Det var inte förrän i efterhand som jag såg kopplingen mellan min upplevelse idag och den gamla scifi-filmen Logan’s Run. Filmen utspelar sig långt in i framtiden, i ett samhälle där alla avlivas när de fyllt 30 år. Verkligen en anledning att springa så fort man kan.Själv fyllde jag 30 för bara någon månad sedan. Jag behövde inte springa ifrån någon dödspatrull, men jag kände ändå att jag ville se hur bra eller dålig min kondition egentligen blivit. Så jag ställde upp i Springtime, ett tio kilometer långt lopp i Helsingborg. Jag har sprungit det tidigare och för det mesta hållit mig under timmen. Frågan var nu hur det skulle gå i år, när jag motionerat minimalt.

Första utmaningen: Uppvärmningen. Den höll på i en kvart och jag var faktiskt lite orolig för att jag skulle bli av med all energi jag hade… Fåniga tankar. När jag väl kom iväg, så var det som om jag knappt kände mina ben. Jag bara… sprang. En märklig känsla.

Jag tog sikte på en tjej i svart top, som jag tyckte såg ut som en som borde springa på under en timme… Allt kändes bra. Backen i Pålsjö skog klarade jag av förvånansvärt bra. Sedan var det dags för det stora beslutet. Skulle jag stanna vid vätskekontrollen och dricka någonting? Eller skulle jag låta bli och försöka undvika att få håll?

Jag valde att inte stanna. Och några hundra meter senare kände jag den där välkända smärtan i sidan. Jag hade fått håll – ändå.

Detta upprepades sedan flera gånger och jag började tvivla på att jag skulle klara att komma under timmen. Jag vågade inte titta på klockan. I stället koncentrerade jag mig på att ta de sista tre kilometerna och sedan ge allt på upploppet in på Stortorget. Och precis när jag kom in på Stortorget och har målet framför mig, så ser jag det: Under 52 minuter!

Fantastiskt! Den officiella tiden blev så småningom 51 minuter och 39 sekunder. Inte så illa för en 30-åring som bara motionerat sporadiskt de senaste åren. Det kanske finns hopp för mig ändå?