sitt innehåll. Kvar blir bara ren retorik, propaganda, i tekniskt avseende inte helt olik den som en viss hr Goebbels gjorde sig så ökänd för. Definitionen imploderar och blir därmed obrukbar i fortsättningen. Kvar står ordmissbrukaren, med sina utslitna redskap, vidöppen dessutom för angrepp från allsköns fiender.

Det sägs att amerikanska myndigheter håller koll på vilka som lånar Mein Kampf på landets bibliotek. Kanske Säpo borde hålla koll på vilka som köper 88:an och Nogger Black?

Ni kan börja hos mig i så fall. Jag har ett storpack i frysen…

(Andra bloggar om: centrum mot rasism, rasism, kolmården)