När jag skriver motioner till kommunfullmäktige i Åstorp så vet jag att man inte kan skriva om vad som helst. Det finns några grundkrav som måste uppfyllas. Exempelvis ska motionsämnet vara ett som fullmäktige kan hantera (således faller ämnen som ”satsa mer på försvaret” bort). Det ska även vara något som är av större vikt (varför ämnen som ”fyll på fler servetter i skolmatsalen” också faller bort).Jag kan bara anta att liknande gäller för motioner till riksdagen. Men, precis som i Åstorps fullmäktige, finns det ett antal ledamöter av Sveriges riksdag som skriver motioner som… inte direkt platsar.
Kanske beror detta delvis på att riksdagsledamöterna bara har några få veckor varje år till att lämna in motioner (under den så kallade Allmänna motionstiden). Jag kan tänka mig att en del motioner skrivs och lämnas in bara för att man inte ska ses som alltför overksam…
Här är en egenkomponerad lista över de motioner jag hittat som skiljer sig lite från mängden. Vissa idéer är intressanta, andra är märkliga och åter andra ogenomtänkta. Helt enligt min subjektiva uppfattning.
Vi börjar med ett stort problem för riksdagsledamöterna: Cykling.
Cyklar i riksdagen
av Allan Widman (fp)Sveriges riksdagsledamöter gör många besök utanför riksdagen i Stockholm. Flera av dessa ligger på sådant avstånd att promenad framstår som tidsödande. Samtidigt är transport med taxi i Stockholm City också långsamt och kostbart. Varannan bilresa i Sverige är faktiskt kortare än fem km och i Stockholm torde avstånden vara än kortare.
Riksdagsledamöter, precis som människor i gemen, behöver fysisk aktivitet. Styrketräning eller simning är kanske inte det man helst av allt ägnar sig åt, eller så anser man helt enkelt inte att man har tillräckligt med tid.
Cykling är dock en aktivitet varigenom ledamöterna kunde kombinera effektiva persontransporter i innerstaden med ett tillfälle till motion. Som motionsform passar den i stort sett samtliga åldersgrupper, både vältränade och otränade. Sannolikt skulle också möjligheten att ta cykeln till en del av mötena innebära minskade kostnader för tunnelbana eller taxi.
Förslagsvis kunde ett antal cyklar ställas upp utanför Riksgatan 1 för korttidsutlåning. Det kan tyckas att de som vill cykla borde ordna med egen cykel, men för ledamöter boende utanför huvudstaden innebär det problem att ta med egen cykel och att förvara den i riksdagshuset.
I riksdagens infrastrukturbeslut för tiden fram till år 2015 har det bestämts att cyklandet skall öka både i absoluta och relativa tal. Med möjlighet till korttidsutlåning av cyklar för både personal och ledamöter har vi en praktisk möjlighet att bidra till förverkligandet av denna vision.
Näste motionär tycker det är dags att skapa ett nytt mynt. Jo, det var ju precis vad man behövde: Ännu fler metallklumpar att ha i fickan. Mitt pengaproblem handlar mer om tillgång, inte valör.
En 20-krona som mynt
av Lennart Hedquist (m)I Sverige har vi haft en tradition att ha relativt värdefulla mynt och stora sedlar. Det gör att de varit prydliga i den dagliga handeln. I andra länder har det tidigare varit vanligt att ha sedlar i små valörer, vilket gör att de lätt blir smutsiga och skrynkliga. Men nu kan nog sägas att 20-kronorssedeln i Sverige hamnat i den kategorin. När enkronemyntet infördes var det betydligt mer värdefullt i den tidens penningvärde än vad ett tjugokronorsmynt skulle vara i dag.
I euroländerna har man ett högsta mynt med värdet 2 euro, vilket nästan motsvarar just 20-kronor. Tveklöst finns det lika stort behov i Sverige av att ha ett mynt med motsvarande värde, vilket i sin tur torde innebära att man successivt kan fasa ut tjugokronorssedeln.
Jag är medveten om att det är Riksbanken själv som beslutar om utgivandet av mynt och sedlar i vårt land. Riksdagen bör dock kunna ge Riksbanken till känna sin mening i frågan.
Nästa förslag känns inte komplett. Problemet, enligt motionären, är att texten på valsedeln gör att folk tror att man måste kryssa för en kandidat. Men förslaget till ny text gör inte saken mycket bättre…
Förändring av text på valsedlar
av Hans Backman (fp)I Sverige har vi infört personval. I de tre senaste valen till riksdag, landsting och kommuner har vi använt valsedlar där väljarna haft möjlighet att kryssa för en kandidat på valsedeln. Samtidigt med personvalet beslutades att det fordrades en viss procent av de angivna rösterna till riksdags- (8 procent) och kommun- och landstingsval (5 procent) för att en person ska passera det första namnet på listan.
I samband med valet 2002 framgick det tydligt att många väljare inte har förstått sig på detta röstningsförfarande. Texten på valsedlarna har inte varit tillräckligt upplysande. Många väljare har haft den uppfattningen att om man inte kryssar för ett namn, betyder det att man accepterar den ordningsföljd som står på valsedeln.
