Jag beklagar att uppdateringen av bloggen har halkat efter, men jag har varit i full gång med annat sen jag kom hem. Bland annat jobbade jag tretton timmar i sträck igår.

Men nu kommer den avslutande historien om hur jag aldrig tycktes komma bort från Frankrike. Inte för att jag så tvunget ville åka hem, men ändå.

Måndag var hemresedag. Som vanligt var det soligt och varmt. Mycket varmt. Det blev varmt för andra också.

I duschen denna morgon hittade jag nämligen en oinbjuden gäst. En kackerlacka, stor som min ena tumme.

Jag hoppas att alla andra på hotellet hade hunnit duscha, för jag tog nästan slut på varmvattnet när jag försökte dränka/koka kackerlackan med duschmunstycket. (Nej, jag har inte fobier mot kackerlackor, men ja, den var äcklig.)

Efter att ha fått ihop min resväska (varför känns det alltid som om innehållet expanderar när man är ute och reser?) och checkat ut, gick jag ut för att shoppa lite. Det blev en runda om Galeries Lafayette (runtom, inte inom) och runt i basarerna. Mitt halsband hittade jag fortfarande inte.

Inte heller skivan jag sökte (en annan historia). Fick reda på att den är av kanadensisk tillverkning (trots sitt franska ursprung).

I stället köpte jag vykort och brevpapper, som jag sedan satt på promenaden i den underbart varma solen och klottrade i.

Sen var det ju det där med att ta sig hem…

Jag var i god tid på flygplatsen (som ligger väldigt nära Nices centrum), men det hade jag ingenting för. Planet var försenat 20 minuter. Sedan 40 minuter. När jag sedan klev på planet drygt en timme efter planerad avgångstid, så började jag allvarligt fundera på om jag skulle hinna med det anslutande flyget från Paris.

Tyvärr hade jag två problem i och med mitt byte i Paris, båda beroende på Air Frances smått märkliga upplägg. Jag skulle nämligen landa på Orly och sedan åka vidare till Köpenhamn från Charles de Gaulle.

Eftersom det var två olika flygplatser, som nästan ligger på varsin sida om Paris, var jag dels tvungen att ta mig emellan dem och dels tvungen att hämta ut mitt bagage (och därmed behöva göra om ännu en säkerhetskontroll och incheckning).

Väl på Orly-flygplatsen, stod det en kvinna från Air France och höll upp en skylt som det stod ”Copenhague” på. De kände förstås till att det var folk från Nice som skulle vidare upp till Köpenhamn. Jag frågade henne och fick då veta att jag bara skulle hämta ut mitt bagage och sedan omedelbart gå ut till den väntande taxin.

Gratis taxi! Tackar för det. Annars kostar det 16 euro att ta transferbussen.

Tyvärr var det lönlöst ändå. När jag kommit iväg med taxin, så frågade chauffören om vilken tid jag skulle vara på CDG. ”Klockan 19″, svarade jag. ”Ska du åka då eller måste du checka in senast då?”, frågade han. ”Planet går då”, varpå jag fick ett flin till svar.

”It looks like you’re sleeping in Paris tonight”, sade han med ett snett leende och med den allra bästa ‘Allo ‘Allo-engelskan.

Jag förstod snart vad han menade. Trots att vi körde på ringleden runt Paris, som var trefilig motorväg som minst, så gjorde eftermiddagsrusningen det omöjligt att köra fortare än 40 km/h i snitt.

(Också en märklig grej. Varför kalla det för rusningstrafik när det i princip står stilla?)

19.01 stannade taxin till utanför Terminal 2 på CDG. Jag slängde iväg ett ”C’est la vie” till chauffören som skrattade tillbaka, medan jag kånkade in mina prylar i terminalen. Det var bara till att besöka transferdisken, där jag såg att ytterligare 10-15 personer från mitt flyg från Nice också hade drabbats av den missade flighten.

Air France hade tydligen inga fler flighter till Köpenhamn denna afton (åtminstone inga med lediga platser), så taxichauffören hade rätt: Det blev en natt i Paris.

Flygbolaget bjöd på hotellet, på resan dit och tillbaka, på frukosten och på middagen. Inte dumt alls! Det var ett trevligt hotell (jag såg att det kostade 150 euro natten), jag fick en stor dubbelsäng, en stor tv och det fräschaste badrum jag sett någon gång på ett hotell. Middagen var riktigt lyxig.

Men man funderade ändå lite… Fanns det verkligen inga lediga platser på exempelvis SAS flighter senare på kvällen eller var det helt enkelt så att de inte ville ge pengar till sin konkurrent? Och var det helt omöjligt att låta flyget stanna 10-15 minuter längre, eftersom det ändå var ett antal personer som de visste skulle med? Det kan inte ha varit billigt att låta alla oss sova på hotell.

Morgonen efter fortsatte mina problem… Efter incheckningen (som skulle ske senast 06.50) kunde jag i lugn och ro gå till min gate. Där stod mycket riktigt Copenhague. Men detta ändrades plötsligt till Stuttgart. WTF?

Bort till stora tavlan, där det också stod Stuttgart. Ingen Copenhague i sikte överhuvudtaget. En konspiration!

Runt bland alla gater (det finns en del på CDG…) för att leta efter min gate. Plötsligt stod det Copenhague igen på min ursprungliga gate. Lustigkurrar.

Jaja, nu skulle jag äntligen få stiga på planet. Trodde jag.

Jag lämnade fram mitt boardingkort. Damen sade: ”Your ticket, please.” Återigen denna ‘Allo ‘Allo-engelska.

”I don’t have a ticket”, svarade jag.

”You must have a ticket, sir.”

”But I never got a ticket. I only got this boardingcard from the transfer desk.”

”You must have a ticket somewhere, sir. Look in your bag. It is probably in there.”

Jag tänkte säga att jag vet nog om jag har en biljett eller inte, men visst, jag kunde ju leta i min plastpåse efter den icke-existerande biljetten.

Fem sekunder senare återupprepade jag: ”I don’t have a ticket. I never got one.”

Jag fortsatte med att förklara att jag missade min flight igår och att jag bara fick ett boardingkort. Dessutom åker jag ju med e-ticket, vilket gör att jag aldrig ser en riktig pappersbiljett.

Till slut, efter en lång kontroll av mitt pass och en massa sökningar i deras försäljningssystem, så hittades jag – och kunde komma på planet. Hurra, hurra.

Det var en lättad Kiwi som steg av planet på Kastrup. Det var en uppgiven Kiwi som såg att bagaget från hans flight var försenat 18 minuter(!) ut på ”väskbanden” (hur ofta händer sånt?!), vilket gjorde att han precis missade ett tåg till Helsingborg och i stället fick ta nästa till Malmö, som kom in precis för sent för att han skulle hinna med tåget till Helsingborg. I stället blev det ett Öresundståg som stannade på precis varenda station på sträckan – inklusive Rydebäck.

Tolv timmar försenad stapplade jag in i min lägenhet, som ännu inte var städad efter min resa till Tyskland. Nu hade jag dessutom mer tvätt än jag ville tänka på.

…Men det var det värt!

Jag har verkligen haft en helt underbar vecka! Varmt och skönt väder, vackra vyer och en perfekt guide: Min vän Gunilla.

Tack för att Du ville ha mig där nere och för all utmärkt guidning. Du bor verkligen på ett jättevackert ställe!

Nästa gång får vi göra det där biobesöket som aldrig blev av – och förstås prova fler glassorter på underbara Fenocchio.