Egentligen känner jag mig lite tveksam till att göra mig lustig över andra människors längtan efter kärlek och närhet. Å andra sidan: Just detta handlar om människor som inte går att identifiera. Och de flesta saker ska man kunna skämta om. Jag fick tag i ett gratisexemplar av DN under ett besök på Max. Trevlig omväxling från vissa kvällstidningar och deras försök att uppfinna nya ord i jakten på braskande rubriker. (Knivman är väl okej, men mobilonanist?!)

Jag kunde inte låta bli att titta lite i kontaktannonserna. För en gångs skull. Jag brukar undvika dem av samma anledning som jag inte kollar under ”Bortsprungna djur”… Det verkar finnas så många sorgsna historier bakom varje annons.

Men även lite humor! Vad sägs om följande:

”Du vet hur grova myndighetsövertramp kan bli”..? Är detta en rättshaverist eller tycker hon inte om män som är alltför hårdhänta? Hmm…

Nästa är riktigt söt:

Är han verkligen 39 år? Eller snarare: Han verkar vara från ett helt annat årtionde. Jag menar… ”Kaffe, mat, bio, pop!” Pop! Ja, sudderullanlej! Lite pop är ju alltid skoj!

Till sist en kille som tycks prioritera rätt:

”Vi pratar när vi får lust och tid”..?! Och den övriga tiden så gör man vadå?

Jag hoppas att dessa personer hittar vad de söker. Och att det inte blir som i filmen:

Frank: It’s the same old story. Boy finds girl, boy loses girl, girl finds boy, boy forgets girl, boy remembers girl, girls dies in a tragic blimp accident over the Orange Bowl on New Year’s Day.
Jane: Goodyear?
Frank: No, the worst.

När nu den så kallade Pianomannens riktiga identitet kommit fram, så kan jag inte låta bli att undra. Killens ansikte måste ha varit runt i all europeisk media de senaste månaderna åtminstone en gång. Det har gjorts reportage och skrivits krönikor. Man har visat mannens bild och berättat om hans möjliga förflutna. Personer som har pekats ut som ”kandidater” till vem personen egentligen är, har fått träda fram och dementera uppgifterna.Men ändå har hans familj – en pappa och två systrar, boende i Tyskland – tydligen helt missat alltihop. Läser de inte tidningen eller ser på tv?

Nu talas det om att Pianomannen måste betala sjukhusvistelsen, en räkning om ca 1,5 miljoner kronor. Jag tror knappast han kommer att ha några problem att betala.

Jag menar… Lyssna på storyn:

• Han flyttar till Paris, men får sparken.
• Han åker till London och bestämmer sig för att begå självmord.
• Han hittas på stranden och kan inte tala, varför han flyttas till ett sjukhus.
• Sedan tillbringar han flera månader på sjukhuset, oförmögen att tala men tydligen väldigt bra på att spela piano (vilket i och för sig har dementerats).
• Massvis av experter försöker lösa gåtan.
• Och plötsligt en dag börjar han prata och avslöjar då sin historia.

Som upplagt för ett filmmanus, vilket tydligen fler tycker. Så… när kommer filmen?

Det är egentligen synd att reducera det här intressanta ämnet till bara ett blogginlägg, men å andra sidan finns det inget som hindrar mig från att göra en längre artikel om det senare.Feminism har ju varit på tapeten ett tag, den senaste tiden beroende på hela historien med ROKS-ordföranden (”Män är djur”) och på Feministiskt Initiativ.

I en kolumn i Svenska Dagbladet skriver Susen Schultz bland annat följande angående vilket feminismens nästa steg borde vara:

Men nu är det dags att sikta mot stjärnorna. Gör en ”Star Trek”! Den exempellöst framgångsrika 60-talsserien med många efterföljare var egentligen ett djupt filosofisk-politiskt statement. Mitt i kalla kriget och rasmotsättningar hattade farkosten Enterprise tv-rymden runt med en harmonisk och fredsbringande besättning av såväl ryska, svarta som utomjordiska medlemmar.

Dessutom framställdes männen och kvinnorna i serien som mer jämställda än i någon tidigare tv-serie, om än inte helt jämställda. Självklart inte. Serien var ändå en spegling av sin tid. Det sägs att Star Treks skapare, Gene Roddenberry, ville ha en kvinnlig kapten på skeppet men att tv-bolaget ansåg det vara alltför radikalt.

Tydligen ansågs det inte alltför radikalt att ha en svart kvinna i en något ledande position, det vill säga Lt Uhura (bilden ovan). Bara det räckte för att inspirera samtida kvinnor. Bland annat vill jag minnas att Whoopi Goldberg berättat att hon som liten såg Uhura i Star Trek och att hon ropade följande till sin mamma: ”Mom! There’s a black woman on TV and she aint no maid!”

Efter en lååång sommar med alldeles för många repriser, ser jag nu att Discovery Channel (min favoritkanal) börjar visa helt nya avsnitt av mitt favoritprogram The Mythbusters!

Hurra! Det går liksom inte att inte tycka om Jamie Hyneman och Adam Savage när de hittar på alla sina galna upptåg i sin jakt på att knäcka myter.

Tack vare Jamie och Adam så vet jag nu svaren på bland andra följande frågor:

• Kan man dö om man träffas av ett mynt som släpps från en skyskrapa?
• Kan det ske en explosion om man pratar i mobiltelefonen samtidigt som man tankar?
• Om ens hiss plötsligt rasar ner mot botten, kan man rädda sig genom att hoppa upp i luften i sista stund?
• Kan man bärga ett fartyg genom att pumpa det fullt med pingisbollar?

I kvällens avsnitt ska de bland annat ta reda på om en brödskiva faller oftare med smöret nedåt och om gäspningar verkligen är smittsamma. Gotta love these guys!

Sanning eller myt? – Söndagar klockan 21.00 på Discovery.