På valsedeln står: Du får bara markera en av dessa anmälda kandidater. För att komma till rätta med ovan nämnda missuppfattning anser jag att texten på valsedlar som används vid val till riksdag, landsting och kommuner ska ändras och utformas på följande sätt: Om du ej vill kryssa en kandidat, sätt då ett kryss i denna ruta.
Nu blev jag lite besviken på min halvidol Gustav Fridolin. Jag har länge varit smått förtjust i Gustav, eftersom han varit så tuff och pådrivande och annorlunda jämfört med många andra (och äldre) riksdagsledamöter. Även om jag (förstås) inte hållit med honom i alla åsikter, så har han varit en frisk fläkt. Men varför detta trams om namnsdagar? Om det nu finns ett centralt påbud om vilka namn som ska få ha namnsdagar, så bör detta påbud avskaffas – inte reformeras.
Namnsdagar
av Gustav Fridolin (mp)Kungl. Vetenskapsakademien fick år 1747 ensamrätt att ge ut almanackor. Detta privilegium upphörde den 15 juli 1972. Efter denna tidpunkt står det envar fritt att ge ut en almanacka och att själv bestämma namnlängd. Namnlängden har således inte längre någon officiell, auktoritativ status. Esselte Almanacksförlag tog initiativ till en namnlängdsreform, och år 1986 utkom en särskild kalender, Nya namnsdagskalendern. Den nya namnlängden – med tre namn fördelade på varje dag – infördes successivt av Esselte i flertalet av förlagets kalendrar. Även andra almanacksförlag använde trenamnslängden. Efter att vissa kritiska synpunkter framkommit på 1986 års namnlängd lät Esselte Almanacksförlag utarbeta en tvånamnslängd med inslag av ett mindre antal ettnamnsdagar som finns i de flesta kalendrar för 1993.
Det är alltså lätt att konstatera att systemet med utdelning av namnsdagar idag är svårt att överblicka, trassligt och ofta ganska orättvist. En av de större orättvisorna handlar om att vilka namnsdagar som finns i kalendern avgörs av tradition och inte av vilka namn som är vanliga i landet. Vanliga namn som Muhammed och Amir saknas medan ovanliga namn fortfarande har sina bemärkelsedagar. Detta skapar en ökad känsla av utanförskap och bygger på segregationen i Sverige. Det finns alltså behov av ett nytt system för vilka officiella namnsdagar som ska gälla i Sverige.
Mitt förslag är att namnsdagarna ska uppdateras med visst tidsintervall, kanske en eller två gånger per decennier, och urvalskriteriet allena ska vara vilka namn som är vanligast i folkbokföringsregistret. Särskilda undantag och garantier att finnas kvar i namnsdagskalendern på specifika dagar ska givetvis kunna ges för namn med särskild historisk betydelse, men grundprincipen bör vara att de namn som är vanliga i Sverige också har namnsdagar.
Jag kan förstå tanken i nästa motion. Men det känns ganska meningslöst. Mig veterligen finns det i princip ingen bild som används någonstans, i tryck eller på webben, som inte är ”manipulerad” på något vis. Det kan handla om förändring av kontrast och färger, om att bilden har beskurits eller om att ”ojämnheter” rättats till. Var drar man gränsen för manipulering?
Märkning av bilder som används i reklamsyfte
av Matilda Ernkrans och Louise Malmström (s)Varje dag översköljs vi av reklam om allt och inget. Syftet med reklamen är att marknadsföra en produkt för att få oss intresserade av varan och köpa den. Inte sällan marknadsförs allt från bilar till damunderkläder av lättklädda, ytterst vältrimmade och lyckade människor utan minsta hårstrå eller valk på kroppen. I de allra flesta fall är dessa bilder retuscherade, det vill säga ändrade och manipulerade så att modellen ska se vackrare, smalare och hårlösare ut än vad denne egentligen är. Det är mycket ovanligt att producenten i sin reklam talar om att bilden är manipulerad.
Det borde vara allas vår angelägenhet att vara tydligare med vad som är manipulerat. Speciellt med tanke på den kroppsfixering som råder i vårt samhälle och mångas mycket snedvridna bild av dem som man tagit som sina ideal. Ett sätt att skapa större tydlighet är att på manipulerade bilder, som används i reklamsyfte för att ytterligare öka attraktionen för en produkt, tala om att fotomodellens kropp på något sätt blivit ändrad och att denne inte ser ut på detta sätt i verkligheten.
Märkningen av manipulerade bilder i reklamsyfte skulle kunna jämställas med den märkning som görs vid andra fotomontage, såsom när en person sätts i en miljöbild där den aldrig varit eller för att illustrera hur en påtänkt byggnad skulle kunna se ut i en viss miljö. Märkningen skulle kunna vara en signal till tjejer och killar, kvinnor och män, att dagens kroppsideal är så förvrängt och konstlat att inte ens fotomodellerna själva kan leva upp till det. En del av poängen med märkningen är att tydliggöra att inte en enda människa faktiskt ser ut som det skönhetsideal som så många försöker uppnå. En märkning av manipulerade bilder i reklamsyfte är naturligtvis inte den enda förändring som måste till för att förändra dagens skeva skönhetsideal och kroppsfixering, men det kan vara en liten del i en större helhet.
