Nog för att jag någon gång skulle vilja semestra i Thailand.
Men just nu känns 17-gradigt vatten i Skälderviken om sommaren som ett bra alternativ…

När jag rutinmässigt gick in på Expressens hemsida för att kolla in senaste nytt, kändes det lite som 11 september 2001 igen. Stora, svarta rubriker. Tusentals döda. Jättekatastrof. Fast till skillnad från den där septembertisdagen, då jag verkade höra till de personer som sist av alla fick veta vad som hade hänt, så var jag åtminstone bland de första på jobbet som visste. Och det kändes… bra.

Ibland funderar man över vilken sorts människa man egentligen är. Tusentals döda (när detta skrivs befaras antalet döda kunna räknas i tiotusental) och min första tanke tycks vara att känna tillfredsställelse över att få veta det först. Att kunna berätta för andra om en stor nyhet, se deras reaktion, höra deras kommentarer om detta ofattbara. Jag får försvara mig med att jag är en infoman – en person som måste se alla nyhetssändningar och gå in på nyhetssajterna på Internet varje kvart för att se efter om världen fortfarande finns kvar.

När jag förvissat mig om att ingen jag kände var i Thailand för tillfället – och därmed egoistiskt kunde pusta ut – kom den lika egoistiska irritationen över bristen på bilder på själva vågen. Bara bilder på förödelsen, ödeläggelsen, sorgen – inte en enda bild på ”Dödens våg” som Expressen skyltade med. Hallå, det är ju Thailand, Sri Lanka och Indien vi talar om! Någon av de tusentals turisterna där borde ju ha en stillbilds- eller videokamera med. Dessutom förmodligen digitala sådana, som borde göra vidarebefordringen av material ytterst lätt.

Å andra sidan, vilket slog mig senare, hade förmodligen folk i områdena bättre saker för sig (fly för livet, rädda sina käraste och sina ägodelar) än att dokumentera förloppet, oavsett antalet megapixlar i kameran och viljan att visa andra.

Men mer information än vad som fanns att få via TV, radio och tidningar, fanns som vanligt tillgänglig via Internet. Inte så mycket bilder, men desto mer text. Jag besökte helt enkelt Resdagbokens hemsida. Där kunde jag dels läsa semestrande svenskars besked till sina anhöriga om att de fortfarande var i livet, dels läsa samma personers ibland ganska ingående ögonvittnesskildringar av katastrofen.

Ypperligt fascinerande. Brev direkt från fronten. Men också en påminnelse om att andra människor är lika märkliga som jag själv är. För mitt i allt ojande och all beklagan, så berättar många med glädje om vad de gjorde på julafton, hur mycket de bränt sig i solen på axlarna och vilka roliga(re) resmål som nu står på tur.

Innan verkade det som om ”Dödens våg” bara var ännu en film. Nu vet jag också att det blev ett kryddat semesterminne för andra. Egoistiskt? Förmodligen. Men också förbaskat mänskligt. Och jag vet inte om jag är med eller emot mänskligheten i något av fallen.

Jag har aldrig varit i Kina. Inte ens i Asien.
Men jag har hört att människor där ofta är väldigt hjälpsamma om någon frågar efter vägen.

”Var ligger järnvägsstationen”, frågar man – och får olika svar, beroende på vem man frågar. ”Ditåt”, ”Åt det hållet”, ”Den ligger därborta”… De vill helt enkelt ”hjälpa till”. Även om de inte ens vet var järnvägsstationen ligger, så är det oartigt att inte stå till tjänst om någon frågar efter vägen.

Å andra sidan har jag varit väldigt mycket ute på Internet. Och där finns det också en mängd ”hjälpsamma” människor.

Går till exempel in på Icas hemsida. Letar efter ett bra recept till middag. Ah, där finns en maträtt som minsann fått fem gafflar av fem möjliga av någon medsurfare! Klickar för att läsa kommentaren: ”Den här verkar supergod! Fast grädden ska jag nog byta ut mot lite mjölk.”

Va?! Vederbörande har alltså inte ens lagat maträtten, ändå anser denne/denna sig så pass insatt i ämnet att ett betyg kan utdelas?

Ica är inte ensamt drabbat. Gå in på Pricerunners hemsida och sök efter en, säg, mobiltelefon. Gärna en Nokia, ity flest idioter tycks fastna för dessa (har själv migrerat till SE). Läs recensionerna. Nog f-n finns det folk där som betygsätter mobiler de inte provat, än mindre ägt!

”Verkar vara en schysst telefon”, ”Har för liten skärm, bottenbetyg direkt”…

Och så finns det dom som tror att recensioner är till för att ställa frågor i:

”Kan man installera egna java-program i den här? Snälla svara”…

Nej, det tänker jag j-vlar i min låda inte göra. Med risk för att låta som en ilsken man i övre medelåldern som avslutar sina ”det var bättre förr”-insändare i tidningen med ”Nu får det vara nog!” (och med signatur ”Vän av ordning”), så bara måste detta få ett slut. Hela poängen med att låta folk recensera diverse saker går förlorad när idioter av detta slag saboterar och förstör. För det är det det är: Sabotage.

Vad är nästa grej – att recensera filmer man inte sett? Böcker man inte läst? Musik man inte lyssnat på?

När jag spelar spel över nätet med min kompis M (oftast C&C), så försöker vi ibland få in andra, för oss okända, personer att spela mot. Tyvärr slutar dessa försök ofta med att dessa individer hoppar av ett spel mitt i matchen, skriver obegripligheter i chatten eller genom att folk inte trycker på ”Accept”-knappen.

M:s förslag till att stoppa sånt är att det borde komma en fråga innan man får logga in på spelservern: ”Är du en idiot?” och så två kryssrutor för Ja respektive Nej…

En sådan fråga borde dyka upp redan innan man får komma ut på Internet – med ”Ja” som förval. Eller varför inte ”Ja” som enda val? Då kanske man slapp några av alla dessa ”hjälpsamma” människor…

Jag hade ingen aning om att W stod för Walker.
Men tydligen är George W. Bush släkt med Den vandrande vålnaden.

Hur som helst – för alla dom som bet sig hårt i läppen (liksom jag) när GWB vann presidentvalet, vill jag nu tipsa om en hemsida som visar att ni/vi inte är ensamma.

Gå in på SorryEverybody.com och se fler bilder.