”Musical Chairs”! Så heter avsnittet av ”Twins” som vi gav våra vackra skratt åt. Det är det engelska namnet på ”stanna musiken” eller ”hela havet stormar” eller vad nu den där leken heter där X+1 personer går runt X stolar och… You get the picture.

Sara och jag kände att vi hade varit ganska duktiga på att göra saker, så vi ville ta en dag då vi bara softade lite. Och ”softa” betydde i det här fallet att vi tog oss ner till beachen i Santa Monica. Och det i sin tur betydde att vi tog The Busride From Hell.

Bussen vi brukar åka när tunnelbanelinjen slutar, 720:an, är nämligen en expressbuss. Det innebär att den bara stannar på några få hållplatser – och mellan dessa är det full fart som gäller. Det i sin tur innebär att man helst vill sitta ner under färden. Busschauffören är nämligen – liksom resten av LA:s bilförare – inte heller utbildad i konsten att bromsa in i god tid vid t.ex. rödljus. Oftast är det antingen full fart på gasen som gäller eller en häftig inbromsning.

När bussen är överfull och man försöker hålla sig stående, så känns det lagom roligt när chauffören dessutom tycks göra sitt bästa för att pricka varenda brunnslock och hålighet i vägen ända från Korea Town ner till Santa Monica. Det påminner mig om en annan ”intressant” busstur en solig dag i Lund mitt under Lundakarnevalen. Men det är en annan historia.

Nåväl, målet denna dag var som sagt Santa Monica och stranden där. Bussfärden tog oss genom Beverly Hills, men det imponerade mig inte alls. Inte i jämförelse med den uppenbarelse man fick när man plötsligt skymtade havet i fjärran. Wilshire Blvd slutar nämligen precis i en t-korsning vid havet – och att se palmerna vaja stillsamt medan stranden ligger nedanför… underbart..!

Det finns ett antal helgdagar i USA, men alla firas inte i alla delstater. ”Veteran’s Day”, som var i fredags (11/11), är tydligen en av dessa. Det är dagen då man minns alla de soldater som stupat i ett av landets många krig. Och nu hade en grupp som är emot kriget i Irak dels burit ett antal fejkade kistor (draperade i amerikanska flaggan) till stranden vid piren och dels satt upp ett litet kors för varje amerikansk soldat som hittills dött i Irak.

Vid korsen fanns ett antal skyltar med namn och bilder på de döda soldaterna. En skylt berättade att om de även hade uppmärksammat de irakier som hittills dött till följd av kriget, så skulle de vita korsen fylla stranden. Vi tyckte det var ganska många kors redan nu.

På piren träffade vi Jay (a.k.a. Jacob) igen. Vi satt och softade på en bänk längst ut på piren. Mycket mer än så hann vi inte med, för Jay skulle åka och titta på någon modevisning i Beverly Hills, där han kände folk som skulle vara med.

Sara och jag gick i stället söderut mot Venice Beach. Snacka om att scenen var som hämtad ur Baywatch! Kan ju iofs bero på att serien till stora delar tydligen har spelats in just på Venice.

Vi såg de karaktäristiska livvaktsbyggnaderna längs stranden. Däremot var det bara en eller två som faktiskt hade livvakter i sig. Förmodligen för att inte så många badade. Men det gjorde Sara, som lät meddela att vattnet inte var jättekallt men det var rejält salt. Själv doppade jag mig bara upp till knäna. Jo, jag vet. Badkruka. Men som de säger i en film, vars namn ni kan få gissa om ni orkar:

- Martin hated the water. He won’t go in the water and he sits in the car when we go on the ferry to the mainland. There’s a clinical name for what he has, I think it’s…
- Drowning.

Vädret denna dag var ungefär som det är en vanlig svensk sommardag. Solen tog, men det märkte vi inte förrän vi kom tillbaka till hotellet och såg den röda huden.

Dagen före hade Ann och Göran, våra kära kollegor från Filmstaden, anlänt. Vi bestämde att vi skulle träffas uppe vid Hollywood/Highland, där de har sitt hotell. Och oj, vilken skillnad i standard från mitt och Saras hotell. Fast fortfarande heltäckningsmattor överallt. Förstår inte det där…

När även Alex (från Filmstaden i Malmö) och dennes sällskap dök upp så bestämde vi oss för att gå ut och äta tillsammans. Det skulle vi inte göra ostraffat, visade det sig…

Det var inte lätt att hitta något bra ställe att äta på. Eftersom det var lördagskväll så var många restauranger redan upptagna. Men vi hittade en trevlig pizzarestaurang, Miceli’s, på 1646 Las Palmas Avenue, där det luktade jättegott. Det var en halvtimmes väntetid, men det kunde vi stå ut med.

För att göra historien kort, så beställde vi lite olika saker (jag och Sara varsin lasagne) och tillhörande dryck. Ett varningens ord här för de som tänker beställa dricka på en restaurang i Los Angeles: Se till att de inte lägger i isbitar! Och om de gör det, kolla så att de inte använder LA-vatten till isen.

Jag märkte nämligen ganska snart att min läsk smakade klor..! Vattnet här i LA är visserligen drickbart, men till priset av mer klor än det finns i simbassänger. Jag har inte stött på en stad med mer klorerat vatten sen jag var i Leningrad när jag var liten (och det fortfarande hette Leningrad). Så när isen började smälta så märkte jag av bismaken. Usch och fy.

Det som verkligen satte myror i huvudet på oss, och det som jag fortfarande är irriterad på, är det som hände när vi skulle betala notan.

Jag vet inte om jag har nämnt det tidigare, men precis som i Sverige så finns det en sorts moms i USA. Den kallas ”Sales Tax” och ligger i Californien på drygt åtta procent. Det tråkiga är att denna moms i de flesta fall inte läggs på i priset förrän man ska betala, vilket gör att man måste tänka på det innan man köper något. Om man går in i en ”99-centsaffär” så kan man alltså inte köpa något om man bara har en dollar, som Sara mycket riktigt påpekade.

Så på notan fick vi var och en lägga på ytterligare åtta procent på vad vi ätit och druckit. Helt okej, det visste vi om. Men sedan stod det en extra kostnad på arton(!) procent. Vad var detta?

Det visade sig att om man är ett sällskap på sex personer (som vi var) eller fler, så tillkommer det en avgift på 15-20 procent. I fallet Miceli’s så var denna avgift alltså på arton procent – som alltså läggs på det totala priset efter moms.

Vi ifrågasatte denna summa, men kunde inte göra så mycket. Den stod dessutom omnämnd, om än inte särskilt tydligt, på en av sidorna i menyn.

När vi sedan frågade personalen vad denna avgift egentligen var för något, så blev först svaret ”It’s our policy”. No shit. När vi ville ha en bättre förklaring, så kunde de inte förklara varför den fanns och just varför det var om man var sex personer eller fler. I stället blev svaret ”It’s the American way”. Fast, som jag sade till dem, ”That’s an answer, but not a reason”.

Riktigt jävla irriterande. I Sverige är det ju tvärtom ofta så, att om man kommer som grupp så får man rabatt. Här blev det i stället någon sorts inverterad rabatt.

Och det låter ju väldigt mycket mer logiskt. Säg att vi har en tom restaurang. Sex personer kommer in och vill ha varsitt bord. Är det inte jobbigare att servera dessa var för sig än om dessa sex personer sätter sig vid ett gemensamt bord och beställer ihop?

Om någon som läser detta har mer insikt i hur denna idiotiska avgift uppkommit eller hur den egentligen motiveras, går det bra att höra av sig.

Till dess: Om ni ska äta någonstans i USA och är sex eller fler – beware.