Jag har under en längre tid arbetat med att ta fram ett musikalbum. Min tanke var att jag skulle samla några av de många låtar jag lyssnat på de senaste månaderna, när jag känt mig nere efter uppbrottet med T, och få in dem på en enda skiva.

Och idag blev jag äntligen klar. Albumet har jag döpt till ”Oavsett vad”, samma två ord som T skrev på kortet till den röda ros jag fick den 14 februari 1999, fem dagar innan vi blev tillsammans. Det visste vi inte då och det var därför T skrev som hon gjorde, för oavsett om vårt möte inte blev mer än bara det mötet så skulle vi ändå ha haft en trevlig Alla hjärtans dag.

Nu blev det mer. Sex år, en månad och tio dagar. Och under den tiden hann jag lära känna hennes vänner, vänner som jag nu inte längre ”kan” träffa och som jag saknar väldigt, väldigt mycket.

Det var till dem jag nu skickade varsin kopia av albumet. Som ett minne av mitt och T:s förhållande – och som ett minne av mig. För att de inte ska glömma mig, vem jag var, vad jag gjorde. Och som ett tack för att jag fick förmånen att under en alltför kort tidsperiod vara en del av deras liv.

Jag saknar er. Alla.

Helgens mässa i Malmö, The Scandinavian Sci-fi, Game & Film Convention som det officiella namnet är (och som gör att mässan låter större än den egentligen är), blev som vanligt en trevlig upplevelse. En intressant sådan också…Först och främst: John Rhys-Davies är en förbaskat trevlig människa! Jag har träffat på många skådisar på mässan i Malmö genom åren och har ibland studerat hur de bemöter sina fans. Vissa är trevliga, andra är mindre trevliga. Men John Rhys-Davies var supertrevlig, überschysst, allt!

Magnus D hade tagit ett kort på mig och JRD ihop under lördagen, ett kort som jag sedan skrev ut på min fotoskrivare. Detta kort fick jag sedan signerat under söndagen. Medan jag väntade på min tur så såg jag hur JRD pratade med alla, gav dem ett leende och ofta även en liten anekdot.

Så även när jag kom fram med mitt kort. Jag ville ha kortet signerat till ”Kiwi” (mitt smeknamn), vilket hans flickvän(?) som satt bredvid reagerade över. Hon var själv från Nya Zeeland och trodde av någon anledning att jag också var det. Detta fick JRD att berätta att han träffat den här kvinnan under en intervju som hon gjorde med honom för nyzeeländsk TV. Tydligen hade tycke uppstått dem emellan och hon hade följt med honom ”and thus ruined her career” som JRD uttryckte det. ”So now you have to travel around the world with him”, sade jag till henne, varpå hennes svar blev ”Yes, poor me!” Hehe!

JRD var den av skådisarna som kom först på dagen och gick sist. Man fick så mycket mer än bara en autograf. Man fick en upplevelse.

Det var något helt annat med David Carradine… En mer otrevlig människa får man leta efter! Han var totalt ointresserad av de som kom och ville ha hans autograf. När jag kom fram och köpte autografer till E&F så tittade han inte på mig en enda gång. När han skrivit färdigt så släppte han bara pennan, lutade sig tillbaka och tittade ut på något annat. Inget tack, ingen ögonkontakt, ingenting. Han kunde inte ens knuffa fram bilderna till mig, så jag fick luta mig över bordet och hämta dem själv. Och när man någon gång kände cigarettrök i den rökfria lokalen, så var det bara att titta bort mot DC:s håll för att se var röken kom ifrån…

I övrigt var det en trevlig tillställning! Jag vet faktiskt inte hur många gånger jag stått på mässan för TSS skull, men det är många. Och jag tröttnar inte på det – tvärtom.

Särskilt när jag, som i år, fick lära mig ett nytt uttryck: ”Män är från Mars, Emelie är från Vulcan.” Men det är en annan historia…

Det var inte förrän i efterhand som jag såg kopplingen mellan min upplevelse idag och den gamla scifi-filmen Logan’s Run. Filmen utspelar sig långt in i framtiden, i ett samhälle där alla avlivas när de fyllt 30 år. Verkligen en anledning att springa så fort man kan.Själv fyllde jag 30 för bara någon månad sedan. Jag behövde inte springa ifrån någon dödspatrull, men jag kände ändå att jag ville se hur bra eller dålig min kondition egentligen blivit. Så jag ställde upp i Springtime, ett tio kilometer långt lopp i Helsingborg. Jag har sprungit det tidigare och för det mesta hållit mig under timmen. Frågan var nu hur det skulle gå i år, när jag motionerat minimalt.

Första utmaningen: Uppvärmningen. Den höll på i en kvart och jag var faktiskt lite orolig för att jag skulle bli av med all energi jag hade… Fåniga tankar. När jag väl kom iväg, så var det som om jag knappt kände mina ben. Jag bara… sprang. En märklig känsla.

Jag tog sikte på en tjej i svart top, som jag tyckte såg ut som en som borde springa på under en timme… Allt kändes bra. Backen i Pålsjö skog klarade jag av förvånansvärt bra. Sedan var det dags för det stora beslutet. Skulle jag stanna vid vätskekontrollen och dricka någonting? Eller skulle jag låta bli och försöka undvika att få håll?

Jag valde att inte stanna. Och några hundra meter senare kände jag den där välkända smärtan i sidan. Jag hade fått håll – ändå.

Detta upprepades sedan flera gånger och jag började tvivla på att jag skulle klara att komma under timmen. Jag vågade inte titta på klockan. I stället koncentrerade jag mig på att ta de sista tre kilometerna och sedan ge allt på upploppet in på Stortorget. Och precis när jag kom in på Stortorget och har målet framför mig, så ser jag det: Under 52 minuter!

Fantastiskt! Den officiella tiden blev så småningom 51 minuter och 39 sekunder. Inte så illa för en 30-åring som bara motionerat sporadiskt de senaste åren. Det kanske finns hopp för mig ändå?