Egentligen känner jag mig lite tveksam till att göra mig lustig över andra människors längtan efter kärlek och närhet. Å andra sidan: Just detta handlar om människor som inte går att identifiera. Och de flesta saker ska man kunna skämta om. Jag fick tag i ett gratisexemplar av DN under ett besök på Max. Trevlig omväxling från vissa kvällstidningar och deras försök att uppfinna nya ord i jakten på braskande rubriker. (Knivman är väl okej, men mobilonanist?!)

Jag kunde inte låta bli att titta lite i kontaktannonserna. För en gångs skull. Jag brukar undvika dem av samma anledning som jag inte kollar under ”Bortsprungna djur”… Det verkar finnas så många sorgsna historier bakom varje annons.

Men även lite humor! Vad sägs om följande:

”Du vet hur grova myndighetsövertramp kan bli”..? Är detta en rättshaverist eller tycker hon inte om män som är alltför hårdhänta? Hmm…

Nästa är riktigt söt:

Är han verkligen 39 år? Eller snarare: Han verkar vara från ett helt annat årtionde. Jag menar… ”Kaffe, mat, bio, pop!” Pop! Ja, sudderullanlej! Lite pop är ju alltid skoj!

Till sist en kille som tycks prioritera rätt:

”Vi pratar när vi får lust och tid”..?! Och den övriga tiden så gör man vadå?

Jag hoppas att dessa personer hittar vad de söker. Och att det inte blir som i filmen:

Frank: It’s the same old story. Boy finds girl, boy loses girl, girl finds boy, boy forgets girl, boy remembers girl, girls dies in a tragic blimp accident over the Orange Bowl on New Year’s Day.
Jane: Goodyear?
Frank: No, the worst.