Jag har under en längre tid arbetat med att ta fram ett musikalbum. Min tanke var att jag skulle samla några av de många låtar jag lyssnat på de senaste månaderna, när jag känt mig nere efter uppbrottet med T, och få in dem på en enda skiva.

Och idag blev jag äntligen klar. Albumet har jag döpt till ”Oavsett vad”, samma två ord som T skrev på kortet till den röda ros jag fick den 14 februari 1999, fem dagar innan vi blev tillsammans. Det visste vi inte då och det var därför T skrev som hon gjorde, för oavsett om vårt möte inte blev mer än bara det mötet så skulle vi ändå ha haft en trevlig Alla hjärtans dag.

Nu blev det mer. Sex år, en månad och tio dagar. Och under den tiden hann jag lära känna hennes vänner, vänner som jag nu inte längre ”kan” träffa och som jag saknar väldigt, väldigt mycket.

Det var till dem jag nu skickade varsin kopia av albumet. Som ett minne av mitt och T:s förhållande – och som ett minne av mig. För att de inte ska glömma mig, vem jag var, vad jag gjorde. Och som ett tack för att jag fick förmånen att under en alltför kort tidsperiod vara en del av deras liv.

Jag saknar er. Alla.