”En bild säger mer än tusen ord”, heter det ju.Inför valet 1994 brukade vi i MUF säga ”En Bildt säger mer än tusen ord”.Båda två var väl korrekta på sitt sätt, antar jag. Men jag vet säkert att det var runt 1994 som jag fick upp intresset för fotografering. Jag kan inte riktigt förstå att jag inte stött på det tidigare.

Fast det hade jag ju. Jag minns väl den extremt enkla kompaktkamera ”i äkta plast” som jag köpte för en tia av grannens barn när jag var liten. Av någon anledning hade han målat avtryckarknappen med lila nagellack. Det ingick i alla fall i priset…

Kameran följde med på min allra första resa till Österrike, en oändligt lång resa för en som aldrig varit längre norrut än Stockholm eller längre österut än Leningrad förut. (Tja, resan österut var i och för sig lång nog, inte minst i politiskt och socialt hänseende, men att åka ändlösa mil på den berömda Autobahn kändes ännu längre.) Jag vill minnas att det blev ganska bra bilder i Österrike, trots den enkla kameran, eller så är det bara jag som vill minnas det så. Minnesbilderna av resan är i alla fall starka.

Men runt 1994 gick jag sista året på gymnasiet i Klippan. En dag befann jag mig, precis som jag brukade göra på rasterna, på den nyrestaurerade och delvis nybyggda bildinstitutionen. En kille i parallellklassen, vars namn jag för tillfället har glömt, gick runt med en kamera som såg ytterst professionell ut. Det visade sig vara en spegelreflexkamera (fick jag lära mig). Och teknikintresserad som jag var, blev jag väldigt fascinerad av hans kamera. När han sedan tog in mig i mörkrummet för att visa hur man själv kunde framkalla (svartvita) bilder var jag helt såld. Det här ville jag prova!

Inte långt därefter köpte jag den andra kameran i mitt liv: En Canon EOS 1000 FN. Vad 1000 innebar eller vad FN stod för visste jag inte, men den var väldigt lik den andra spegelreflexkameran jag sett. Ett 35-70 mm objektiv följde med och jag köpte så småningom även ett 75-300 mm teleobjektiv. Båda objektiven finns fortfarande med i kameraväskan, även om flickvännen numera äger just den kameran.

Sedan dess har mitt intresse för fotografering gått lite upp och ned. Jag tror detta dels beror på tidsbrist och dels på pengabrist. Det tar tid och det kostar pengar om det ska bli mer än bara foton-på-folk-på-fester-och-liknande. (Och jag gillar inte sådana bilder.)

Men nu är intresset tillbaka på topp. Igen. Egentligen har jag inte råd, men jag har blivit förälskad i Canons nya digitala SLR: EOS 20D. Åtta megapixlar, snabb, full med finesser – och så kan jag använda mina gamla objektiv. Inga fler dyra framkallningar (förutom av de bilder jag vill ha på papper). Inga fler misslyckade framkallningar (när labbet eller jag själv gjort fel). Och inga fler dammkorn på negativen.

Helt plötsligt har jag fått en otrolig lust att ge mig ut och fotografera igen. Det känns kul! Hade jag nu bara kunnat haft fotografiskt minne inför omtentan i januari också, så hade det varit ännu roligare…