Dagsrapport, dag #14…

Sista heldagen här i Los Angeles gick åt till en enda sak: Shopping. Det var dags att sätta sprätt på de sista sedlarna i plånboken. Ett inte helt komplicerat uppdrag; här finns mycket man vill ha.

Fast först hade vi ett uppdrag att utföra: Fotografera ingången till Paramount Pictures. De har, tycker jag, en av de skönaste adresserna i LA: 5555 Melrose Avenue.

Och efter en bussresa och en hel del gående, så nådde vi fram till vårt mål. Det kändes nästan högtidligt att stå utanför grindarna till ett ännu stort filmbolag – och dessutom ett bolag som har hand om Star Trek. Tänk så många gånger mina kära ST-skådisar har passerat in och ut genom den grind jag nu stod utanför.

Pengarna gick åt utan pardon. Dels på Virgin Megastore uppe vid Hollywood/Highland (var annars?) och dels på Barnes & Noble på Fairfax. Även om vädret var fortsatt varmt (27-32 grader enligt uppgift) så blev det ändå (eller kanske just därför) en omgång grillat från Pampas Grill på Farmer’s Market. Yummy!

Pengarna tog plötsligt slut (konstigt nog!), så vi fick åka tillbaka till hotellet för att lämna av våra saker.

Sedan gick jag och Sara på bio (såklart) och såg ”Walk The Line”, en film om Johnny Cash med en strålande Joaquin Phoenix i huvudrollen. Ännu en skitstövel som Joaquin fick spela, om än inte i klass med kejsaren i ”Gladiator”, men han gjorde det väldigt bra. Det kommer att stå mellan honom och Russel Crowe(!) på Oscarsgalan nästa år. Spännande!

Nu sist i kväll blev det en sorts avskedsmiddag på Denny’s. En av många saker jag kommer att sakna…

Dagsrapport, dag #13…

Vi gjorde ett kort återbesök på Universal City innan vi tog oss till vår favoritkorsning i Los Angeles: Hollywood och Highland. Där var tanken att jag skulle fotografera några av ”stjärnorna” i den berömda Walk of Fame samt hand- och fotavtrycken utanför Chinese Theatre, men det blev mer än så.

Sara hade köpt en musik-cd av en grupp som kallas 30 Seconds To Mars uppe på Universal, en grupp jag inte hört talas om tidigare. Hon förklarade att bandet bestod av bl.a. skådisen Jared Leto. Wha’ever, tyckte jag.

Men när vi kom förbi Virgin Mega Store, så såg jag på ljustavlan att 30 Seconds To Mars skulle besöka affären den 20 november klockan 14.00. Det var bara en halvtimme kvar till dess..! Det är sånt som händer när man är ute och går i Hollywood.

Så Sara ställde sig och väntade i den stora grupp människor som redan samlats medan jag gick ut och tog några bilder.

När jag kom tillbaka spelade bandet för fullt, till publikens stora jubel. Därefter skrev de autografer. Sara fick mycket lägligt sin nyinköpta skiva signerad, medan jag tog några bilder av bandet.

Vi var rejält hungriga vid det laget, så vi gav oss ut för att jaga mat. Nu finns det förvisso gott om matställen i LA, men Sara hade tjatat om en kedja som heter Applebees. Vi offrade en dollar på en publik internetansluten dator och letade upp var närmaste restaurang fanns. Någonstans mellan Beverly Hills och Santa Monica tydligen.

Okej, iväg med den ”underbara” kollektivtrafiken och sedan en lång promenad nedför Westwood Blvd i riktning mot vad vi trodde var platsen för Applebees. Men vi hittade ingen restaurang. Inte nånstans. Vi frågade i olika affärer, men ingen hade hört talas om det.

Till slut sprang vi på en jättestor galleria, faktiskt med ett ännu större Barnes & Nobles än vid Farmer’s Market, där vi gav upp sökandet och beslöt oss för att äta där i stället vid det stora restaurangtorget.

Vi har bestämt oss för att trösta oss med att köpa upp en Banana Split från Denny’s till hotellrummet senare i kväll. Ack, vi stackars vita, västerländska resenärer i världens kvarvarande supermakt…

Dagsrapport, dag #12…

Idag fick vi verkligen känna på hur kollektivtrafiken kan vara i Los Angeles. Jag, Sara och Ann hade tänkt åka till Beverly Hills för att fönstershoppa på Rodeo Drive. Eftersom vi inte längre hade någon hyrbil så fick det bli bussen.

Det hade resten av LA också tänkt – tydligen. Bussarna som gick förbi var knökfulla med folk. När vi väl kom på en buss så var vi så ihopträngda att om bussen krockat, så hade ens kroppsställning knappt rubbats.

Busschaufförerna i LA är ett eget släkte. Oftast är det svarta eller mexikaner som kör – och de är inte rädda för att käfta emot passagerarna eller delta i diskussioner. Denna dag var det en passagerare (med tanke på accenten en med franskt ursprung) som klagade hos busschauffören för att de tvingades ”åka packade som djur”.

