Det är inte ofta det händer.
Men ibland så…

Den som, liksom jag, är eller har varit kommunpolitiskt aktiv vet hur det är i fullmäktige: ”Allt” är uppgjort sedan tidigare. Genom remissgången i nämnder och styrelser (och ibland även i andra instanser), tonar ganska snart en bild fram om hur det kommer att bli. Säger kommunstyrelsen en viss sak, blir beskedet i fullmäktige i de allra, allra flesta fall detsamma.

Demokrati kallas ibland ”majoritetens diktatur”. Riktigt så illa är det nog inte. Men nog känns det ibland ytterst frustrerande att argumentera för en sak i fullmäktige, detta transportkompani för beslut, där den politiska majoriteten redan bestämt sig för hur utgången kommer att bli.

I måndags, 25 oktober 2004, skedde det jag länge hoppats på men lika länge hållit för osannolikt: Transportkompaniet besegrades. Eller omvändes. Välj vad ni vill.

Det var sent på kvällen, efter 22.00, och jag tog ett djupt andetag innan jag satte igång. Hela dagen före mötet, och under ett antal dagar innan dess, hade jag jobbat med att sammanställa den ”film” jag nu skulle visa upp. In i det sista hade jag finjusterat, suckat, svurit över och förbannat den skapelse jag trodde inte skulle bli klar. Men det blev den. Och dessutom blev den bra.

Ämnet var ljusföroreningar, denna bieffekt av ljuskällor som är felriktade, har för stark ljusstyrka, är tända på fel tider eller på annat vis producerar en massa onödigt spilljus. (Läs mer på Ljusstyrkan.se eller på IDA.)

Jag hade skrivit en motion om att kommunen borde införa en ljuspolicy, för att försöka minimera ljusföroreningarna, men fått en något blandad respons. Med stor sannolikhet hade knappt någon i församlingen ens hört talas om ljusföroreningar tidigare, än mindre vetat vad som orsakade dom, vilka negativa effekter de hade eller hur de kan bekämpas. Men min ”film” verkade ha gjort susen.

Nu kunde jag på ett väldigt övertygande sätt visa vad ljusföroreningar är och även visa alternativen till dessa. Mitt anförande och min visning besvarades med en stor applåd. Det värmde!

När sedan en efter en av ledamöterna gick upp och uttalade sitt stöd för motionen, så kändes det som om allt vände. Transportkompaniet var inte längre bara en skock med röstboskap. Det gick att påverka, att övertyga.

”Det tycker jag verkar bra för framtiden”, sägs det i reklamen, medan kameran zoomar ut från skärgårdsön. Det tycker jag verkar bra för demokratin, säger jag, medan kameran zoomar ut från Åstorps kommunfullmäktige, en alltför upplyst höstkväll år 2004.

Man träffar många olika sorters människor när man, som jag, jobbar på en biograf.Man träffar långa och korta, tjocka och smala, unga… och ganska unga. Det är inte så ofta folk som är 50+ går på bio tyvärr. De kommer bara när det är Titanic, Så som i himmelen eller någon sådan film som går.Jag antar att de tror att det normalt bara visas ”såna däringa Hollywood-filmer med våld, sex, specialeffekter och alldeles för högt ljud” på bio. Och rätt har dom ju. Nästan helt.

Mest är det alltså yngre människor som går. Från 14-15 år upp till 29-30 år i snitt, skulle jag tro. Men damen jag tänkte på just när jag skulle skriva det här inlägget var betydligt äldre än så.

Det var för några år sedan. Sena föreställningen – en onsdagskväll tror jag. Hon kom precis när reklamen hade tagit slut och filmen skulle till att börja. Och hennes ansikte… Huden var full av små och stora gropar, håligheter. Det såg ut som om någon hade kastat syra i ansiktet på henne, fast det handlade nog snarare om någon sjukdom.

Min första tanke var ”Stackars kvinna!”. Min nästa tanke handlade om hur jag skulle reagera. Det vore fult att titta bort, att inte våga möta blicken. Som om man inte vågade se på henne på grund av hennes härjade ansikte. Fast samtidigt kändes det dumt att bara låtsats som om det regnar, som om jag inte på något vis tog hänsyn till att hon såg ut som hon ändå gjorde.

Jag valde det sistnämnda. Som jag gjort så många gånger förut, när jag ”inte sett” finnen på näsan, det förvridna örat eller den skelande blicken. Var precis lika ”normal och trevlig” som jag inbillar mig att jag är mot alla kunder.

Efteråt kom tankarna. Hade hon valt att komma så sent, för att biomörkret skulle göra att de andra i salongen inte skulle lägga märke till hennes härjade ansikte? Hade hon valt att gå på den sena föreställningen en vardagskväll, för att så få som möjligt skulle se henne när hon gick dit? Kanske. Och jag funderade på hennes ansikte. I en perfekt värld är väl alla vackra, eller hur?

Men så är det nog inte. I en perfekt värld är inte alla vackra. I en perfekt värld spelar det nämligen ingen roll hur man ser ut. Där behöver man inte skämmas för sitt utseende och man har inga men av att ha ett vanställt öra.

I den perfekta världen är skönheten inget måste, ingen förutsättning – bara ett ord bland alla andra.