I augusti 2004 kom beskedet att Sandrews biografer var till salu – och att SF Bio skulle köpa kedjan. Jag ringde snabbt ned till Sandrew i Helsingborg och önskade dem välkomna in i familjen.Ett något förhastat samtal, skulle det visa sig. Kulturskribenter och förståsigpåare ondgjorde sig över den monopolsituation de menade skulle uppstå och Konkurrensverket drev saken till domstol.

(Det sista förstod jag inte alls – och jag förstår det fortfarande inte. I kontraktet (eller snarare avsiktsförklaringen) mellan SF Bio och Sandrew stod nämligen klart uttryckt att köpet inte skulle genomföras om Konkurrensverket motsatte sig affären. Och de gjorde de ju. Så varför alls dra saken till domstol?)

I stället blev det Triangelfilm som, tillsammans med andra intressenter, lade beslag på Sveriges näst största biografkedja. Helt okej, affärer är affärer. Men jag har tre frågor kring detta.

För det första: Varför tog man ett engelskt namn? Visserligen har Astoria använts länge på biografer (och är även namnet på en biograf i Stockholm), men Astoria Cinemas är ju inte direkt svenskt. Redan tidigare visste folk inte om man skulle uttala Sandrew som [Sanndrevv] eller [Saandruu] och nu måste man alltså prata englesiska. Ack, vilka problem.

För det andra: Var man tvungen att ha en så fruktansvärt ful logotyp? Jag menar, titta på den! Den är ju gräslig! Svår att läsa och i en retrostil som inte alls ska ses som särskilt positiv. Till och med jag skulle kunna göra bättre med fem minuter i Photoshop:

Ettan är ett vackert antikvatypsnitt, ungefär i den stil som jag trodde att de skulle använda när jag först hörde talas om deras namn. Tvåan är jag inte helt nöjd med, men den speglar ändå lite glamour. Och trean är om man nu vill krångla till det. Jag föredrar vilken som helst av dessa före den riktiga.

För det tredje: Vad sjuttsingen är grejen med Röda Kvarn i Helsingborg?

Sedan flera år driver nämligen Triangelfilm biografen med stöd av kommunala pengar. Jag håller helt med den insändarskribent som i HD den 16 december 2005 skrev bland annat följande:

Med denna tillit i åtanke blir jag som skattebetalare förundrad, förvånad och besviken när jag slår upp tidningen den 11/12. Där står bland annat att kommunen betalar en stor del av hyran på drygt in miljon/året åt Triangelfilm (Röda Kvarn).

Hur kan kommunen (via skattemedel) ge bidrag åt ett vinstdrivande företag? Man blir ju mörkrädd!

Och finns det fler exempel? Får SF/Filmstaden (även de ett vinstdrivande företag) också pengar för sin verksamhet?

En befogad fråga, även om jag förstås självfallet redan vet svaret på det sista. Men det svar som idag (21/12) kom från ansvariga politiker var verkligen av Goddag yxskaft-slaget:

Mellan Helsingborgs kulturnämnd och Triangelfilm slöts år 2000 ett avtal om att visa kvalitetsfilm för helsingborgarna på Röda Kvarn. Dessutom gav avtalet Helsingborgs skolbarn möjlighet att på dagtid se spännande, rolig och tankeväckande film, också av god kvalitet. Avtalet är nu uppsagt.

Upphovet till avtalet var kulturpolitiskt. Avsikten var att man i Helsingborg skulle kunna se bra film oftare än vad som normalt visades på stadens andra biografer. Dessutom skulle också våra skolbarn få chansen att utveckla ett levande filmintresse.

Nu pågår förhandlingar om ett hyresavtal på Röda Kvarn för fortsatta kvalitetsfilmvisningar.

Kulturnämndens ambition kvarstår att ge barn, unga och vuxna tillgång till ett brett och spännande filmutbud.

Maria Ward (s)
ordförande, Helsingborgs kulturnämnd

Kerstin Malm-Andersson,
tf kulturchef, Helsingborgs kulturförvaltning

Skulle det vara ett svar? Det var snarare en redogörelse som lika gärna kunde ha varit en notis i tidningen.

Frågan kvarstår! Ska verkligen en kommun fortsätta att pumpa in skattepengar i en biograf som drivs av ett vinstdrivande företag? Jag tycker det inte.

Filmcitat #XXXIV:
- The Carthaginians defending the city were attacked by three Roman legions. The Carthaginians were proud and brave but they couldn’t hold. They were massacred. Arab women stripped them of their tunics and their swords and lances. The soldiers lay naked in the sun. Two thousand years ago. I was here.

Det sägs att Charles Duell, chef för det amerikanska patentverket, vid förra sekelskiftet sade ”Allt som går att uppfinna är uppfunnet”. Citatet har senare visat sig vara falskt, påstår någon, och det är förstås inte svårt att tycka att uttalandet var fel. (Inte minst när man sitter med facit i hand 106 år senare.)

Om det var någon som trodde att det var omöjligt att komma på nya seriefigurer, och som dessutom skulle bli populära, så har dessa också fel. Sedan några år tillbaka finns nämligen Elvis i tidningen Metro, en helt underbar serie som jag följer slaviskt.

När jag såg att Tony Cronstam, skaparen av Elvis, skulle ha signering i en seriebutik i Malmö så ville jag dit förstås! Så jag tog mina Elvis-album och kilade inom butiken när jag ändå var i Malmö i annat ärende.

Jag kan direkt säga att Tony visade sig vara precis så trevlig som jag alltid har föreställt mig honom. Lättsam, rolig, opretentiös. Det var mycket givande att äntligen få träffa honom IRL. Tack vare att det var en ”undercover-signering” (Metro vill bara skylta med sina egna signeringar) så fick var och en som kom dit mycket tid med honom. Han kände igen mig från hemsidans debattforum, vilket jag får tolka som en bra sak.

En av de saker som är bäst med Elvis, och som jag också framförde, är det faktum att serien blandar mellan högt och lågt. Vissa gånger handlar det nästan om ren slapstickhumor, medan nästa strip är djup och filosoferande.

Ta till exempel det snuskiga i den här:

Och jämför med gulligheten i den här:

Det är åtskilliga gånger som jag känt igen mig i Elvisserierna (mer kanske i den sista än i den första ovan… ). Tack Tony, för att Du bevisat att det går att skapa nya framgångsrika seriefigurer. Vi är många som hoppas att det kommer många, många Elvisstrippar till!

Till sist en av ”autograferna” jag fick i mina album: