Dagsrapport, dag #9…

Det är en sak att ha en karta över San Francisco. Det är en helt annan att sedan försöka följa den.

SF är nämligen inte direkt platt. Det har man ju sett på filmer och i tv-serier, men för mig var det först när jag började gå runt i SF som jag verkligen förstod hur branta backarna kan vara.

Vårt vandrarhem låg på bästa tänkbara ställe (tack Jay, för det utmärkta valet!), nämligen precis vid (i?) Fisherman’s Wharf, inte långt från Pier 39. Därav den fantastiska utsikten jag skrev om i förra inlägget.

Alcatraz låg direkt ut från vandrarhemmet och vi diskuterade huruvida vi skulle åka dit eller inte. Jag och Jay träffade på en stockholmskille (svenskar finns verkligen överallt) som hade varit där och starkt rekommenderade ett besök.

Trots det bestämde vi oss för att inte åka dit. Varför? Jo, vi hade begränsat med tid på oss (eftersom vi tänkte vara hemma i LA vid midnatt) och kände att ett sådant ställe krävde mer tid än den tjurrusning det kanske annars skulle ha blivit. Så: Hellre åka hit igen och besöka Alcatraz då.

I stället besökte vi utvalda delar i SF. Vi gick västerut mot vad jag trodde var Golden Gate Park (eftersom det var en parkliknande grej och det låg precis vid Golden Gate-brons södra fäste), men det var det inte. Där låg i stället något som kallas Presidio, ett gammalt militärområde som nu innehåller ett antal fina byggnader och en hel del växtlighet.

GG-parken ligger en bra bit söderut, så vi gick dit i stället. På vägen dit passerade vi korsningen Brodway/Lyon. Om någon vill kolla in vackra (och förmodligen skitdyra) hus i SF så är det ett ställe man måste besöka. Många hus man ville ha…

GGP är väldigt stor och vi hann inte gå igenom hela, men vi besökte i alla fall den japanska trädgården som fanns där. En sådan skulle man också ha…

Magen krävde sitt och vi intog lunchen på ett kombinerat(!) KFC och Taco Bell. KFC har jag ätit på förut, i London, men Taco Bell var första gången för mig. Jag kunde inte riktigt förstå att någon kan sälja tacos som snabbmat.

Det förstår jag nu att man kan. Men det är inte särskilt gott. Taco Bells köttfärs är inte så kryddstark, vilket gör att det blir en ganska urvattnad upplevelse. Slemmigt, men mättande.

Vi hade sedan siktet instället på Twin Peaks, en höjd där vi trodde oss kunna få en bra utsikt, men vi nöjde oss med en kulle i närheten som också gav en storslagen utsikt. Jag vet inte vad som var mest slående: Känslan av att ha hela den stora staden för ens fötter eller insikten att det var skitlångt att gå till bilen.

Det tog dock inte så lång tid att gå tillbaka till bilen. Liksom LA är SF ett enda stort rutnät med gator, så det är minimalt med omvägar man behöver gå.

Vistelsen i SF tog inte slut där. Vi hade några saker kvar att göra – som att köra över Golden Gate-bron..! Så i de sista minuterna av solnedgången körde vi bilen norrut och tog oss över en hårt trafikerad bro – och sedan tillbaka igen. Ännu en sak att pricka av på ens ”att göra-lista”.

På vägen tillbaka till LA tog vi en runda inom Mountain View för att besöka Google. Vi gick aldrig in på kontoret; jag nöjde mig med att fotografera deras skylt. Hehe!

Sedan var det full fart genom öknen innan vi slutligen nådde hem till LA. Faktiskt före midnatt, vilket var tidigare än vi trott. Men vi hade god hjälp av den underbara ”uppfinningen” car pool lane, den särskilda fil som finns på motorvägar för de som är två personer eller fler i bilen. Nästan skrämmande att så få utnyttjar den. De allra, allra flesta kör alltså ensamma i bilen.

Det blir inget Las Vegas. Mer om det i morgondagens rapport. Take care!