Den som, liksom jag, är eller har varit kommunpolitiskt aktiv vet hur det är i fullmäktige: ”Allt” är uppgjort sedan tidigare. Genom remissgången i nämnder och styrelser (och ibland även i andra instanser), tonar ganska snart en bild fram om hur det kommer att bli. Säger kommunstyrelsen en viss sak, blir beskedet i fullmäktige i de allra, allra flesta fall detsamma.

Demokrati kallas ibland ”majoritetens diktatur”. Riktigt så illa är det nog inte. Men nog känns det ibland ytterst frustrerande att argumentera för en sak i fullmäktige, detta transportkompani för beslut, där den politiska majoriteten redan bestämt sig för hur utgången kommer att bli.

I måndags, 25 oktober 2004, skedde det jag länge hoppats på men lika länge hållit för osannolikt: Transportkompaniet besegrades. Eller omvändes. Välj vad ni vill.

Det var sent på kvällen, efter 22.00, och jag tog ett djupt andetag innan jag satte igång. Hela dagen före mötet, och under ett antal dagar innan dess, hade jag jobbat med att sammanställa den ”film” jag nu skulle visa upp. In i det sista hade jag finjusterat, suckat, svurit över och förbannat den skapelse jag trodde inte skulle bli klar. Men det blev den. Och dessutom blev den bra.

Ämnet var ljusföroreningar, denna bieffekt av ljuskällor som är felriktade, har för stark ljusstyrka, är tända på fel tider eller på annat vis producerar en massa onödigt spilljus. (Läs mer på Ljusstyrkan.se eller på IDA.)

Jag hade skrivit en motion om att kommunen borde införa en ljuspolicy, för att försöka minimera ljusföroreningarna, men fått en något blandad respons. Med stor sannolikhet hade knappt någon i församlingen ens hört talas om ljusföroreningar tidigare, än mindre vetat vad som orsakade dom, vilka negativa effekter de hade eller hur de kan bekämpas. Men min ”film” verkade ha gjort susen.

Nu kunde jag på ett väldigt övertygande sätt visa vad ljusföroreningar är och även visa alternativen till dessa. Mitt anförande och min visning besvarades med en stor applåd. Det värmde!

När sedan en efter en av ledamöterna gick upp och uttalade sitt stöd för motionen, så kändes det som om allt vände. Transportkompaniet var inte längre bara en skock med röstboskap. Det gick att påverka, att övertyga.

”Det tycker jag verkar bra för framtiden”, sägs det i reklamen, medan kameran zoomar ut från skärgårdsön. Det tycker jag verkar bra för demokratin, säger jag, medan kameran zoomar ut från Åstorps kommunfullmäktige, en alltför upplyst höstkväll år 2004.