I senaste inlägget frågade jag efter bilder på Vågen, den som verkar ha släckt mer än 170.000 människors liv. Nu har jag sett den – flera gånger om. Det finns till och med en speciell hemsida som försöker ha så mycket material som möjligt om händelsen.

Samtidigt som det handlar om tragik i storformat, så måste jag erkänna att det är oerhört fascinerande att se dessa filmer och bilder på flodvågskatastrofen. Naturkrafternas förödande styrka och människans litenhet. Vi är jävligt bra på att slå ihjäl varandra och utrota växt- och djurarter, men när det gäller att stoppa en flodvåg från en undervattensjordbävning är vi chanslösa.

En av de filmer som grep mig mest var en från Thailand. Vattnet hade dragit sig tillbaka från stränderna och lockat ut människor att studera fenomenet. När så vattnet kom tillbaka, med enorm kraft, fanns inte mycket mer att göra än att försöka springa. Men alla rörde inte sig. Kameran zoomade in på en liten prick – en människa, visade det sig – mitt ute i bukten, där vattnet nu forsade in i rasande fart. Personen bara stod och tittade på vågen, paralyserad tycktes det, och sekunden senare var han borta.

Lika svårt som det var för människorna i sydostasien att förstå vad som höll på att hända, lika svårt var det tydligen för regering och myndigheter i Sverige att förstå vad som hade hänt. Jag skulle kunnat fylla den här bloggen med upprörda röster ur media varje dag sedan den där olycksaliga annandagen 2004, men det hade inte känts särskilt konstruktivt.

Det görs aldrig tillräckligt mycket vid katastrofer. Jag hörde någon säga att själva definitionen på en katastrof är att det inte finns tillräckligt med resurser. Det må vara sant, åtminstone rent materiellt. Men det måste alltid finnas mer än tillräckligt av handlingskraft i krissituationer.

Fast… att visa sig ”handlingskraftig” är inte i sig tillräckligt för att undgå kritik. Det har jag sett vid andra större händelser och det hände förstås igen. Utrikesminister Laila Freivalds, på god väg att erhålla utmärkelsen ”Mest hatade svensken”, åkte ner till Thailand för att själv inspektera. Och kritiken kom som ett spammejl i Outlook: ”Varför åker hon ner där? Vad har hon där att göra? Bättre om en sjuksköterska hade åkt ner!” samt ”Varför åker hon ner först nu? Hon borde åkt ner direkt!”

Hur man än vänder sig så har man, som vanligt, röven bak.

I stället trädde kungen in i sin roll som landsfader och blev hyllad av alla – utom av Marita Ulvskog. Fast det visade sig snart att väldigt få tyckte om henne. (Själv minns jag henne mest från när jag studerade i Linköping och Stadsbiblioteket hade brunnit ned. Dåvarande kulturminister Ulvskog talade vackert till oss som stod där vid den rykande högen och hörde henne säga att vi minsann så snart som möjligt måste få ”ett nytt museum… eh, jag menar bibliotek!”)

Själv hävde jag inte ur mig några större grodor när jag hamnade i TV4 för någon vecka sedan. Fast det var ju inte heller direkt kvintessensen redigeraren hade fått med, när han bantat två timmars arbete (och säkert 25 minuters intervju) ned till ca 2 minuters reportage. Jag förstår att TV är dyrt att skapa, om det alltid tar så mycket tid och kraft att göra 120 sekunder TV.

Och nog har TV genomslagskraft. Redan kl 06.45, ca fem minuter efter att inslaget först hade sänts i morgonsändningen på TV4 Öresund, ringde telefonen. En mansröst sade ”jävla borgarbracka” och lade på luren. Visserligen pratade han med fel person (det var flickvännen och inte jag själv som svarade), men jag inser att det inte direkt hade varit lika slagkraftigt om han först bett att få tala med mig och sen hävt ur sig det han gjorde.