Mest är det alltså yngre människor som går. Från 14-15 år upp till 29-30 år i snitt, skulle jag tro. Men damen jag tänkte på just när jag skulle skriva det här inlägget var betydligt äldre än så.
Det var för några år sedan. Sena föreställningen – en onsdagskväll tror jag. Hon kom precis när reklamen hade tagit slut och filmen skulle till att börja. Och hennes ansikte… Huden var full av små och stora gropar, håligheter. Det såg ut som om någon hade kastat syra i ansiktet på henne, fast det handlade nog snarare om någon sjukdom.
Min första tanke var ”Stackars kvinna!”. Min nästa tanke handlade om hur jag skulle reagera. Det vore fult att titta bort, att inte våga möta blicken. Som om man inte vågade se på henne på grund av hennes härjade ansikte. Fast samtidigt kändes det dumt att bara låtsats som om det regnar, som om jag inte på något vis tog hänsyn till att hon såg ut som hon ändå gjorde.
Jag valde det sistnämnda. Som jag gjort så många gånger förut, när jag ”inte sett” finnen på näsan, det förvridna örat eller den skelande blicken. Var precis lika ”normal och trevlig” som jag inbillar mig att jag är mot alla kunder.
Efteråt kom tankarna. Hade hon valt att komma så sent, för att biomörkret skulle göra att de andra i salongen inte skulle lägga märke till hennes härjade ansikte? Hade hon valt att gå på den sena föreställningen en vardagskväll, för att så få som möjligt skulle se henne när hon gick dit? Kanske. Och jag funderade på hennes ansikte. I en perfekt värld är väl alla vackra, eller hur?
Men så är det nog inte. I en perfekt värld är inte alla vackra. I en perfekt värld spelar det nämligen ingen roll hur man ser ut. Där behöver man inte skämmas för sitt utseende och man har inga men av att ha ett vanställt öra.
I den perfekta världen är skönheten inget måste, ingen förutsättning – bara ett ord bland alla andra.
Senaste kommentarer