Jag kan förstå fransmannens klagan, men jag förstår också chauffören som inte tyckte han skulle få skulden för att det fanns för få bussar (eller för många som ville åka). Hade han inte tagit ombord så många som han gjort, så hade det visserligen inte varit så trångt men å andra sidan så hade folk blivit ursinniga på hållplatserna i stället.

Det han sade till fransmannen, som ingen chaufför i Sverige skulle ha gjort, var att han tyckte vederbörande borde köpa en bil om han nu var så missnöjd. Fransmannen blev väldigt irriterad över detta. Det var underhållande att lyssna på deras ”konversation”.

Så småningom kom vi till Rodeo Drive. Det var ungefär som man föreställt sig: En mycket välunderhållen gata, med enormt eleganta butiker vägg i vägg. Samtliga hade snoffsig personal och flera hade även vakter precis innanför dörren.

Vi gick inte inom så många affärer, för det kändes som om det skulle kosta fem dollar bara för att gå innanför dörren. Dessutom är åtminstone Sara inte särskilt intresserad av att shoppa kläder. En jättebra egenskap hos en tjej.

Efter Rodeo Drive passerade vi Regent Beverly Wilshire Hotel, där en stor del av Pretty Woman (också) utspelar sig. Inget dåligt ställe! Men Sara var mycket mer intresserad av AMPAS, som låg lite längre österut på samma gata. Hon brukar studsa till varje gång vi passerar byggnaden. (Hemläxan denna gång blir att lista ut vad detta AMPAS är.)

Vidare för vårt sällskap till Fairfax och 3rd Street och Farmer’s Market, där vi skulle lukta på en parfym jag tänkt köpa: Gendarme. Det är en parfym som det sägs att Bill Clinton (och även George Bush) använder och som bara finns i USA.

Vi hittade den på Nordstroms, men även om den faktiskt luktar väldigt gott så är 68 dollar flaskan (plus sales tax) lite väl mycket för min budget.

Noteras bör att många av väskorna på Nordstroms faktiskt var dyrare än de vi såg på Rodeo Drive… Intressant!

Sedan stod vi i en lång, lång kö på vårt favoritmatställe Pampas Grill för att få en stor tallrik med nygrillat innan vi åkte tillbaka till hotellet.

De senaste dagarna har varit rejält varma och detta var utan tvekan den varmaste dagen hittills. Det måste ha varit uppåt 30 grader. Ändå hoppas jag på snö när jag kommer hem. Konstigt nog.

Dagsrapport, dag #11…

Klockan 08.00 skulle vi lämna tillbaka vår Chevy Impala, som vi hyrt under några dagar. Totalt har jag kört över 900 miles, vilket ju är en bit.

Vi lämnade vårt hotell runt 07.15, men vi kom ändå precis i tid till Hertz. Fyrtiofem minuter på samma väg… Det är något annat än gatorna i Åstorp det.

Eftersom Harry Potter 4 skulle ha premiär under vår tid i LA, så hade jag och Sara bestämt oss för att se filmen här. Fattas bara annat! Vi köpte biljetter redan förra veckan till premiären och denna dag (fredag) klockan 12.30 var det dags.

Vi hade valt Graumann’s Chinese Theatre vid Hollywood/Highland. Tyvärr fanns det inte några VIP-platser i salongen där HP visades, men det hade vi inte behövt heller. För salongen var inte direkt fullsatt. Kanske runt 25 personer.

Vi hade satt oss rätt långt upp på en rad som hade extremt gott om plats för benen, så komforten var det inget fel på. Inte ljudet heller, som förstås var THX-klassat.

Det var väl egentligen bara filmen som var en besvikelse. Faktiskt. Jag har tyckt att HP-filmerna blivit bättre och bättre och tycker att trean var en riktig höjdare, men nu var det för långt och för krångligt och för tjatigt. Följden av att böckerna blir tjockare och tjockare? Jag hoppas det var en tillfällig svacka.

(Fast de allra flesta tycks ju gilla filmen, så det känns ju skönt – för mitt jobbs skull om inte annat.)

När vi kom ut hade vi klarat oss undan den värsta värmen. För rejält varmt var det denna dag, så det var ganska skönt att komma ur den kalla luftkonditionerade biografen och ut på Hollywood Blvd i den sköna eftermiddagssolen.

På kvällen gick vi ut och åt med Ann på Denny’s, en av våra favoritrestauranger. Efter maten gick vi inom ett snabbköp för att köpa amerikanskt godis för att smaka av några sorter.

Jag har länge hört om chokladen som Hershey’s tillverkar, men jag tyckte faktiskt inte det var så god choklad. Än har jag inte hittat någon choklad någonstans som är godare än Marabous vanliga mjölkchoklad.

Fast jag hittade en godissort som var fantastiskt gott: Junior Mints! Små chokladtäckta mintpraliner som smälter i munnen. Ungefär som om man hade gjort After Eight i pralinform. Underbara!

En ganska soft dag – och det känns som om helgen kommer att bli lika lugn. Vi har nästan gjort allt som vi tänkte att vi skulle göra, så nu ska vi bara njuta av mat, godis, dryck och vädret tills vi ska åka hem på tisdag. Jag har hört att det är kallt i Sverige, så det blir väl en smärre chock att komma hem.