Regeringen borde kunna initiera ett arbete som syftar till en märkning av manipulerade bilder som används i reklamsyfte.
Nästa motion vill skapa ”porrfria hotell och konferensanläggningar. Förutom att det är tveksamt om riksdagen verkligen ska lägga sig i vad folk sysslar med på sina hotellrum, så undrar jag hur motionen ska kunna förverkligas rent praktiskt. Pornografi kan fås inte bara via tv utan även via Internet. Ska hotell och konferensanläggningar tvingas installera barnvänliga filter?
Pornografi på hotell och konferensanläggningar
av Carina Hägg och Birgitta Ahlqvist (s)I samhället diskuteras alltmer det stora utbudet av pornografi i olika TV-kanaler. Det är en fråga som måste beaktas inte minst ur ett kvinnoperspektiv. Det är förnedrande för kvinnor att det visas pornografi i TV. Det är idag svårt för exempelvis en barnfamilj att välja bort kanaler med pornografi, då dessa kanaler även har ett utbud som vänder sig till både vuxna och barn.
Kommuner och landsting diskuterar i många fall hur man ska förfara för att hitta hotell och konferensanläggningar som inte tillhandahåller pornografi. En möjlighet kan då vara att i sina upphandlingsregler skriva in att man ska använda sig av pornografifria hotell och konferensanläggningar. Flera kommuner och landsting har redan beslutat att införa regler om pornografifria hotell och konferensanläggningar. Därigenom kommer kravet att öka på andra kommuner och landsting att göra samma sak med sina upphandlingsregler.
Det är angeläget att riksdag och regering tar beslut i den här frågan som ligger i linje med vad en del kommuner och landsting har gjort. Det borde till exempel vara självklart att det här kravet finns med i de upphandlingar av resebyråtjänster som riksdagen gör. Såär inte fallet idag.
Den här frågan har fått ökad uppmärksamhet. Men arbetet måste fortsätta. En dialog mellan stat, kommuner och landsting, näringsliv och den fackliga rörelsen kan vara en ingång till att skapa ett gemensamt intresse för att slopa tillgången till pornografi på hotell och konferensanläggningar. Regering och riksdag bör vara pådrivande i detta arbete.
Det finns många motioner som slåss för lokala eller regionala hjärtefrågor, men jag kunde inte hitta något i år som var utöver det normala.
Däremot har jag här förmodligen årets märkligaste förslag. Det är från en miljöpartist, som tycker det är så jobbigt, så jobbigt att folk uttalar telefonnummer på olika sätt..! Ska man skratta eller gråta?
Sifferserier
av Leif Björnlod (mp)”Vilket telefonnummer har du?” Svaren kan bli överraskande olika, de kan lämnas i olika rytmer och indelningar.
På den tiden då alla telefonnummer innehöll högst 6 siffror kom det att utvecklas ett rytmiskt system baserat på tiotalsgruppering vilket accepterades av de flesta.
Tiotalsgruppering, grupper om två, ex 12 34 56 (tolv, trettiofyra, femtisex.) eller hundratalsgruppering ex.123 456 (etthundratjugotre, fyrahundrafemtiosex) eller tusentals- gruppering på flera olika sätt.”.
Får man svaret i korrekt ”tal”-språk kan det bli störande och förvirrande:
”Jag har telefonnummer, etthundratjugotretusen- fyrahundrafemtiosex.”. För att vara tydlig har jag utgått från ett sexsiffrigt nummer!
Numera innehåller telefonnumren betydligt fler siffror. Utlandsprefix oftast markerat med ett + i de flesta mobiltelefoner; landsnummer, riktnummer, och egentligt telefonnummer om upp till 8-9 siffror. T.ex: 009 12 (0)345 678 90 12 vilket om det skulle utläsas som det är skrivet, kan ge ett svåruppfattat intryck. ”Nollnollnio, tolv, trehundrafyrtiofem, sexhundrasjuttioåtta, nittio, tolv.”.
Det finns inget enhetligt sätt läsa nummerserier och det kan ge upphov till missuppfattningar och allvarliga misstag speciellt som sifferserier har kommit att få en allt större användning och betydelse!
På samma sätt som vi i skolan lärt oss att tolka och uttala bokstavsserier på ett enhetligt och därmed begripligt sätt borde man ta fram motsvarande riktlinjer för siffer-nummer-talserier!
Följ hur det går på riksdagens hemsida.
Filmcitat #10:
- ”Gee. He looks blue.”
- ”I’d say brownish-gold.”
- ”No no no no, I mean he’s depressed.”
- ”Oh.”
Senaste kommentarer